Ifjol hade Finland en statsskuld på 106,4 miljarder euro. I år skuldsätter sig landet för 17,7 miljarder därtill och i veckan meddelade regeringen, i samband med offentliggörandet av budgetförslaget för 2021, att man nästa år skuldsätter sig för ytterligare 10,8 miljarder.
Underskottet är betydligt större än de 5-7 miljarder som semesterfräscha finansministern Matti Vanhanen (C) uppskattade det till i augusti då finansministeriet kom med sitt budgetförslag. Regeringens hela budgetförslag går löst på 64,2 miljarder euro.
Det är ett hisnande och historiskt underskott man budgeterar för nästa år. Dels ingår där direkt nödvändiga kostnader för coronatestningen och -spårningen och det är givetvis inte ett realistiskt alternativ på några som helst plan att upphöra med den. Dels finns där kostnader för de stimulerande åtgärder som behövs när en lågkonjunktur hotar Finlands exportberoende ekonomi. Åtgärder som ändå inte alla är fullt så nödvändiga, trots att de är i linje med vad de nationalekonomiska lärorna föreskriver.
Nästa år stiger skuldsättningskvoten till en bra bit över 70 procent av Finlands BNP.
Statsminister Sanna Marin (Sdp) underströk vid offentliggörandet av budgetförslaget att det var fråga om en tuff förhandling, men att man nådde en kompromiss. Samtidigt vet de flesta att det är få saker i politiken som är så lätta som att dela ut pengar, trots att det i en bred koalitionsregering måste ske enligt principen ”någonting till alla”.
För oss som följde med höstens budgetarbete blev det dessutom rätt så snabbt klart att spenderbyxorna nu är på. Det sades förstås aldrig rakt ut, men kom ändå fram mellan raderna.
Det är uppenbart att regeringen Marin redan testats på många sätt, men inte på den här punkten. Nu gör den här regeringen sin första egna budget och det till synes utan att vara tvungen till faktiska och kännbara kompromisser.
Det kommer garanterat tuffare tider för regeringen Marin, också i fråga om budgetarbete. Centerns nyvalda ordförande Annika Saarikko har redan nu press på sig från de sina gällande den accelererande skuldsättningen.
Problemet är bara det att det med en ökande statsskuld kommer tuffare tider för oss alla. Statsskulden belastar den offentliga ekonomin och i teorin så borde staten, i praktiken kommande regeringar, minska på den under en högkonjunktur. Kruxet är bara det att det under högkonjunkturer brukar finnas roligare och politiskt mer strategiska saker att göra. Som att dela ut pengar till exempel.