Samtidigt som samhället kräver mer hållbarhet, bättre djurvälfärd och starkare försörjningsberedskap blir det allt svårare för jord- och skogsbruksföretagare att få finansiering för nödvändiga investeringar. När bankerna höjer kraven på säkerheter riskerar också livskraftiga projekt att falla och då äventyras inte bara gårdarnas framtid, utan hela den inhemska matproduktionen.
Finland behöver fler investeringar inom jord- och skogsbruket. Inte färre. Det borde vara en självklar utgångspunkt i ett land som talar om försörjningsberedskap, regional livskraft och grön omställning.
Ändå är signalerna från många gårdar oroande. Viljan att investera finns, i varje fall i en del regioner och på en del gårdar, men finansieringen blir allt svårare att få ihop.
Det handlar inte bara om höga räntor eller osäker konjunktur. Allt fler jord- och skogsbruksföretagare vittnar om att bankerna kräver mera säkerheter än tidigare, trots att projekten i sig är genomtänkta och ekonomiskt motiverade.
När investeringar i nya ladugårdar, energilösningar eller maskiner ska förverkligas räcker det inte längre med affärsplaner och framtidsutsikter. Kraven på egna tillgångar, pantsättningar och buffertar växer. För många familjejordbruk börjar gränsen helt enkelt komma emot.
Det finländska lantbruket är redan ett av Europas mest kapitalintensiva. Klimatet, de långa avstånden och de höga produktionskraven gör att investeringar är nödvändiga för att gårdarna ska kunna hålla jämna steg med utvecklingen.
Samtidigt kräver samhället allt mer: lägre utsläpp, bättre djurvälfärd, energieffektivitet och ökad hållbarhet. Alla dessa mål förutsätter investeringar. Ingen grön omställning sker genom att låta ladugårdar förfalla eller maskinparker åldras.
Statens revisionsverk har också konstaterat att investeringar tydligt hänger samman med gårdarnas lönsamhet och konkurrenskraft. Det är egentligen inte överraskande. De gårdar som vågar utveckla sin produktion är ofta också de som klarar framtida kriser bäst.
Men då måste samhället och finanssektorn skapa förutsättningar för utveckling – inte bromsa den.
Parallellt med allt det här pågår strukturrationaliseringen inom jordbruket. Antalet gårdar minskar medan investeringarnas storlek växer. En mjölkladugård är i dag en investering i miljonklassen och sällan räcker det med en miljon.
Statistikcentralen visar att antalet jordbruksföretag fortsätter sjunka och att gårdarna blir större. Det betyder också att riskerna koncentreras till färre företagare. Om bankerna i det läget blir allt försiktigare riskerar utvecklingen att leda till att också livskraftiga investeringar uteblir.
Europa har redan vaknat till insikten om att jordbrukets finansiering måste tryggas bättre. Europeiska investeringsbanken presenterade nyligen ett miljardpaket för jord- och skogsbruk samt bioekonomi, just med motiveringen att sektorn har svårt att få traditionell finansiering.
Det borde också vara en väckarklocka i Finland. Bankerna har naturligtvis rätt att bedöma risker. Men om säkerhetskraven drivs så långt att investeringar i framtidens matproduktion stoppas, då blir kalkylen samhällsekonomiskt kortsiktig.
Det behövs nu en tydlig signal från både politiken och finanssektorn: investeringar inom jord- och skogsbruk är inte ett problem som ska begränsas, utan en framtidsfråga som måste möjliggöras.