De hade redan hittat sitt drömhus och flyttat in. I Lovisa, närmare bestämt i Malmgårds herrgårdsmiljö stod stockhuset som var byggt 1917. Bara några månader efter att de flyttat in brann huset ner till grunden. Nu sätter Milla och Markku upp ett nytt hus.
– Det var under våren 2020 då coronan brutit ut, som vi började tänka på att flytta ut på landet, säger Milla Vahtila. Det började mest som en dagdröm, men tanken blev allvarlig i takt med att vi tittade på hus som var till salu.
Paret tittade på många hus och minst lika många gånger körde de besvikna tillbaka till Helsingfors. Husen de tittade på kändes inte som just deras hem, platserna husen fanns på tilltalade dem inte. Men sen dök huset i Malmgård upp.
– Vi var förberedda på att bli besvikna också då vi kom hit, berättar Markku Vahtila. Huset, gården, läget och utsikten tog oss ändå med storm och vi visste att det var här vi skulle bo.
Att få ett lån för att kunna köpa huset var inte odelat lätt. Milla är egenföretagare och Markku studerar. Samtidigt ifrågasatte de också själva sitt val.
– Skulle vi faktiskt flytta ut på landet, ville vi det på riktigt? För oss var tanken på att binda oss vid något sådant som ett banklån främmande, vi är vana vid att kunna dra när som helst, ut på långa resor, ut på äventyr, säger Milla.
De hittade en bank som beviljade dem ett tillräckligt stort lån och sommaren 2020 flyttade Milla, Markku och deras husdjur in i drömhuset.
Nykomlingarna etablerade sig snabbt i sin nya omgivning och fick många nya följare bland annat på Facebook. Parets glädje över att ha kommit hem gick inte att ta miste på.
En omöjlig tanke att lämna gården
En novembernatt förändrades allt. Huset brann ner till grunden.
Milla, Markku och deras djur sov på golvet i köket då de väcktes av oljudet.
– Min mamma hade gett oss brandvarnare som vi just hade satt upp, säger Milla. Det var brandvarnarna som väckte oss, av själva branden skulle vi kanske inte ha vaknat.
Drömhuset, parets hem, brann ner till grunden. Orsaken till varför det började brinna är oklar, man misstänker ett elfel. Milla och Markku hade fortfarande kvar sin hyreslägenhet i Helsingfors och frågan var om de skulle packa ner sina drömmar om ett liv på landet och flytta tillbaka till stan.
– Det var ändå en helt omöjlig tanke, säger Milla. Trots vår sorg över huset, trots alla otaliga samtal med försäkringsbolaget visste vi att vi inte kunde lämna gården. Allt det stöd och den kärlek vi fick av Lovisaborna bidrog till att vi ville stanna här.
Frågan var var de skulle bo? På gården, jo – men i ett hurdant hus? Ända sedan paret Vahtila köpte gården har de haft mycket kontakt med Museiverket i Borgå och budet från verket var entydigt. Museiverket ville att paret Vahtila skulle bygga en replika av det nedbrunna huset.
– Det kändes inte alls rätt, säger Markku. En av orsakerna till att vi köpte ett gammalt hus var just det att det var gammalt. Känslan i ett hus med över hundra år på nacken går inte att kopiera och flytta över till ett nytt hus.
Milla och Markku ville stanna på gården och de ville bo i ett gammalt hus. För att få ekvationen att gå ihop bestämde de sig för att försöka hitta ett stockhus de kunde flytta till tomten.
Galna upptåg håller galenskapen borta
Också under jakten på ett nytt gammalt hus bodde paret Vahtila på gården tillsammans med sina djur. Trots att de hade kvar sin lägenhet i Helsingfors bodde de och bor än i dag i den röda Kleinbussen ”Kuukkeli” som står parkerad i ett av de gamla uthusen som finns på gården.
– Många tycker att vi är galna, säger Milla. De som inte känner oss på riktigt kan tycka att vi är lite udda, här glider vi omkring på det som ser ut som ett slagfält iklädda fina kläder, dansande och fulla av upptåg som inte alls har med husbygget att göra.
Milla och Markku publicerade en liten annons i tidningen Maaseudun Tulevaisuus, i annonsen efterlyste de ett gammalt stockhus som kunde monteras ner för en flytt till Lovisa.
