Uppemot hundra skogsägande, skogsarbetande och skogsintresserade kvinnor sökte sig senaste veckoslut till Vasa för att delta i den konferens som Skogsvårdsföreningen Österbotten genom sitt kvinnliga nätverk Skogsgläntan stod värd för.
Nordiske Skogskvinner är ett samarbete mellan nätverk för kvinnor i skogsbruket i Norden och tillika en gemensam arena för erfarenhetsutbyte och kunskapsutveckling.
Ett syfte med nätverket är att bidra till en innovativ, stark och jämställd skogsnäring i Norden och en viktig del av dess verksamhet är den samnordiska skogskonferens som ordnas vartannat år.
I år var det Finlands tur att stå värd för första gången. Arrangemangen har skötts av Skogsvårdsföreningen Österbottens genom Skogsgläntan, i samarbete med Finlands skogscentral och Yrkesakademin i Österbotten.
En av Skogsgläntans grundare, Christel Holmlund-Norrén, berättar att programmet planerats utifrån vad som är speciellt för Österbotten och därför har stort fokus kommit att ligga på torvmarks- och landhöjningsskogar.
40 procent av skogsägarna i Finland är kvinnor
Gun Anderssén-Wilhelms, även hon en av Skogsgläntans grundare, lyfte i sitt välkomstanförande fram vikten av att känna sig trygg i ett kvinnligt skogsnätverk där tröskeln är låg och även de mest elementära frågorna välkomna.
– När vi betänker att 40 procent av skogsägarna i Finland är kvinnor är det naturligt att ställa sig frågan: ”Om vi äger skog, varför då inte också själva förvalta den?”, sade hon.
– Men till det krävs kunskap, och kanske också mod att i en manligt dominerad bransch stiga fram och ta plats, med viljan att lära sig för att kunna fatta goda beslut. För i morgondagens skogsbruk behövs allas kunskap och engagemang.
Känsliga miljöer och skyddade naturtyper
Nina Myllykangas, näringslivschef vid Finland skogscentral, inledde konferensen med att presentera Österbotten som region samt dess skogar.
Hon berättade om landhöjningen som gör att ny mark stiger upp ur havet, varpå ny skog stegvis växer fram.
– Det här är marker med känsliga miljöer och många skyddade och värdefulla naturtyper som kräver särskild hänsyn, vilket präglar skogsbruket, sade hon.
Konferensens andra tema skapar ofta het debatt i Finland där ungefär en tredjedel av skogarna i Österbotten och en fjärdedel på riksnivå är torvmarksskogar, det vill säga ekonomiskogar som växer på dikad torvmark.
Dessa skogar har utdikats och dränerats under 1950- och 60-talen för att förbättra skogstillväxten. Idag utgör de en viktig virkesreserv både regionalt och nationellt.
– Dikningarna har orsakat näringsläckage och partikelbelastning på vattendragen som man försöker hantera på ett bra sätt, berättade Nina.
Markens vattennivå i torvmarksskogarna är helt avgörande för deras klimatpåverkan och därför har de en stark koppling till klimatdebatten. Dessutom har de ett viktigt mångfaldsvärde.
Fältexkursion till en torvmarksskog
Inka Piironen , projektchef för RAPSU-projektet vid Finlands skogscentral, ledde en fältexkursion till en torvmarksskog i Malax. Med på den var även Anna Törnqvist och Jessica Grankull från Skogsvårdsföreningen.
– De har båda mer konkreta arbetsuppgifter så därför var det väldigt givande att vi i diskussionen kunde röra oss fram och tillbaka mellan teori och verklighet, berättar Inka.
– Vi diskuterade orsaken till varför vi har dikade torvmarksskogar i Finland, vilket beror på att man förr utgick från att ju lägre vattennivå desto bättre trädtillväxt.
Statistiken visar att 53 procent av torvmarksskogarna dikats ut i Finland, enbart i Österbotten är siffran närmare 70 procent. Det betyder också att 47 procent av Finlands torvmarksskogar är odikade, liksom 31 procent av Österbottens diton.
