Norrmannen Erling Lorentzen skulle förtjäna en film över sitt liv. Han hann med mycket under sitt färggranna och händelserika liv – och är en av de viktigaste bakgrundskrafterna då den sydamerikanska skogsindustrin utvecklades från i praktiken noll till vad den är i dag.
Erling Lorentzen (född 1923) hörde till en släkt som varit skeppsredare i flera generationer. Under kriget anslöt han sig som endast 17-årig till motståndsrörelsen i Norge, tog sig till Storbritannien och var en av de som utbildades militärt i Skottland och var senare på exilregeringens vägnar under krigets slutskede områdeschef i Hallingdal.
Från den 7 juni 1945, då den norska kungafamiljen kom tillbaka med båt från sin exil i England, fungerade han som livvakt för dem. Han var bra på utförsåkning med skidor och kronprinsen, senare kung Olav V, bad Erling att fungera som skidlärare för sin äldsta dotter Ragnhild, den nuvarande kungens syster.
Det gick som det inte var tänkt, de två blev förälskade i varandra och i maj 1953 gifte sig Erling Lorentzen med kronprinsessan Ragnhild, den första icke kungliga som gift in sig i den norska kungafamiljen på drygt 600 år.
I början exporterades cellulosaflisen
Efter bröllopet bosatte sig paret i Brasilien, tanken var att stanna ett år, men de stannade för gott. Erling Lorentzen fungerade som skeppsredare. I slutet av 1960 talet grundade han, tillsammans med några andra industriledare skogsbolaget Aracruz som började köpa mark och plantera eucalyptus vid den lilla byn Aracruz i delstaten Espirito Santo vid den brasilianska västkusten.
Tanken var från början att exportera eucalyptusvirket till Asien och till Portugal. Det stora brasilianska gruvbolaget Vale exporterade järnmalm som var tung och man kunde därför inte fylla fartyget helt med malm. Erling Lorentzen insåg att han däremot kunde fylla de tomma utrymmena med eucalyptusflis som var betydligt lättare i vikt.
Eucalyptusplantagerna i området växte i rask takt, mycket tack vare en lag med vilken man ville stimulera återbeskogning och som gjorde att man kunde investera inkomstskatt i skogsplantering i stället för att betala till staten.
Ganska snabbt utvecklades idén att bygga en fabrik i området. Den drivande kraften och styrelseordföranden för skogsbolaget var, Erling Lorentzen.
Det nordiska kunnandet har varit betydelsefullt
Carlos Augusto Lira Aguiar, tidigare VD på Aracruz är en man som närmar sig 80 års åldern. Vi sitter på en restaurant nära stranden i Aracruz och äter moqueca – en slags fiskgryta och ”nationalrätten” i delstaterna Bahia och Espirito Santo.
Han är helt på kartan vad gäller Finland, vårt Nato-medlemskap, kriget i Ukraina, har åsikter om BRICS-länderna och deras framtid och om politiken i USA. Inte påträngande eller för att briljera – men då man frågar honom något svarar han med en tankens kraft som är få förunnat.
Han smuttar på sitt vinglas och böjer sig framåt: – Lorentzen var annorlunda än mången annan företagsledare. Han kom hit, bosatte sig i landet, gick omkring och skakade hand med alla. I löneförhandlingar talade han för att höja arbetarnas löner. Man ska inte ta ut det sista av arbetstagarna. De är de som gör resultatet och det är ytterst viktigt att de är nöjda sade Lorentzen.
– Överhuvudtaget har jag lärt mig två saker av mitt långa samarbete med nordbor. Dels att man ska lita på mänskor, dels att man ska ha det långa perspektivet i det man gör.
Carlos Aguiar har varit med länge och kan berätta om fabriksbyggena i på 1970-talet och om utvidgningarna 1992 och 2002 och om konsultföretaget Pöyrys viktiga roll. Också för Pöyry var projektet av stor betydelse eftersom det blev startskottet för firmans internationella engagemang.
Aracruz var på den tiden ett svenskt-brasilianskt samarbete där Billerud ägde hälften. Numera ägs fabriken helt av den brasilianska skogsjätten Suzano, som är världsledare på kortfibrig massa.
Liksom brukspatronerna förr hos oss har företaget här byggt skolor, kyrkor, daghem med mera. De har betalat barnens skolgång och sänt de bästa eleverna till universitet. Den lilla byn Aracruz har på några årtionden ändrats i grunden.
– Också skogligt sett har utvecklingen varit mycket snabb. I början var tillväxten för eucalyptus 15 kubikmeter per hektar och nu kommer man ställvis upp till 45 kubikmeter per hektar. Vi satsade mycket på forskning i skogsproduktion och växtförädling, säger Carlos Aguiar.
