Efter stormen Alfrida väldiga förödelse för fem år sedan har det åländska skogsbruket återgått till vad Ålands skogsvårdsförenings verksamhetsledare Torbjörn Björkman beskriver som relativt normala förhållanden. De sista Alfrida-ytorna planterades redan 2022 och samtidigt som virkesvolymerna närmat sig normal nivå har det också skett en avsevärd minskning av skadorna från granbarkborren.
– Äntligen har också röjningsarealerna kommit upp till en nivå som kan anses tillfredsställande, tycker Björkman.
Men röjningarna är ett grannlaga arbete och nu har skogsvårdsföreningens instruktörer skärpt kontrollen för att se till att röjningarna blir tillräckligt effektiva.
– Det är lätt hänt att man inte tar bort tillräckligt mycket, förklarar skogsvårdsinstruktören Robert Hellgrén.
En grundregel är att det efter en röjning ska finnas cirka 1.800 stammar per hektar.
De träd som lämnas kvar får inte heller stå för tätt vilket försämrar skogens tillväxtmöjligheter.
Måste få utrymme
Tumregeln vid en iståndsättningsröjning är att ta bort alla träd med mindre än nio centimeters diameter. Men ingen regel utan undantag, påpekar Hellgrén.
– På en röjningsfigur kan det finnas ytor med sämre tillväxt. Där kanske alla träd är under nio centimeter och då kan man ju inte ta bort allt.
Victor Englund som nu i april röjt ett skogsskifte i Finström Emkarby påpekar att det å andra sidan på vissa ställen finns träd som står väldigt tätt medan det runtomkring är väldigt glest mellan stammarna.
– Då måste man i alla fall ta bort så många träd i klungan att de stammar som lämnas kan växa till sig på bästa sätt.
Privat entreprenör
Englund är en av fem entreprenörer som under vintern jobbat på heltid med röjning för skogsvårdsföreningens räkning.
– En ganska bra vinter för skogsarbete fast onödigt mycket snö emellanåt, tycker Victor, som är uppvuxen i Vårdö Grundsunda där pappan Anders Englund har bedrivit jord- och skogsbruk vid sidan av förtroendeuppdrag som att sitta i Ålands lagting och vara ordförande för Ålands producentförbund.
Sonen Victor Englund driver nu sitt eget företag med jobb i skogen på vintern och jordbruk under sommarhalvåret. Nu i slutet av april började han åter jobba för Jonas Lundberg, som odlar chipspotatis, lök och spannmål och dessutom föder upp tjurar på sin gård i Finström Mangelbo.
Alla som i vinter jobbat med skogsvårdsföreningens röjningar är privata entreprenörer. De får betalt per timme av skogsvårdsföreningen, som sedan fakturerar skogsägarna.
Förutom de fem heltidsanställda har föreningen också några röjare som jobbar deltid på helger och när de är lediga från sina andra jobb.
Vill främja skogsägarnas intressen
Robert Hellgrén är uppvuxen i Mariehamn men fick intresse för skog och jakt via sin mor och morfars skogsbruk på ön Bussö, där han som barn tillbringade många somrar.
Han utbildade sig till skogsmästare vid Sveriges lantbruksuniversitet SLU i Skinnskatteberg norr om Örebro och har nu jobbat snart två år som skogsvårdsföreningens instruktör med huvudansvar för norra Åland.
Före det var han virkesinköpare på Ålands SkogsIndustrier ÅSI, men passade på att söka till skogsvårdsföreningen när förra skogsbruksinstruktören Mikael Berglund valde att sluta.
– Som virkesinköpare får man kritik från alla håll, kommenterar Robert.
Han anställdes av Andelslaget Ålands Skogsägarförbund redan innan företaget slogs samman med Carl Rundberg Ab till det nya aktiebolaget ÅSI.
– Nu handlar företagets tyngdpunkt mera om lönsamhet för aktieägarna, men på skogsvårdsföreningen får jag åter jobba för skogsägarnas bästa, sammanfattar Robert.
Hans företrädare Mikael Berglund har efter en kort sejour som virkesinköpare för ÅSI blivit skogs- och naturvårdschef på Landskapets fastighetsverk, som är Ålands största skogsägare.
Sjömannen valde att satsa på skogen
Skogsskiftet i Emkarby som var Victor Englunds sista röjningsjobb under den gångna vintersäsongen ägs av Torolf Beckman, som jobbat hela sitt yrkesverksamma liv på sjön och har sett skogen som ett intressant investeringsobjekt.
– Det lönar sig att sköta om skogen. Nationalekonomiskt är det bra och förhoppningsvis kan avkastningen gynna någon i framtiden, kommenterar Torolf som bor på Järsö Granö på fasta Ålands sydspets.
Han är nu en av Ålands allra största skogsägare, men vill inte närmare precisera hur mycket skog han äger.
– Tillräckligt, brukar jag säga. Enbart ett skogsskiftes storlek säger ju inte allt. Särskilt på norra Åland finns det så mycket berg att ett markområde kanske bara omfattar 25-30 hektar växande skog fast arealen kan vara dubbelt större.
Förr brukade han lämna anbud på nästan all skog som erbjöds till salu.
– Men nu är jag bara intresserad om skiftet ligger i närheten av skogsmark som jag redan har, säger han.
Fast den kommentaren utesluter inte så mycket eftersom han redan äger skog runtom på hela fasta Åland!
Följer fackmännens råd
Torolf Beckman berättar att han ganska fritt låter skogsvårdsföreningens fackmän föreslå vad som behöver göras i hans skogar.
Men naturligtvis tittar han också till sina skogar emellanåt och inte minst i samband med avverkningar.
– Ett gammalt talesätt bland skogsägare är ju att man får en större andel timmer om man själv är med vid avverkningen, är Torolfs torra kommentar.
Fast han är också mycket nöjd med den nya möjligheten att få ersättning från landskapet för att freda skogsskiften som ändå kan utnyttjas för exempelvis jakt.
– Rysligt bra, är hans betyg för systemet som motsvarar Metso-programmet på fastlandet.
Ett av Beckmans skogsskiften i Saltvik är redan fredat och skogsvårdsföreningens verksamhetsledare Torbjörn Björkman berättar att 17 av totalt 23 ansökningar om frivilligt skydd av skogsmiljöer beviljades redan under hösten i fjol.
– Nu får vi bara hoppas att intresset för det nya skogsskyddet håller i sig.
Betonar lönsamheten
Björkman betonar att lönsamt och klimatsmart åländskt skogsbruk är skogsvårdsföreningens huvudtema de närmaste åren som uppföljning till den utredning som föreningen i fjol beställde av konsultbolaget Tapio.
– Skogsbrukets lönsamheten är fortsättningsvis hög i våra närregioner och vår gemensamma målsättning på Åland bör vara att närma oss dem, säger Björkman.
Han poängterar att just ändamålsenliga röjningar och gallringar är viktiga för att öka andelen timmer och på det sättet förbättra lönsamheten för Ålands skogsvårdsförenings nästan 2.000 medlemmar.