Det framkom även hur man går tillväga numera när inga nya dikningar längre görs. Exempelvis dikesrensning och utnyttjande av naturlig avdunstning är aktuella tillvägagångssätt när det handlar om vatten- och klimatpåverkan.
Syftet med RAPSU-projektet är att främja en mera klimat- och vattensmart skogsskötsel på torvmarker eftersom det medför ekonomiska, ekologiska och sociala utmaningar i takt med att klimat och miljö förändras.
Den vetenskapliga definitionen för torvmarksskogar är att de har ett torvskikt som är minst 30 centimeter tjockt och/eller att 75 procent av markvegetationen är torvmarksvegetation.
Vikten av vattenbalans
Mari Lappalainen arbetar på den nationella klimatenheten vid Livskraftscentralen och har som uppgift att främja hållbart jord- och skogsbruk samt vattenhushållning så att klimatmålen stöds.
Att hålla vattenbalansen i våra landskap är enligt henne en nyckelfråga för framtida skogsbruk.
Vatten är en del av skogens produktionsförmåga och på grund av det fuktiga klimatet i vårt land är det ofta nödvändigt att dränera jord- och skogsbruksmark.
– Skogens tillväxt är beroende av rätt mängd vatten vid rätt tidpunkt, men klimatförändringen innebär både ökad risk för torka och kraftiga avrinningstoppar, förklarar Mari.
Österbotten är ett landskap med många åar, men få sjöar. Det saknas stora naturliga vattenreservoarer och därför reagerar vattendragen snabbt på nederbörd och torrperioder.
Vattenflödena varierar mycket, vilket gör det viktigt att bevara och skapa miljöer som bromsar avrinningen. Myrar, våtmarker och små dammar jämnar ut flödena och kan samtidigt minska transporten av näringsämnen.
I framtiden förväntas mera regn under vintrarna, men mindre tjäle och snö, vilket kan försvåra virkesdrivningen.
Kraftiga regn väntas också, de kan komma att orsaka erosion och översvämningar som utöver negativa effekter på naturmiljön kan skada skogsbilvägar och annan infrastruktur.
Längre perioder med uppehållsväder betyder större risk för torka och därmed tillväxtförluster. Den ökade oförutsägbarheten i vattenförhållandena hör således till de största utmaningarna för framtidens skogsbruk.
– Vi behöver både kunna lagra vatten i landskapet, men också få bort det vid behov, säger Mari. Vi kan inte bestämma hur mycket regn det kommer, men vi kan påverka hur vattnet rör sig genom landskapet.
Balansgången med att bruka, vårda och bevara
Anna Salminen i sin tur är ledande expert vid Jord- och skogsbruksministeriet. Enligt henne visar klimatförändringen och skogsbrukets olika slags miljöpåverkan på att vi behöver omvärdera hur vi använder våra skogar, samtidigt hänger våra statligt finansierade styrmedel inte med.
– Det kan orsaka att skogsägare inte har ekonomisk möjlighet att balansera mellan olika värden, kanske har de då inte andra tillvägagångssätt än virkesproduktion/avverkning för att få ut en förtjänst ur sin skog, säger hon.
Exempel på hur balanseringen kunde underlättas är förslagsvis en marknad för naturvärden, frivilliga koldioxidmarker samt hur skogsbruksstöd kan inriktas på ett effektivt sätt för att främja skogens biologiska mångfald.
Som exempelvis i Jord- och skogsbruksministeriets pågående pilotprojekt ”Information om försök med resultatbaserade stöd och anbudsförfaranden”.
Anna påtalar vikten av direktkontakt med markägare och skogsfackmän för att hålla sig à jour om läget.
– Att stå i skogen och diskutera hur allt tillämpas i praktiken är ett effektivt sätt att lära sig och att förstå de praktiska förutsättningarna för klimatarbetet, säger Anna.
– I synnerhet när stora ändringar är på gång måste vi som förbereder politiken se till att hålla kontakt med fältet.