– Vi fick otroligt många svar, berättar Milla. Jag tror att det att vi är så aktiva på sociala medier hjälpte oss. Jag filmade och lade ut material då vårt hus brann ner, många kände med oss och det ledde till att många ville hjälpa oss att hitta ett nytt hus.
Milla och Markku hittade, en andra gång, sitt drömhus. Det visade sig vara något helt annat än det de trodde att de letade efter. I Keuru stod ett över fyrahundra kvadratmeter stort hus byggt på 1790-talet och väntade på dem. Huset hade stått tomt i över femtio år.
– Vi monterade ner huset under sommaren 2021, numrerade det stock för stock, säger Markku. Väggstockarna, 355 stycken, samt allt det andra som hör till huset transporterade vi till Lovisa.
Lade stenfot på egen hand
Huset ligger ännu i spridda högar täckta av presenningar, det enda som vittnar om var huset kommer att stå är en enorm stenfot.
– Vi har lagt stenfoten helt på egen hand, berättar Milla. Vi försökte hitta någon som kunde utföra arbetet, men intresset för ett jobb som det här var ganska litet och det skulle ha blivit väldigt dyrt. Vi hade hyrt en grävskopa för andra jobb på gården, så jag lärde mig att köra och använda den och så satte vi stenarna på plats.
Då paret Vahtila flyttade till Lovisa hade de ingen tidigare erfarenhet av att renovera gamla hus. Än mindre av att flytta, montera ner och sätta upp gamla hus. De lär sig under arbetets gång och alla skeden övervakas av en ansvarig byggmästare.
– All teknik och elarbeten sköts av proffs, tillägger Markku.
En för gården helt ny byggnad tornar upp sig alldeles invid stenfoten, en röd bod i två våningar. Milla berättar att boden kom som en liten överraskning:
– Efter branden ringde jag runt till traditionsbyggare och en av dem jag talade med hade en den här stående på gården. Han hade haft för avsikt att renovera den för eget bruk och skulle egentligen inte sälja den, men han blev rörd av vårt öde och nu står boden här.
Det första huset syns överallt
Paret Vahtila arbetar som bäst med att få boden i två våningar i ett sådant skick att de kan flytta in. Planen är att bo i boden, samla tankar och krafter för att komma igång med monteringen av huset från Keuru.
– Vi har absolut inga tidtabeller för vårt arbete, säger Markku. Samtidigt som vi jobbar med gården är vi upptagna med arbete och studier, så det får ta den tid det tar.
För Milla och Markku är det viktigt att det första huset finns med också i framtiden. I boden är de nedersta stockarna stockar från det nedbrunna huset. En del av teglen i bodens skorsten är sotigt, också de från det gamla huset.
– Golvet på vårt utedass är också plankor från vårt gamla hus, vi hade lackat golvplankorna dagen före branden, berättar Milla.
Livet är ett äventyr
Det är kallt ute, så kallt att det över öppen eld bryggda kaffet svalnar snabbt. Vattenkärlet visar sig läcka och Milla ska åka iväg på ett arbetsuppdrag till Lahtis. Före hon åker iväg kommer hon tillsammans med Markku överens om vad som kunde filmas och fotograferas på gården under dagens lopp.
– Vi samarbetar med bland andra Lovisa stad, vi producerar material för dem och är på det sättet en del av marknadsföringen av staden, berättar Milla. Och det tycks fungera, under sommaren hände det ofta att turister körde ut hit för att titta på vad vi egentligen håller på med, hur det ser ut här på riktigt.
Paret Vahtila har också en del kommersiella samarbeten som innebär att de i utbyte mot innehåll i form av blogginlägg och filmer kan få material och annat de kan behöva under vägen mot sitt nya drömhus.
– Artiklar om oss i tidningar är på sätt och vis terapeutiska också för oss, säger Milla. Genom att läsa vår berättelse som andra ser den, ter den sig tydligare också för oss. Vi berättade väldigt öppet om till exempel branden och det hjälpte oss i vårt sorgearbete.
Det kortsiktiga målet under jul- och nyårshelgerna var att få taket på boden färdigt, det här skulle innebära ett steg närmare en flytt från Kleinbussen till det nya boendet. Taket blev inte helt färdigt, men äventyret fortsätter ändå. Under det nya årets första dag publicerar Milla och Markku en nyhet på deras Facebook-sida:
– Vi har sagt upp vår lägenhet i Helsingfors!