På gräsrotsnivå handlar lundprojektet om att bege sig ut i skogen och utforska var lundarna finns och hur de ser ut. Identifieringen sker enligt ett klassificeringssystem där näringsnivå och arter står i fokus. Men även för sakkunniga som Otso Puusti och Piia Launiainen sker terrängarbetet under ständig dialog för att värdera det de observerar ovan och under jord.
Knappa två kilometer sydost om Karis centrum ligger skogsobjektet. Tapios skogsexperter Otso Puusti och Piia Launiainen har börjat kartlägga lundar i området, både för att undersöka skogstypen och för att utvärdera själva metoden de använder sig av.
Vi viker av från bilvägen och går längs med en stig som mynnar ut i en frodig skogsdunge.
– För tillfället befinner vi oss bredvid ett naturskyddsområde. Dessutom har vi en bäck här intill och åkrar varifrån det också kommer näring, vilket pekar på förekomst av lundskog, berättar Puusti.
– Vårt arbete är att identifiera lundar vilket också betyder att vi måste definiera vad en lund är och hur den avgränsas, vilket inte alltid är lätt och för oss innebär att vi får fundera efter och diskutera, tillägger Launiainen.
Lunden identifieras med hjälp av indikatorarter
En lund är inte identisk med en lövskog, utan klassificeras enligt näringsnivå. Jordmånens näringshalt och växtligheten avgör klassificeringen.
Det finns cirka 30 olika lundtyper, men inom det pågående projektet har de delats in i tre klasser enligt fuktighet och näringsrikedom. Inom projektet kartläggs även mängden död ved, stora grova lövträd och ädelträd.
Med sig i skogen har Puusti och Launiainen en surfplatta med Tapios kartprogram. Enligt Puusti är hans och Launiainens uppgift delvis arkeologisk eftersom det gäller att utreda skogens ursprung.
Här kan utöver terrängarbete även gamla flygbilder vara användbara för att utreda hur landskapet har förändrats.
På plats i skogen är det dock främst det som finns under jord som berättar om skogen i fråga kunde vara en lund. Klassificeringen görs enligt indikatorarter – det vill säga olika växtarter – som påvisar frodigheten, näringsgraden och markbördigheten inom ett område.
– Tumregeln är att lundarna är den enda ståndortsklassen där vi hittar mull under ytan. Detta är den viktigaste skillnaden och ibland den enda skillnaden om man befinner sig på en plats där definitionen är svår att fastställa baserat på växtligheten ovan jord, förklarar Launiainen.
I det här fallet är avgränsningen av området lätt eftersom objektets gränser syns på kartan. Men i vanliga fall måste terrängarbetarna skapa sig en bild av hur de olika figurerna på objektet ser ut, och även nu görs noggrannare mätningar av de olika figurerna.
– För detta ändamål har vi med oss olika traditionella skogsmätningsredskap. Med klaven kollar vi diametern på brösthöjd och med relaskopet räknar vi olika trädsorters stammar. Dessutom mäter vi medianträdets längd. Eftersom det här är ett pilotprojekt värderar vi också hela tiden själva arbetsmetoden och hur väl den fungerar i praktiken och hur tidsdryg den är.
Granen kan också vara godartad
Där vi befinner oss är granen framträdande, och i egenskap av successionsart tar den lätt över även i lundar.
– Skogsskötsel i lundar handlar ofta just om att ta bort granar, och vi tar ställning till just detta i vår kartläggning när vi funderar över skötselbehov. Ibland kan dock granarna vara till nytta om de skapar mikroklimat. Det beror på vad vi vill främja eller bevara, säger Launiainen.
En bit från det grandominerade området förändras skogen radikalt. Bäcken slingrar sig längs en ravinliknande formation där växtligheten får en frodig nästan djungelartad karaktär. Här växer majbräken och strutbräken som är en ormbunke som förekommer i näringsrika lundar. Lite högre upp växer hassel och svarta vinbär.
– Här kring vattendraget bör vi ta mikroklimatet i beaktande. Om granarna plockades bort skulle ljus- och värmeomständigheterna förändras. Vid mindre vattendrag måste vi värdera varje fall individuellt så att inte mångfalden äventyras, förklarar Puusti.
På andra sidan ravinen börjar ståtliga lövträd som lönn, al och björk att resa sig bland barrträden och plötsligt övergår trädbeståndet i en yngre skogsdunge bestående av endast spädare alar och lönnar.
Övergången är kraftig och på den skarpa gränsen står stora granar och vaktar över de mindre träden. Några riktigt små granar har hittat sig fram även bland lövträden. Markskiktet består av skogssallat och hasselmossa.
Enligt Puusti och Launiainen finns här ännu inget överhängande hot, men i princip utgör beståndet ett exempel på ett potentiellt restaureringsobjekt.
– Ett tydligare exempel skulle vara en skog där det finns ett ädelträdsbestånd av exempelvis unga lindar som hotas av en kompakt grandunge. Då måste man fundera på om inte granarna bör avlägsnas så att lövträden får ljus och utrymme.
Vad innebär naturtillstånd?
När det egentliga projektet kommer igång nästa år kommer även de exakta skötselbehoven att klarna. I bakgrunden finns dock ständigt frågan om vad skötsel och restaurering de facto betyder.
Många av de värdefullaste lundarna är sådana som betraktas vara i naturtillstånd, men samtidigt står det klart att lundarna står hotade om naturen tillåts agera fritt utan människans ingripande.
Puusti konstaterar att begreppet naturtillstånd är flexibelt beroende på huruvida vi med det syftar på skogens struktur för 200 år sedan eller efter senaste istid då klimatet var varmare och skogarna bestod av ädelträd.
– Det här med restaurering är en svår fråga. Till vilket tillstånd är det vi vill återställa skogen? Granen tar ändå över i något skede och gör skogen dyster, medan den sura barrförnan gör att de olika bladväxterna och träden inte kan växa. Enligt den restaurering vi idag är ute efter har vi helt enkelt bestämt oss för att lundarna är viktiga, och att vi vill bevara och restaurera dem. Detta är syftet med vårt arbete.