Veracels klonskogsbruk
Femhundra kilometer längre norrut ligger Veracels cellulosafabrik, som är samägd fifty-fifty av Suzano och Stora Enso. I den gassande solen på planen med numrerade blå byttor med olika kloner av eucalyptus står David Fernandez och berättar om klonskogsbruk.
Veracel har till hundra procent ett skogsbruk som baserar sig på användning och förädling av kloner. Man korsar utvalda individer genom att klippa sönder honblommorna och pollinera dem på konstgjord väg.
Av avkomman väljer man de bästa individerna, gör sticklingar och driver upp dem i plasttunnor, noggrant numrerade för att hålla reda på klonerna. Sedan klipper man träden för att få nya små skott som man använder i plantskolan där man driver upp de plantor som efter 80 dagar planteras ut i skogen. – De här klippta och tuktade träden i de blå byttorna ser nästan ut som vi skulle syssla med något slags bonzai-odling här, säger Fernandez och skrattar.
Fabriken i Veracel använder 4 miljoner kubikmeter virke per år. Den mängden produceras på ungefär 100.000 hektar egna markområden och drygt 20.000 hektar privat mark. Omloppstiden är mellan sex och sju år och årligen planteras ungefär 20.000 hektar.
För att inte lägga alla ägg i en korg använder man åtta olika kloner. Tillväxten är ca 40 kubikmeter per hektar vid kusten och ungefär 30 kubikmeter per hektar lite längre in i landet där det är torrare.
Speciellt då man började med förädlingen av kloner ökade tillväxten dramatiskt, medan det senare går allt långsammare att få de nya klonerna att växa snabbare.
Två andra faktorer man kontinuerligt försöker förbättra är cellulosainnehållet i veden och resistensen mot skador.
Avancerad avverkning
I den tryckande hettan ute i skogen är en avverkning på gång och en skördare fäller träd i skogskanten längs de raka raderna av träd. Forstmästare Ricardo Costa ansvarar för verksamheten och visar upp den workshop, alltså de tekniska och sociala utrymmena som finns i en par stora vagnar som flyttas till det område där en avverkning är på gång.
Där finns utrymmen att vässa sågkedjor och göra andra mindre underhållsarbeten på maskiner och verktyg, det finns internet så att man i realtid kan överföra information om avverkningsmängderna, det finns toaletter och det finns en liten matsal där de som jobbar i skogen blir serverad mat. Samma mat som serveras de som jobbar i fabriken, körs ut till dessa workshops.
Arbetet ute i skogen pågår dygnet runt, sju dagar i veckan och fabrikens minibuss kör arbetstagarna till och från skogen vid arbetsskiftets slut. Sammanlagt har skogsavdelningen ungefär 350 anställda.
Virket avverkas enligt sortimentsmetoden av 28 skördare och 14 skogstraktorer kör ut virket till vägkanten. De anställda har en månadslön, men i tillägg ett bonussystem som fördelas bland alla i arbetslaget. Ricardo Costa berättar att de aktivt försöker öka antalet kvinnliga maskinförare, några finns det redan, men Veracel ser gärna att antalet ökar.
Virket torkar ute i skogen
Det FSC-certifierade virket får först torka 5-6 dagar på avverkningsplatsen innan det körs till vägkanten där det står i travar och torkar i två månader till. Så här nära ekvatorn och i en temperatur som klättrar en bra bit över trettio grader är det ett enkelt och bra sätt att torka virket.
Bäst torkar det i mindre högar genast efter avverkningen, men då omloppstiden är så kort och intensiv finns det ingen tid att förlora och det är ekonomiskt viktigt att flytta virket till vägkanten och få nya plantor i marken så snabbt som möjligt.
I början av den brasilianska framgångssagan inom cellulosaindustrin var experter från Norden en viktig faktor så som Carlos Aguiar berättar ovan. Själv har han studerat till kemiingenjör vid universitetet i Fortaleza i norra Brasilien. På den tiden fanns det ingen specialiserad utbildning i landet, i dag finns det.
De som jobbar på Veracel, från maskinförare till skogsfackmän, fabriksexperter och VD är alla brasilianare. Ingen ny skog skövlas för att ge utrymme för mera eucalyptus, de drygt hundratusen hektar de har räcker väl till för att förse fabriken med virke. Det att man har egna nationella experter, att ingen skog skövlas och att fabrikerna har fört området från fattigdom med barfota barn, till ett medelklassamhälle, gör att man får intrycket av att fabrikerna verkar ha ett brett stöd i regionen. Tänkesättet är också modernt och ”nordiskt” med ansträngningar för att få flera kvinnliga förare och med sortering av sopor – till och med ute i skogen.