De är nästan jämngamla, Svenska Lantbruksproducenternas centralförbund och tidigare kanslichefen vid Jord- och skogsbruksministeriet, Jarmo Vaittinen.
– Jag arbetade tillsammans med fem olika ministrar, berättar Jarmo Vaittinen där han sitter vid cafébordet i Kulturhuset i Esbo. Sedan Vaittinen gick i pension år 2012 har han haft mer tid för kultur, han har ett säsongskort till Tapiola Sinfoniettas konserter.
Vaittinen bor i ett stort gammalt hus, till barnens och barnbarnens stora förtjusning växer äppel, plommon och körsbär i Famulas trägård. Så sent som i slutet av november skördades de sista äpplena och kokades till sylt.
– Jag snickrar också ganska mycket, säger Vaittinen. Inga små saker, mest bryggor och sådant.
På frågan om Vaittinen följer med vad som händer på den tidigare arbetsplatsen är svaret kort och koncist.
– Nej. Skulle jag följa med vad som händer på ministeriet kan det hända att jag skulle drabbas av lust att kontakta dem för att delge dem mina åsikter. Alla tider har sina egna utmaningar och som pensionär har jag inte insyn i saker längre, därför följer jag inte med deras arbete.
Framtiden i goda händer
Även om Vaittinen inte följer med ministeriets arbete, följer han med stort intresse det finländska lantbruket och dess utveckling och han ser ljust på framtiden.
– För de unga lantbrukarna är EU inte den fiende som unionen är för en del av de äldre lantbrukarna. Den unga generationen är dessutom mycket bättre på att skapa och samarbeta med olika nätverk, vilket kan underlätta driften av de allt större gårdarna, säger Vaittinen.
Gårdarnas antal blir allt färre men större också i Finland och Vaittinen ser att unga finlandssvenska lantbrukare har ett specifikt ansvar med tanke på utvecklingen.
– Många finlandssvenska gårdar är stora och ekonomin på en stor del av dessa i balans. Gårdar som de här har en möjlighet och också ett ansvar för att testa nya saker, utveckla och kanske misslyckas med en del av försöken. De yngre generationerna har insett att det lönar sig att dela med sig av sina erfarenheter, både goda och dåliga.
Förmågan att samarbeta och nätverka, kapaciteten att prata också om svåra saker och känslor är något som är avgörande för att lantbrukare ska orka, säger Vaittinen.
– Åkerarealen må ha fördubblats, men det som inte fördubblats är antalet timmar i dygnet. Jag hoppas att dagens lantbrukare kan välja att prioritera återhämtning och tid för familjen.
En pålitlig och realistisk part
– SLC har ju indirekt suttit i så gott som alla landets efterkrigstida regeringar, säger Vaittinen med ett leende.
Vaittinen såg i sitt arbete kopplingen mellan Svenska Folkpartiet i Finland (SFP) och SLC som uppenbar.
– I alla förhandlingar om regeringsprogrammet kom SFP med någon språkfråga och något om beskattning av privat egendom, säger Vaittinen. SLC var drivande i fråga om lantbruket och stödet spelade därför en viktig roll.
Med lång erfarenhet av förhandlingar delar Vaittinen in förhandlande parter i tre olika kategorier. A - de som krävde något nytt och ofta omöjligt, B - de som ställde hårda, men realistiska krav och C - de som kom med en lösning.
– SLC tillhörde absolut kategori C, säger Vaittinen, de ordförande jag förhandlat med var alla kloka människor. De kom inte in och bankade näven i bordet för att kräva saker, de kom in som diskuterande och lyssnande realister och med sådana är det lättare att hitta lösningar och kompromisser.
Enligt Vaittinen erbjöd SLC ofta ett annat perspektiv än den finska systerorganisationen Maa- ja metsätaloustuottajain Keskusliitto (MTK).
– Ett exempel är kunskapen och intresset på finlandssvenskt håll för hur lantbruket ser ut i våra nordiska grannländer. Inför förhandlingarna om ett medlemskap i EU hade man i Sverige monterat ner det tidigare stödsystemet för lantbruket, medan vi i Finland hade ett system som på många sätt påminner om dagens system, vilket man på finlandssvenskt håll hade en god insyn i.
Enligt Vaittinen är SLC i jämförelse med MTK smidigare.
– Ja, det beror ju också på storleken. Men, jag uppskattar förbundets förmåga att vara fräscht och relevant, säger Vaittinen och hänvisar till bland annat förbundets strategi 2016-2022 och mer specifikt visionen:
– ”Vi och våra medlemmar har samhällets förtroende, att ta hand om marken, produktionsdjuren och skogen”. Jag tycker att det ligger en stor principiell visdom i den här meningen, säger Vaittinen.
Glada dagar som pensionär
Efter nästan tio år som pensionär, sammanfattar Vaittinen sin tid på ministeriet enligt följande:
– Det var inte alls roligt! säger Vaittinen. Det var stelt och alla satt i sina egna silon, både ministrarna och kanslicheferna. Alla kämpade för sin egen tomt och pengar och det var på intet sätt något riktigt samarbete.
Det är kollegerna Vaittinen minns med värme. Och han är glad över att kvinnornas roll på ministeriet växte under hans tid.
– Centerns Sirkka-Liisa Anttila (jord- och skogsbruksminister under åren 2007-2011) hade en otrolig förmåga att se hur de stora frågorna skulle påverka enskilda människor, säger Vaittinen. Min efterträdare på ministeriet, Jaana Husu-Kallio, har enligt mig skött sitt jobb mycket bra. Hon är en stark person och har har gjort mycket för att förnya organisationen.
Vaittinen avrundar med en hälsning till Landsbygdens Folk:
– Jag uppskattar tidningens sätt att sammanfatta saker, den är komprimerad och tydlig.
Vem: Jarmo Vaittinen
Titel: Pensionär, kanslichef på jord- och skogsbruksministeriet 2000-2012
Familj: Hustru, tre barn och fem barnbarn
Läser just nu: Marcel Proust ”Kadonnutta aikaa etsimässä”, Mikko Karjalainen ”Puolustusvoimien kokeilutoiminta vuosina 1918-1939”, Tuula Malin ”Putinin pihapiirissä” och Herman Lindqvist ”När Finland var Sverige”
