LF gjorde en telefonintervju med redaktören Amanda Vikman som för Spotlight gjorde avsnittet ”De tysta skriken – vem hör djuren i köttindustrin?”. Den återges här.
I programmet hävdar du att du, efter att den ena producenten slutar svara, inte får tag i någon som vill ställa upp. Jonny Kronqvist ställer sig till förfogande med kort varsel. Gav ni enligt dig rätt bild åt tittarna?
– Vi ringde flera organisationer och Jonny Kronqvist rekommenderades. Men han svarade något i stil med att han inte är på gården och han försökte hitta en annan gård, men tyvärr hittade han ingen med kort varsel.
Varför framgår det inte i programmet att tiden ni gav producenterna att ställa upp på var mycket knapp?
– Vissa kontaktades dagen innan inspelningen skulle göras medan jag hade kontaktat andra tidigare. Eftersom intervjun med den vi kommit överens med inte blev av försökte vi veckan därpå få någon att ställa upp till dagarna då vi skulle komma till Österbotten och filma. Alla de här gårdarna tackade nej och det var på grund av avbokningen som tiden blev knapp.
– Vi hade en lista på trettio bönder. En del hade vi fått från olika jordbrukarföreningar och andra hade vi valt ut själva. Jag ringde tjugo av dem och det var aldrig frågan om timmar för någon. När vi började märka att det blir svårt att få någon att ställa upp föreslog jag att vi inte behövde filma inne i grishuset. Jag kanske inte sa det åt Jonny Kronqvist. Så jag tycker vi gav en rättvis bild av att det var svårt att få producenter att ställa upp.
”Enligt redaktionen och vår jurist var det motiverat att visa filmerna.”
I avsnittet visas material filmat av djurskyddsaktivister. Filmer som kan påvisa en brist medan resten av verksamheten är i sin ordning. Det vill säga material som ger bara en fragmenterad bild. Varför lyfter ni inte fram att materialet bara ger en snäv bild av verkligheten?
– Enligt redaktionen och vår jurist var det motiverat att visa filmerna. Materialet pekar i det sammanhanget på att djurägaren bryter mot lagen men inte får straff trots att det ser ut så här. I det syftet användes materialet som exemplifierar hur djurhållningen kan få se ut utan att det blir konsekvenser.
– Men i programmet framhåller vi också att grav misskötsel ofta kan bero på att djurägare har depression eller andra problem.
Hur gammalt är filmmaterialet?
– Det är från 2016 och det framkommer i programmet.
Varför används filmmaterial från Sverige om slakten där tittarna får uppfattningen att grisar alltid skriker när de bedövas innan slakt. Enligt Atria går det lugnt till i deras slakterier. Visste ni inte om det?
– Nej, det visste vi inte. Vi har bett om tillstånd av Atria, Snellman och HK Scan att komma och filma, men det har vi inte fått och vi har inte heller fått ta del av övervakningskameror i slakterierna. Dessutom bad vi dem beskriva hur processen går till. Enda svaret vi fick var att de följer lagen och följer med att grisarna bedövas på rätt sätt med rätt nivå av koldioxid.
Enligt en intervju som LF tagit del av med den svenska professorn som genomförde undersökningen skriker inte grisarna alltid. Varför framhöll ni inte det?
– Vi fick ta del av några filmer, varav tre hade ljud, och grisarna skrek i samtliga, vi valde en av dem.
Med tanke på att programmet ger intrycket av att alla grisar alltid skriker när faktum är att det inte är så, borde ni ha valt en annan titel för avsnittet?
– Jag tycker vi valde rätt titel. Ingen följer med djuren och ingen filmar eller bandar in och visar vad som sker. Jag har sett filmer från slakterier där arbetarna har hörselskydd så vi tycker titeln för avsnittet var lämplig.
”Jag gillar att variera de som intervjuas så att flera kommer till tals.”
Varför ville ni inte intervjua SLC:s ordförande Mats Nylund som är mest insatt i djurskyddsfrågor och den som hade kunnat bidra mest med fakta? Han har jobbat i riksdagen med beredningen av lagen om djurens välfärd som alltså föll i fjol. Om ni är intresserade av fakta, varför ville ni inte intervjua honom?
– Det är upp till SLC att avgöra vem som har expertis. Jag gillar att variera de som intervjuas så att flera kommer till tals. Därför föreslog jag att vi gärna intervjuar någon annan.
Niclas Sjöskog ställde upp på intervju med dig i tron att han skulle svara på frågor om djurens välfärd och arbetet med det i allmänhet. Vi har e-post som visar detta. Men i stället fokuseras frågorna på svinuppfödning. Tycker du att ni gav Sjöskog en rättvis uppfattning om intervjuns natur?
– Jag anser att allt har gått rätt till. Niclas Sjöskog var helt medveten om att vi också skulle prata om grisar och jag fick ingen förfrågan av honom om vilka frågor vi skulle ställa. Det hade jag gett honom om han hade bett om det. Enligt vår uppfattning, och e-posten, ställde Niclas Sjöskog upp i egenskap av fullmäktigeordförande – inte som mjölkproducent.
