Skärgårdsdelegationen med SLC-medlemmen och riksdagsledamoten Sandra Bergqvist (sfp) som ordförande har nu tillsatt en arbetsgrupp som ska komma med förslag till nya kriterier för skärgårdskommuner. På ett tydligt sätt ska de nya kriterierna beskriva skärgården och dess kommuner.
Delegationen lovar att utredningsarbetet ska göras i ”tätt samarbete” med de berörda kommunerna, vilket är jätteviktigt.
Skärgården ska vara en integrerad del av vårt samhälle med så jämlika villkor som möjligt också i fortsättningen.
Statsrådet har i sin förordning fastställt åtta kommuner som skärdgårdskommuner och 40 kommuner med skärgårdsdel, det vill säga kommuner som har skärgård inom sitt område.
Det betyder att de nuvarande skärgårdskommunerna och kommuner med skärgård kan fortsätta som sådana vilket är bra. Det är också vad skärdgårdsdelegationen föreslagit. Poängen är att de här berörda kommunerna ska kunna få extra statsandelar. Det är helt avgörande för att de ska kunna hållas levande, det vill säga bebodda och med fungerande infrastruktur, sysselsättning och service.
Skärgårdsdelegationen med SLC-medlemmen och riksdagsledamoten Sandra Bergqvist (sfp) som ordförande har nu tillsatt en arbetsgrupp som ska komma med förslag till nya kriterier. På ett tydligt sätt ska de beskriva skärgården och dess kommuner.
Det här hänger ihop med ett uppenbart behov att uppdatera förordningen om skärgårdskommuner och kommuner med skärgård inom sina gränser. Delegationen lovar att utredningsarbetet ska göras i ”tätt samarbete” med de berörda kommunerna, vilket är jätteviktigt.
Utgångspunkten i den nuvarande lagstiftningen är logiskt att en kommuns skärgårdsstatus bedöms utifrån de människor som bor året om på holmarna, deras tillgång till service och på trafikförhållandena. Kriterierna lär i alla fall ha uppdaterats och utvidgats ett antal gånger, vilket gör dem invecklade.
Således är det säkert inte längre så enkelt att sätta en gräns mellan helårsboende och fritidsboende. Många fritidsbor tillbringar numera en avsevärd del av året i skärgården, eftersom de har stugor som kan användas året om. De är också beroende av den service som finns, samtidigt med att de spenderar en del av sina pengar i skärgården.
Enligt Sandra Bergqvist är alla de kommuner, som hittills har varit berörda av reglerna, positivt inställda till en förändring och då närmast en förenklig av villkoren. Då har de också lättare att beakta statsandelarna när de planerar för framtiden.
I sammanhanget påpekar Sandra Bergqvist i förra veckans nummer av LF att kommunerna också själva bör satsa på skärgården för att komma i åtnjutande av statsandelarna. Det är en sund princip.
Att revidera skärgårdslagen är ett större projekt än förordningen, eftersom lagändringar förutsätter riksdagens godkännande, men det är fullt möjligt att det kommer att ske och att förordningen bara är en början.
I fall man lyckas komma så långt som till att revidera själva lagen vore det kanske relevant med klarare skrivningar, eller egentligen skärpningar av de statliga förpliktelserna kring trafik och transport.
Man kan visserligen redan fråga hur planerna på en omfinansiering av förbindelsetrafiken i skärgården under den förra regeringen hade varit förenlig med den nuvarande lagen. Enligt den ska staten nämligen ombesörja att den bofasta befolkningen i skärgården har erforderlig och avgiftsfri eller ”prismässigt skälig” trafik.
Det blev tack och lov inget av planerna på omfinansieringen, men lagstiftningen kunde gott vara så pass tydlig att man redan i det beredande ministeriet har klart för sig, att resurserna ska användas till annat än dylika nycker.
Det heter i övrigt också i lagen att skärgårdsborna ska ha tillgång till bland annat telekommunikationer och elenergi. Här finns ännu ganska mycket att göra, bara för att ta några exempel.
Det viktiga är att skärgården ska vara en integrerad del av vårt samhälle med så jämlika villkor som möjligt. Kan en ny lagstifning stöda detta är mycket vunnet.