Helsingfors brukar få statsmaktens välsignelse när staden vill ha mer mark. Så var det senast med tvångsannekteringen av Östersundom, som tidigare var en del av Sibbo kommun. 2008 tog Helsingfors över Östersundom mot Sibbos vilja. Också de flesta invånarna i området var emot annekteringen.
Helsingfors hade stora ambitioner med området. Byggas skulle det, för tusen- och åter tusentals nya skattebetalande invånare. Inflyttandet skulle underlättas, bland annat med en metroförbindelse.
Under åren som gått har ingen utveckling skett, kan Hufvudstadsbladet berätta i början av veckan. Snarare kan man tydligen tala om avveckling. Invånarna i Östersundom har minskat. Samtidigt har invånarantalet i Sibbo vuxit, låt vara att takten inte heller där varit den som man räknade med under 2000-talets första årtionde. Sibbo har senare bantat ambitionerna.
Helsingfors kunde inte eller ville inte inse att området har en del miljövärden som man måste beakta när man generalplanlägger för tätortsboende. Detta trots att diskussionen redan gick het kring miljövärdena när Sibbo själv höll på med en generalplan för Östersundom. Läget blev inte enklare efter att nationalparken Sibbo storskog grundades.
Efteråt har i all fall Helsingfors utarbetat en generalplan för området i samarbete med Sibbo och Vanda. Den planen fick för inte så länge sedan back i Helsingfors förvaltningsdomstol – eftersom miljövärdena, bland annat Naturaområdena inte beaktats tillräckligt. Dessutom borde det ha funnits mer utrymme för gröna korridorer mellan naturområdena, detta enligt landskapsplanen.
Med all risk för att kallas efterklok frågar man sig: Vad skulle Helsingfors med Östersundom? Vi fick aldrig heller någon förklaring på varför de grönas dåvarande ordförande och arbetsminister Tarja Cronberg lät sig övertygas i statsrådet och accepterade tvångsannekteringen – dessutom helt emot vad de gröna i Sibbo ansåg. Varför?