”WWF är en stor och stark organisation som jobbar med frågan, och deras rödlistning väckte debatt.”
Motiveringen till varför ni behandlar temat i avsnittet är att finskt kött rödlistas i Sveriges köttguide. Det framkommer inte att det är WWF:s lista – en intresseorganisation som använder kriterier som inte stämmer överens med verkligheten. Är det trovärdigt ur ett journalistiskt perspektiv att hänvisa till WWF:s lista?
– Jag var i kontakt med WWF och några av orsakerna till rödlistningen i Sverige av finskt kött var bland annat att suggorna inte får gå fritt i Finland och att det också här är tillåtet att ha båsladugårdar. WWF är en stor och stark organisation som jobbar med frågan, och deras rödlistning väckte debatt. Därför valde vi att ha med deras rödlistning som motivering.
En annan motivering är att ”den nya djurskyddslagen vållade våldsam kritik”. Vilken kritik hänvisar du till?
– När lagen behandlades skrevs det mycket i medierna om att många var kritiska. De som i första hand var kritiska till lagförslaget var veterinärer, djurskyddsorganisationer och privatpersoner. Det kom också in ovanligt många utlåtanden, nästan 400 stycken.
Men lagen om djurens välfärd som föll i samband med att regeringen Sipilä lämnade in avsked hade troligen godkänts i riksdagen om så inte hade skett. De flesta partier var alltså nöjda med den nya lagen.
– Jag kan inte säga något om de som då skulle besluta om den nya lagen skulle ha varit glada med förslaget.
”Det kan hända att det finns andra undersökningar ja.”
En sista motivering till varför programmet gjordes är att Eurobarometern visar att nio av tio finländare anser att djurskyddet behöver bli bättre. Tror du vanliga finländare är insatta i djurskyddet?
– Jag har fått det intrycket att de är insatta och vill ha en förbättring enligt Eurobarometern.
Men det finns också andra undersökningar som visar att finländska konsumenter är medvetna om att Finland har ett starkt djurskydd och är nöjda med nivån.
– Det kan hända att det finns andra undersökningar ja.
Det finländska jordbruket har genomgått en lönsamhetskris. Planerar Spotlight i något skede att göra ett inslag om det?
– Jo, det framkom i det här programmet också och det skulle vara intressant att göra ett program om den dåliga lönsamheten. Det är troligen en utmaning att ta reda på hur handeln agerar och hur prisbilden formas men det skulle säkert kunna bli ett tema vi tar upp i framtiden.
Amanda Vikman fick också frågan om hon äter kött – en fråga som kan vara väsentlig med tanke på hennes trovärdighet och objektivitet i ämnet som granskas i programmet. Hon fick också frågan om hon är med i någon djurskyddsförening. Initialt vill hon fråga sin producent om hon ska svara på frågan. Därefter svarar hon per e-post så här:
– Hej, jag tvekade på att svara på de här frågorna för att min åsikt är att frågan inte är relevant för mitt journalistiska arbete. Men svaren är: Ja, jag äter kött. Jag är medlem i den lokala natur- och miljöföreningens styrelse sedan ungefär två år. Jag har också haft egna grisar, får getter, hönor och ankor.
”Vi har ingen anledning att föra någon kampanj i den här frågan.”
Vikman hänvisade två frågor till Jonas Jungar, chef, kvalitetskontroll och publikdialog. Jungar svarade så här på frågorna:
För Svenska Yle en kampanj mot det finländska jordbruket? Många av våra medlemmar har en sådan uppfattning. Har de fel?
– De har definitivt fel. Vi har ingen anledning att föra någon kampanj i den här frågan (heller). Den som granskar vår rapportering över en längre tid märker att vi på många sätt har lyft fram också de goda sidorna inom finländskt jordbruk, liksom också producentrörelsens syn på olika frågor. Den som misstror våra avsikter kan till exempel googla ”svenska yle jordbruk”. Det är en betydligt mer mångfasetterad bild av näringen vi ger än vad som nu påstås.
– Att vi granskar landsbygdsnäringarna också mer kritiskt är däremot naturligt. De är underställda samma journalistiska behandling som samhällets övriga sektorer, varken mer eller mindre.
Kenneth Myntti, skribent på ÖT, tar i en kommentar kraftigt avstånd från Spotlights program om djurens välfärd. Han kritiserar framför allt hur innehållet framställdes, det vill säga att det var kraftigt vinklat. Hur kommenterar du det?
– Den undersökande journalistiken är per definition ifrågasättande och kritisk till sin karaktär. Det väsentliga är att de fakta som presenteras i programmet stämmer och att alla relevanta parter får komma till tals. Direkta felaktigheter är vi givetvis beredda att korrigera i enlighet med de principer som gäller för all ansvarsfull journalistik.