Familjen Garnica har tre – för förhållandena – mindre jordbruksfastigheter i delstaterna Bahia och Espirito Sant rätt nära västkusten i Brasilien. En av fastigheterna är på 112 hektar, en på 157 hektar och en på 488 hektar. Fastigheterna är inköpta 1995, 2005 och 2008.
Vi besökte den största och nyaste. På alla tre gårdar har de skogsbruk, alltså eucalyptus som de odlar för Souzanos fabrik och på den här gården också mjölk- och köttproduktion.
Boskapen består av ca 300 nötkreatur. Det finns två anställda familjer som får en lön, men dessutom får de mjölken 5 dagar i veckan och familjen Garnica två dagar i veckan.
Inkräktare stjäl marker
Den gård de köpte år 1992 har i praktiken tagits ifrån dem av organisationen Landless Workers Movement. Trots att Garnica har juridiken i skick, har lagfart med mera.
– Men Lulas regering stöder inkräktarna och polisen i trakten gör inget, säger Joao Garnica som är en skogsbruksingenjör i sjuttio års åldern.
Den här gården på 488 hektar som vi befinner oss på är i ett lugnt område. Här är det tryggt både för familjen Garnica då de besöker gården och för de anställda familjerna som bor på fastigheten. Familjen bor inte på gården, barnen har andra jobb, till exempel Angelita som är den som talar bäst engelska har några kontor för lotteri- och tipsverksamhet.
Vi frågar om inkräktarna hör till ursprungsbefolkningen – men det säger Garnica bestämt nej till. Det här är folk från Rio och andra ställen, som hotar dem och de anställda och bränner upp hus och skog.
Garnica har tvingats säga upp sina arbetstagare på en av gårdarna då det blev så farligt att bo på den farmen och andra mänskor har tagit över och flyttat in i hans hus där.
Gårdarna är helt enkelt Joao Garnicas pensionsbesparingar. Han är skogsutbildad och har jobbat som anställd för olika organisationer. Joao Garnica har besökt såväl Finland som Sverige och han talar med värme om Helsingfors och Tammerfors.
Han vet att vi här i Norden har ett pensionssystem och ett sådant finns det numera också i Brasilien. Det gäller emellertid enbart för yngre brasilianare, men Joao är 70 år och då han jobbade fanns det inget pensionssystem. Därför har han köpt fastigheterna, helt enkelt för att ha en inkomst och ett drägligt liv som pensionär. Ganska surt för familjen att en av fastigheterna i praktiken tagits ifrån dem märker man – trots att hela familjen annars har kort väg till skratt och är en verkligen familj som kommer bra överens med varandra och de anställda. På frågan hur det kan vara så här trots att de har lagen och juridiken på sin sida svarar Joao: ”Well... Brazil is Brazil”.
Monopoluppköpare av virket
Eucalyptusodling är det skogsbruk de bedriver. Den enda köparen är Suzano.Tidigare fanns det två uppköpare, dels Suzano och dels Fibria, men efter att Fibria blev uppköpt just av Suzano så finns det bara en köpare som har monopol.
Familjen upplever att villkoren blivit betydligt sämre efter det. Fibria kunde bistå med plantor, gödselmedel med mera, men det hör nu till en svunnen tid.
Vi besökare frågar – eller kanske föreslår lite högmodigt – att skogsägarna i området borde gå ihop i någon form av skogsägareföreningarna för att på det viset få en starkare förhandlingsposition gentemot skogsbolaget.
Men Garnicas skakar bara på huvudet och säger att virkesköparen förbjuder ett sådant samarbete. Går skogsägarna i området ihop så struntar firman i framtiden i deras virke och odlar allt på sin egen mark i stället.
Familjen Garnica har just låtit avverka i princip kalt på den FSC- certifierade egendomen. Sedan ska Joao Garnica plantera och kostnaderna räknar han med att är 1.000 US-dollar och inkomsten om sju år är 5.000 dollar.
Skyddsprocenten av fastigheten är den samma som övriga markägare säger på alla ställen vi besöker i Brasilien, minst 20 procent av arealen ska lämnas orörd.