Min kolumn i LF (21.12.2018) under temat ”jakt på klövvilt” (under besynnerliga krav, red. tillägg) kommenterades av herr Malmsten den 11.1.2019. Herr Malmsten försvarade Klöv 2020 och bra så! Målsättningen är god, men metoden att nå målet tyvärr en misslyckad skrivbordsprodukt. Jägarkompisar i Sverige säger att inte lyckades det där heller, forskare igen menar att taggbegränsningar kan fungera 2-3 säsonger men inte i längden.
Jag är verkligen besviken på det personliga påhopp herr Malmsten levererar genom påståendet: ”Det som många, inklusive Bjarne Andersson visar prov på är tendenser till oförmåga att se helheten vad gäller älgförvaltningen och se det ur älgens perspektiv”. Jag hade förväntat mig ett seriösare grepp om problematiken. Det ser inte så bra ut att idiotförklara alla dem som har en annan åsikt, i synnerhet inte om man signerar sitt inlägg som viltforskare!
Kanske herr Malmsten har rätt? Undertecknad har endast jagat älg under 45 års tid samt bistått myndigheterna och ett 20-tal jaktlag med eftersök på skadade älgar. Jag har min 27:e älghund på kommande inom kort och för mina älghundar har skjutits 600-700 älgar.
Det blir en hel del dagar som tillbringats med att jobba för målen inom älgförvaltningen. Under de tretton år som jag jobbade med viltvårdarutbildning hade jag täta kontakter med viltforskare i Finland och Sverige. Alla var mycket kunniga och samtidigt trevliga att samarbeta med.
Klövviltsproblematiken är inte enbart biologi, man behöver en helhetsbild där ekologi, ekonomi och sociala aspekter måste beaktas. Skogsbruket är en viktig näring i Finland.
Idag bedrivs ett mångbruksskogsbruk där älgen ingår som ett värdefullt vilt. Problemet är att det inte är lätt att kontrollera älgstammen, ibland får man gasa, ibland bromsa då det gäller avskjutningen. Då det gäller skador i plantskogarna är bestånd ända upp till 5-6 meters höjd i riskzonen.
En älgko med kalv/kalvar kan göra stor skada i ett plantbestånd en snörik vinter, råkar man ha sin skog i ett så kallat övervintringsområde för älg är det problematiskt. Skogsägaren står maktlös!
Älgskadeersättningar är ingen tröst för den som har virkesproduktion som mål! Skogsägaren förlorar mycket tid och pengar genom älgskadorna. Exempelvis ett förstört 10-årigt plantbestånd som måste nyplanteras behöver tio år att komma till samma läge och därmed har tjugo år gått sedan beståndets anläggning.
Dessutom finns ingen garanti för att det skall lyckas denna gång. Jag har i mitt grannskap nu två skogsägare som kämpar med nyplanteringar på grund av älgskador medan jag själv är väldigt orolig för min egen tallplantskog i närheten, som är i ett känsligt utvecklingsskede.
Virkeskvaliteten påverkas även negativt genom att toppar bryts och genom barkgnag. Dessa skador ses sedan som krökar, sprötkvistar och lyror, vilka direkt påverkar om det blir timmer eller massaved. Har man inte tillräckligt stort antal plantor i utgångsläget blir man tvungen att vid gallring lämna skadade stammar. I många fall invallas skadorna och kommer fram först vid sågverket vilket är en nationalekonomisk förlust.
En förlust för skogsbruket är också att man inte kan utnyttja den fördel som rasförädlat plantmaterial ger i form av tillväxtegenskaper och kvalitet. Speciellt med tanke på skogen också som kolsänka skulle denna resurs vara nödvändig.
Det är speciellt tall- och björkplantor som är utsatta för klövviltskador. Då deras framtid känns osäker väljer många skogsägare att plantera gran, även på de växtlokaler där det inte är optimalt. Att plantera gran på svag bonitet, som lämpar sig för tall, innebär på sikt tillväxtförlust. Inte heller rötskadade bestånd borde förnyas med gran. På grund av risken för klövviltskador är björken heller inget alternativ.
Jag konfronterades med allvarliga älgskador i min ”hemskog” redan 1962 och har sedan dess arbetat med att ta hänsyn och förebygga så att skadorna hålls på rimlig nivå. Mina erfarenheter visar:
A) Förnyelseytan får inte vara för liten, vilket medför stor andel kantzon.
B) Det gäller att ha ett stort antal tallplantor i begynnelseskedet så att det räcker både till älgarna och skogsägaren.
C) Man ska hålla lövslyet borta i plantstadiet så att inte älgarna lockas till ytan.
D) Den egentliga plantgallringen inte sker förrän plantorna nått en höjd på 5-6 meter.
Det är egentligen allt jag som skogsägare kan göra. Har dåliga erfarenheter av olika avskräckningsmedel vilka dessutom är arbetsdryga då de måste appliceras varje år under flera års tid. Har för tillfället försök med ett preparat, vilket dock inte gett önskat resultat hittills.
Älgstammens storlek och sammansättning har givetvis betydelse, en lämpligt avvägd älgstam i förhållande till fodertillgången i området är livsviktigt. Det är jägarnas ansvar att i samråd med markägarna förvalta älgstammen så att den håller hög kvalitet och skadorna hålls på en rimlig nivå. Speciellt vinterstammens storlek är avgörande. Flera skogsexperter nämner 30.000-40.000 älgar som en lämplig vinterstam i Finland.
Det som bekymrar mig är om krångliga avskjutningsrekommendationer gör att många jaktlag låter bli att skjuta alla älgar på sin kvot, vilket sålunda ökar trycket på plantskogarna. Bekymrad kan man också vara över att jägare bestraffas för misstag trots att man inte begått något lagbrott.
I en jaktsituation hinner man kanske inte räkna alla taggar, eller som en jägare sade att han räknat fem taggar på ena sidan och då tiotaggare var lovliga så sköt han. Tyvärr fanns det endast tre taggar på andra sidan vilket resulterade i ett års jaktförbud. Absurt!Den olustighet som sprider sig inom flera jaktlag förbättrar inte situationen att få med nya unga jägare. Förgubbningen fortsätter!
Jag upplever älgjägarna som ansvarskännande personer vilka vanligtvis inte har problem att följa lagen och vettiga rekommendationer. Älgförvaltningsområdena bör vara tillräckligt stora, gärna länsvis om så bestäms. Sist och slutligen bör skytten även kunna avgöra om hon eller han släpper en trind fyrataggare förbi liksom man också kan spara en fin 10-12-taggare för avel. Enligt viltforskare betyder det inte att en tolvtaggare måste vara gammal, har den goda gener räcker 3-4 år.
Jag önskar att jägar- och producentorganisationerna kan samarbeta angående älgförvaltningen så att skogsbruk och älgjakt känns meningsfull även i framtiden.
Bjarne Andersson
landsbygdsföretagare