I en replik nyligen (LF 25.1, sid 19, LF:s anm) lyfter Bjarne Andersson många viktiga aspekter på älgen och dess foderbehov, liksom skogsägaren och dennes levebröd. Bjarne visar på stor insikt i hur mångfacetterad frågan egentligen är och där många intressen skall mötas, och där det ena (värdet av jakten – inte bara i reda pengar) ibland kan väga lika tungt, eller tyngre för vissa, som skogsbruket.
Det är intrikat, i och med att älgens värde, precis som skogens, är svårt att uppskatta bortom jaktavgifter, köttvärde och kubikmeterpris. Jag instämmer till fullo i att det är viktigt med balans, och jag känner med den enskilde skogsägaren som får ett för högt betestryck i sin eller sina planteringar.
Jag äger själv skog, och försöker på olika sätt få till en vettig balans, men där jag hellre försöker öka foderutbudet för att späda ut betestrycket. Då kan man få chans att både äta kakan och ha den kvar.
Ansvaret ligger hos både den som förvaltar viltet och den som förvaltar skogen, om man en gång bestämt sig för att båda har ett värde.
I fallet med restriktioner hos älg, oavsett kategori av djur, så minskar de facto antalet skottchanser per nedlagd tidsenhet. En lösning, som dock inte passar alla, är att jaga mer för att öka chanserna. Det låter enkelt, men är ibland svårt i praktiken.
Men oavsett vilken art som förvaltas så krävs kunskap – inte bara om jakten, utan om vad som finns där ute. När man framgångsrikt fått upp medelåldern hos tjurarna i detta fall, så ökar möjligheterna till att faktiskt veta vad det är för tjurar som rör sig i området i och med att det är lättare med hjälp av hornkronorna att skilja tjurar åt.
I en tjurstam med låg medelålder blir detta mycket svårare. Och eftersom tjurar har större årshemområden än korna och kalvarna, så ökar betydelsen av samverkan mellan jaktområden – stora som små.
Samverkan är alltid positivt, och framför allt när det gäller viltförvaltning, och personligen skulle jag gärna se ökad samverkan även i skogsförvaltningen. Skogsförvaltningssamverkan lämnar jag dock därhän för nu.
När man över större områden vet vad som finns, är det också lättare på en mer faktabaserad grund besluta om vad som skall vara kvar efter säsongen. Därefter skrider man till verket och ser löpande till att samla in information om beståndet på stor och liten skala.
Det som Klöv 2020 framgångsrikt byggt upp skall nu och i framtiden förvaltas, och där finns det fina möjligheter till att kunna hålla älgstammen på en rimlig nivå och av hög kvalitet. Men utan faktaunderlag om vad som finns där ute så blir det mycket svårt, samtidigt som det är otroligt lätt att rasera det som byggts upp.
I dessa förvaltningssammanhang måste man då både tänka i nuet och framåt. Att fälla en stor andel kalvar till förmån för vuxna djur gör att kapitalet finns kvar. Att bland vuxna välja rätt djur gör att kapitalet vässas för kommande år.
Att fälla en gammal tjur framför en ung eller medelålders tjur gör att det alltid kommer att finnas någon som tar den gamles plats kommande år. Och sannolikheten att en tjur är gammal ökar oftast med antalet taggar (till en viss gräns, men den nås sällan), utlägget på hornen och stångens grovlek.
Medelålders tjurar har fällts och kommer att fällas under dessa omständigheter, men de kommer inte att vara i majoritet och ingen större skada är således skedd. Och man bör räkna på att fälla en rimlig andel vuxna djur i förhållande till vad som finns.
En andel av tjurarna kan, om man vet vad som finns för övrigt, utgöras av unga tjurar, men återigen – det är andelen och inte antalet som styr, och ungtjursandelen är väldigt styrd av hur mycket kalv som fällts åren före.
Ganska förenklat så gäller ju att man kan fälla fler djur i den kategori (kalvar/unga/medelålders/gamla) som det finns många av, och där är kalvar alltid överrepresenterade. Dessutom äter två kalvar på vintern mer än ett vuxet djur.
Resten kräver kännedom via jägarnas observationer, inventeringar och uppföljningar.
Jag är övertygad om att vi egentligen har samsyn i frågan, precis som de flesta jägare, förvaltare och skogsfolk, men det är vissa detaljer som tycks dela oss. Men jag hoppas för älgens, jaktens och skogens skull att man kan göra stora insatser för att mer preciserat veta vad som finns där ute, för att beskatta och vårda på bästa sätt, tänka andel i stället för antal, och fortsätta samverka över stora områden.
Jonas Malmsten
jägare och viltforskare
Se även: Debatt: Jakt på klövvilt