Endast ett fåtal av de SLC-aktiva jordbrukarna i Nyland hade inlett trösksäsongen förra veckan och kunde sålunda med gott samvete delta i sommarmötet som denna gång ordnades i Sjundeå. Enstaka tröskor som tuggade höstsäd syntes till i trakten och uppfattningen bland deltagarna var att höstsäden lyckats bra, medan den vårsådda spannmålen ser brokigare ut till följd av riklig förekomst av gröna sidoskott.
SLC Nylands sommarmöte ordnas för SLC Nylands arbetsutskott, ungdoms- och PR-utskottet, samt övriga utskotts ordförande och de nyländska styrelseledamöterna i SLC.
En snabb genomgång av skördeutsikterna i de olika delarna av Nyland ger vid handen att skörden ser ut att bli relativt bra, men att grönskotten orsakar huvudbry. Det gäller att överväga om man ska vänta tills allt blivit skördemoget – vilket kan ta en ansenlig tid – eller tröska i tid och tampas med gröna kärnor i torken. En ojämn växtlighet påverkar dessutom kvaliteten negativt.
Tidigt sått mår bäst
På de nyländska fälten verkar ojämnheterna vara störst i korn och havre. Vallodlarna ger tummen upp för årets grässkörd.
– Höstsäden verkar i allmänhet ha lyckats bäst, men i våra trakter såddes det väldigt lite höstsäd ifjol. Ju tidigare man sådde i våras, desto bättre verkar det som. Grässkörden blev däremot jättebra i år, säger mjölkbonden och fullmäktigeordförande i SLC, Kristian Westerholm från Ingå.
De grödor som såddes kring medlet av maj led av skorpbildning och en lång kall period som på vissa håll följdes av rejäl torka.
Ärtarealen har ökat kraftigt i år, men skörden kan bli av varierande kvalitet. Rikliga lokala regn bland annat i Sjundeå och Ingå i somras resulterade i försämrad växtlighet och ojämn mognad.
Men, som alla vet, ingen kan säga något säkert om skörden innan den är under tak.
– Det som däremot är säkert är att den inhemska konsumtionen av spannmålsprodukter inte ökar, säger SLC:s ombudsman Rikard Korkman, när marknadsläget för spannmål kommer på tal.
Spannmål finns i lager från ifjol
Vi har för tillfället stora mängder spannmål i lager innan skördesäsongen ens hunnit komma igång. Särskilt stora är lagren av råg, som följd av föregående års lyckade rågskördar. Det här innebär som bekant inga lysande utsikter för den som ska sälja spannmål och hoppas på vettiga priser.
– Vi behöver åtminstone inte vara oroliga för att spannmålen tar slut. Men det är ju inte så bra för oss odlare. En balans mellan utbud och efterfrågan skulle vara eftersträvansvärt, säger Korkman.
Utbudet är helt enkelt större än efterfrågan vilket avspeglar sig i prisbilden. SLC:s lösning är en utvidgad export, men någon lätt match är inte heller det frågan om.
Särskilt havreexporten var hyfsad i fjol och finsk havre har ett gott rykte på världsmarknaden. Konkurrensen har däremot ökat eftersom bland annat Tyskland odlar mer havre än tidigare. Rågens exportmarknad är däremot inte intressant på grund av låga priser.
– Av ekologisk spannmål exporteras för tillfället en hel del förädlade produkter, men inte heller den marknaden verkar växa för tillfället, varken i Finland eller utomlands, säger Korkman, som också lyfter fram behovet att exportera av ekobulkvara.
Även om förädling av produkter ger ett tilläggsvärde hjälper det sällan primärproducenten, utan industrin som framställer dem – och industrin vill förstås fortsätta att köpa billig råvara.
Klimatkartan intresserar
En fråga som både är svår och känslig, men som ingen längre kan undvika är klimatfrågan. För att minska på missuppfattningar och istället lyfta fram relevant och oberoende fakta har SLC och MTK beställt en utredning – en klimatvägkarta – av Naturresursinstitutet Luke.
Denna klimatvägkarta väntas bli ett hett diskussionsämne under hela det följande året och jordbrukare uppmanas bekanta sig med innehållet även om det kräver en rejäl dos engagemang.
– Vi ska ta det här som en möjlighet, inte ett hot. Vi är den enda sektorn som kan binda koldioxid. Det gör vi via växtligheten i marken. Andra sektorer kan bara minska sina utsläpp, men vi kan öka kolbindningen, säger Korkman.
Klimatvägkartan gav inte upphov till någon akut diskussionsiver bland deltagarna, men lunchdiskussionen gav däremot vid handen att många odlare nu kommit till insikt om att det är bra att ha fakta till hands och ett oberoende och opolitiskt material att tillgå. Det är inga lätta frågor att sätta sig in i och många frågor är ännu öppna.
– Den krassa sanningen är ändå att jordbruket idag står för nästan 28 procent av Finlands koldioxidutsläpp, säger Korkman.