Anna Salminen upplevde seminariet som något positivt och vill fortsätta med att vara öppen för en konstruktiv dialog, likt den under seminariedagarna.
– Det var både viktigt och uppmuntrande att får uppleva det, säger hon. För fastän de ändringar som till exempel rör restaureringen kan kännas stora, så var det ingen som ifrågasatte behovet av att förbereda sig inför dem. Frågan är hur vi kan göra det finansiellt möjligt och hur vi får alla med i ändringen.
Landhöjningsskogar och naturskydd
Seminariet avslutades på lördagen med ett fältbesök till Björköby i Korsholm där Magdalena och Johanna Gammal berättade om landhöjningens inverkan på skogsbruk och bygd.
Johanna som blev skogsägare för fem år sedan berättar att en del av skogen har upp till 120 år gamla träd varvat med yngre blandskog och kärrmark. Därför har hon skyddat en del med ett tidsbundet METKA-stöd för tio år på grund av skogens naturvärden.
I Magdalenas landhöjningsskogar finns en del gammelskog med gamla granar som är blandade med lövskog.
Landhöjningsskogarna i Björköby berörs av många skydd, exempelvis Strandskyddsprogrammet, EU:s habitat- och fågeldirektiv, Natura 2000 samt Nationellt värdefulla landskapsområden.
En långväga deltagare var Ingrid Stjernquist från Lund i Sverige.
Hon är aktiv i det svenska nätverket Spillkråkan och satt med i lördagens paneldiskussion, där det bland annat togs upp vilka de största förändringarna varit under de senaste 5-10 åren.
– För Sveriges del är det klimatförändringarna och torkan som även kopplas ihop med insektsangrepp av exempelvis barkborre, berättar hon.
Diskussionerna i Sverige handlar mycket om ifall man ska ha blandskog eller inte, om kolinlagring och om EU:s direktiv som i praktiken ska utföras av skogsägaren.
– En annan aktuell fråga är hur man ska restaurera natur, något som gör många skogsägare oroliga eftersom de är osäkra på hur förordningen skall implementeras.
Nöjda deltagare
Ingrid är nöjd med konferensen och tycker att helgen varit fantastisk.
– För mig var det viktigt att få se torvmarksskogarna och att ta del av diskussionen kring skötsel och återvätning. Och det här med landhöjningen är ju jättehäftigt! Det ger helt nya förutsättningar då det kommer nytt land.
Vidare uppskattar Ingrid de diskussioner hon haft och att hon fått ta del av andras syn på skogsbruk och framtid.
– Förr var Skogsstyrelsen i Sverige rådgivande och kom ut till skogsägaren för att visa hur man kan göra, men det har man inte tid med längre. Då blir den här typen av nätverk väldigt viktigt, för här finns den praktiska kunskapen och de som förstår konsekvenserna bäst. Om vi ska kunna lösa de framtida problemen behöver vi ha en dialog.
Även Emma Granfors från Petsmo i Korsholm var sprudlande nöjd.
– Det har verkligen varit intressant och givande, säger hon. Vi har fått höra om olika skogsbrukare och skogsintresserades tankar, frågor, utmaningar och möjligheter. Det finns underlag för fler konferenser och möten. Definitivt!
Emma driver ett familjeföretag som erbjuder skogs- och trädvårdstjänster tillsammans med sin man, samtidigt som hon studerar till skogsbruksingenjör på distans.
– Det tar fyra år och jag blir färdig i vår, berättar hon. Att arbeta som skogsserviceproducent handlar om hur man sköter skogen praktiskt, men jag ville lära mig mera ingående om varför man gör som man gör och om hur hela virkesproduktionskedjan fungerar.
Gällande framtiden lyfter Emma fram vikten av att satsa på utbildning och information.
– Eftersom många skogsägare kanske bor utomlands, eller inte har tid och kunskap att sköta sin skog, så måste det finnas experter som kan göra det, säger hon. Jag vill slå ett slag för att man satsar på utbildningen så att unga även i fortsättningen söker sig till skogsbranschen!
