I snart tio år har Anders Lillandt från Tjöck varit medlem i ÖSP:s styrelse. Från och med hösten utökas uppdragen när han vikarierar som styrelsemedlem i SLC. Jag har alltid tyckt om att vara med och påverka, säger spannmålsodlaren som brinner speciellt för skogsfrågor.
Det är alltid mycket på gång inom jord- och skogsbrukspolitiken som är i ständig förändring. För alla de som engagerar sig på förbundsnivå handlar en stor del av arbetet med att sätta sig in frågorna, bevaka dem och försöka påverka i en riktning som inte missgynnar primärnäringarna.
– Det är EU:s gemensamma jordbrukspolitik, vindkraften och klimatfrågorna där jord- och skogsbruket är i nyckelposition. Det finns många stora utmaningar för vår intressebevakning just nu, men jag tycker om att vara med där det händer och vill vara med och påverka, säger Anders Lillandt, en av många medlemmar som valt att engagera sig som förtroendevald.
År 2012 blev Lillandt invald i ÖSP:s styrelse. Från och med i höst vikarierar han också Johanna Smith som styrelsemedlem i SLC.
– Att vara styrelsemedlem i SLC ställer stora krav på sakkunskap. Men jag känner att jag har bred erfarenhet från mitt uppdrag som styrelsemedlem i ÖSP. Jag är också med i SLC:s skogsutskott och Österbottens regionala skogsråd så jag känner att jag har något att erbjuda, säger han.
Odlar spannmål
Till vardags arbetar Lillandt som spannmålsodlare i Tjöck och odlar vårryps, korn och vete på 145 hektar. För två år sedan avslutade han sin slaktsvinsproduktion på grund av bristande lönsamhet.
– Min egen anläggning skulle förnyas och på grund av svinsektorns dåliga lönsamhet beslöt jag mig för att inte göra det och samtidigt binda mig för slaktsvinsproduktion i många år framöver. Just lönsamheten inom jordbruket är en ständig aktuell fråga som vi arbetar oavbrutet med.
Effekterna av försämrad lönsamhet syns tydligt i hans egen kommun Kristinestad. I dag finns bara ett fåtal djurgårdar kvar där.
– Det finns en gård med smågrisproduktion och bara ett fåtal mjölkgårdar kvar. Minskningen har varit kraftig och en orsak till det är strukturomvandlingen. När det är dags att satsa krävs det stora enheter för att få lönsamhet, säger han.
Och fortsätter:
– Familjejordbruk är ett begrepp som håller på att försvinna och i dag drivs jordbruken mera som företag. Jag ser mig själv mera som företagare i dag jämfört med tidigare.
Lillandt har däremot kvar en fot i svinsektorn som delägare i Westfarm i Malax – ett företag som producerar smågrisar och ägs förutom av Lillandt av Tomas Långgård, Kjell-Göran Paxal och Henrik Holm.
– Det kändes säkrare att vara en av flera som gör en gemensam satsning och verksamheten går bra för oss, men kunde gå ännu bättre om priserna vore på en högre nivå. All spannmål jag odlar säljs till Westfarm som foder, berättar han.
Skogen viktig
Lillandt är också en mycket aktiv självverksam skogsägare och jobbar stora delar av vintern i skogen. Just intresset för skogen var också en delorsak till att han inte ville satsa stort på en ny anläggning för slaktsvin.
– Jag ville också satsa mera på skogen som är en viktig inkomstkälla i mitt jord- och skogsbruk. I dag fördelas mitt arbete jämnt mellan de båda och jag har en egen skogsmaskin och utför främst första gallringar och röjningar själv. De senaste vintrarna har gallringar blivit lidande på grund av de de stormar som drabbat Österbotten med påföljd att mycket tid gått åt till att reda upp vindfällen.
Som aktiv skogsägare som idkar traditionellt ekonomiskogsbruk oroar han sig för den pågående klimatdebatten. Det pratas vilt om kalhyggesfritt skogsbruk som ett led i att öka kolbindningen. Lillandt anser att det är fel uppfattning. Dessutom borde vi inte prata om kalhyggen utan förnyelseavverkningar som det egentligen är.
– Klart att vi alla måste dra vårt strå till stacken för att öka kolbindningen, men Finland kan inte lösa hela världens utmaningar. Kontinuerligt skogsbruk fungerar på vissa marker, men inte på alla. Finland har inte heller råd med att sluta bedriva ett traditionellt skogsbruk och man ska också komma ihåg att vi skogsägare på femtio år har fördubblat tillväxten, det vill säga ökat virkesmängderna i våra skogar och därmed också kolbindningen.
– Men det innebär inte att vi ska bli ett naturreservat för EU och därför tycker jag att det finns många orosmoln på skogssidan för tillfället, menar han.
Vindkraft och älgskador
En annan fråga som är mycket aktuell i Österbotten nu är vindkraften som nu byggs ut kraftigt. Som skogsägare ställer han sig positiv till den utvecklingen.
– Vindkraften är en möjlig inkomstkälla för markägarna och även för kommunerna. Det som oroar i dagsläget med utbyggnaden av vindkraft är de linjegator som uppstår när el ska överföras till stamnätet. Vindkraftsbolagen är i dag motvilliga till att gräva ner eller samarbeta om stolparna så i vissa fall blir det flera linjegator bredvid varandra, säger Lillandt.
En annan fråga som han bevakar på närhåll är älgstammens storlek som ställvis varit för stor. Dialogen med jägarna på hans eget område tycker han däremot är bra.
– Skogsägarnas samarbete med jägarna har förbättrats otroligt mycket de senaste åren. De är lyhörda för våra åsikter och gör sitt bästa för att hålla stammen på en rimlig nivå. Däremot fick vi inte igenom en lägre älgtäthet för Kust-Österbotten och det målet är ännu för högt.
De frågor som kommer att diskuteras mycket både i ÖSP och i SLC under den kommande hösten är CAP 2023 och den kommande programperioden, EU:s skogsstrategi och det som har diskuterats mycket och kommer att fortsätta diskuteras är klimatfrågorna.
En höst som han hoppas ska ge möjlighet till fysiska möten trots att smittspridningen igen ökar.
– Senaste året har vi mestadels haft distansmöten, vilket har fungerat, men det är ändå många fördelar med att ha möten fysiskt på plats. Speciellt svårare ärenden kräver mycket diskussion och den gynnas om deltagarna är på plats. Så vi ska hoppas på det bästa med smittspridningen, säger han.