Samtidigt påpekar han att det också är viktigt att komma ihåg att vår livsmedelsproduktion är hållbar och att det därför finns en framtid för jordbruket i Finland. Tanken är inte att livsmedelsproduktionen ska minska i Finland, men mycket tyder på att konsumtionen av rött kött och mjölkprodukter kommer att minska medan konsumtionen av fjäderfä kommer att öka något.
Några viktiga åtgärder är att öka användningen av fånggrödor och växttäcke, effektiverad gödselanvändning och minskad markbearbetning.
– Springande punkten är hur vi kan öka mullhalten i jorden. Via växterna binder man kol i jorden. En plöjd åker binder däremot inte kol, säger Korkman.
En svår fråga är användningen av torvmark – som dessvärre utgör en stor utsläppskälla.
– Det viktiga är att vi undviker skuldbeläggning. Det finns såna som har alla sina jordar på torvmarker. Vi måste skapa ett någorlunda rättvist system som inte drabbar dem oskäligt, understryker förbundsstyrelseordförande Thomas Antas.
Prissänkning på mat bör utredas
Centralförbundsordförande Mats Nylund påpekar för sin del att jordbrukssektorn nog är beredd att införa åtgärder – men att bondekåren inte ska behöva stå för kostnaderna. Enligt Luke handlar det om fyra till fem miljarder euro på trettio år.
Nylund redogör också i korthet för EU:s budgetram för perioden 2021 till 2027 och lyfter särskilt fram att Finland satte fokus på jordbruket och livsmedelsproduktionen och lyckades nå ett slutresultat som slutade på plus i stället för minus. Det betyder att lantbruket inte behöver se stödbeloppen sjunka dramatiskt utan sannolikt fortgå på ungefär samma nivå som under nuvarande period.
– Det är principiellt viktigt att Finland brände hela sitt krut på jordbruk och livsmedelsproduktion, säger Nylund tacksamt, trots att han i samma veva understryker att kraven på jordbruket hela tiden ökar vilket kostar pengar.
En annan aktuell fråga som också handlar om pengar är den prissänkning på livsmedel som lågpriskedjan Lidl aviserat och som lockat andra mataffärskedjor med sig.
SLC befarar att prissänkningarna förr eller senare kommer att överföras på primärproducenterna även om Lidl i det här skedet gått ut och försäkrat att sänkningen ska tas från kedjans egna marginaler.
SLC kommer att begära att livsmedelsombudsmannen utreder vilken effekt prissänkningarna har på producentpriset.
Gårdsbesök på Karuby gård
Sommarmötet avslutades med gårdsbesök hos Anna och Tom Lemström på Karuby gård i Sjundeå. Gården ligger inbäddad i ett kulturhistoriskt värdefullt landskap invid det medeltida gråstensslottet Sjundby slott. I ett kraftverk vid forsen strax intill produceras el för närliggande byggnader.
Karuby är Anna Lemströms släktgård som är utbruten från just Sjundby gård. Anna och Tom Lemström tog över gården år 2003, men odlar den ekologiskt sedan fem år tillbaka. De har gått in för femårig växtföljd med spannmål, vall och baljväxter. Som gödsel används pelleterad hönsspillning.
– Vi håller fortfarande på att lära oss det här med ekologisk odling, säger Anna Lemström och visar upp ett spannmålsprov på nytröskat höstvete.
Några riktiga nybörjare är de ändå inte, eftersom skörden på ekohöstvete uppskattades vara omkring fyra ton per hektar. Proteinhalten är ändå inte mätt och kan medföra dåliga nyheter, befarar Anna Lemström.
Några stora investeringar har övergången från konventionellt till eko inte inneburit på Karuby.
– Rent ekonomiskt ser vi ett bättre resultat än då vi odlade konventionellt, säger Tom Lemström.
Våtmark samlar upp näringsämnen
Det nyaste tillskottet på Karuby är ändå en våtmark som ska hjälpa till att samla upp näringsämnen som läckt ut från åker och skog i närheten. Våtmarken ska samla upp näringsämnen från ett 70 hektar stort avrinningsområde som består av lika delar skog och åkermark.
Anna Lemström tog själv kontakt med Världsnaturfonden WWF:s lokala representant för att höra sig för om vilka möjligheter det finns att göra upp en våtmark. Slutresultatet är en tvådelad våtmark på båda sidor av en liten sandväg, där det tidigare löpte öppna diken.
Området i sig utgjordes tidigare närmast av impediment, vilket innebar att Lemströms inte behövde offra åkermark för våtmarken. WWF hjälpte till med planeringen och stod för alla byggnadskostnader.
Idén med våtmarken är att stanna upp vattenflödet så att jordpartiklar hinner sjunka till botten och inte sköljas ut i vattendragen och vidare ut i Finska viken. Nu faller det på Lemströms lott att vid behov tömma groparna på näringsrikt slam som sedan kan återföras till åkrarna där näringen hör hemma.
– Dessutom har vi märkt att biodiversiteten har ökat. Våtmarken samlar en hel del insekter, fåglar, grodor och ödlor, berättar Anna Lemström.
Den art som går under namnet Homo sapiens lär också dyka upp då och då av ren nyfikenhet.
