Skördebildningen av
fyra lusernsorter, vid etablering
utan respektive med
skyddsgröda
TEXT: Paul Riesinger
Hur skiljer sig olika lusernsorter i sin skördebildning och vigör? Lyckas etableringen bättre utan skyddsgröda eller genom insådd i stråsäd? Utgående från dessa frågor utfördes ett blockförsök på Västankvarn.
Fyra olika lusernsorter etablerades utan skyddsgröda respektive som bottengröda i havre. Sorterna Karlu, Juurlu och Jögeva 118 (Naturcom) räknas till underarten mellanlusern, medan sorten Power (Olssons frö) tillhör underarten blålusern.
Försöket lades upp i ett block där varje försöksled upprepades tre gånger. Av praktiska orsaker följde upprepningarna av de två olika etableringssätten efter varandra (bild 1). De enskilda försöksrutorna var tio meter långa och 1,375 meter breda.
Norra Skallas
Försöksblocken placerades på en del av skiftet Norra Skallas där terrängen lätt sluttar mot väst. Försöksplatsens bördighet bedömdes genom traditionell analys av fyra samlingsprover samt genom NIR-analys av ett samlingsprov.
Jordarten klassificerades som mellanlera, på gränsen mot mjällera (38 procent mjäla). Mullhalten utgjorde 6,6 procent. pH-värdena låg i bördighetsklasserna tillfredsställande och god. Katjonbyteskapaciteten och förråden av huvudnäringsämnena klassificerades som goda.
De växttillgängliga koncentrationerna av fosfor, kalcium, magnesium, koppar och zink motsvarade bördighetsklasserna tillfredsställande och goda. Bristfälliga var koncentrationerna av växttillgängligt kalium (försvarliga), bor (försvarliga, tillfredsställande) och mangan (försvarliga, rätt dåliga, dåliga). Med avseende på näringsförrådet låg kaliumhalterna visserligen i bördighetsklasserna tillfredsställande och god.
Utifrån kornstorlekssammansättningen bedömdes markstrukturen som svag. Den höga magnesiumkoncentrationen bidrar till en sämre markstruktur.
Enligt en i slutet av försöksperioden utförd penetrometermätning var markstrukturen i matjordslagret nöjaktig; i alven var marken så kompakt att rottillväxten hänvisades till sprickor, maskgångar och gamla rotkanaler.
Etablering, skötsel och iakttagelser under försöksperioden
Föregående gröda hade varit korn. Stubbearbetning utfördes först på våren, 8.5.2019 med ett tallriksredskap. Såbädden tillreddes 15.5 genom tre överfarter med s-pinnharv.
Samma dag såddes skyddsgrödan, havre Belinda med 450 plantor/kvadratmeter, tillsammans med mineralgödsel Y2, 300 kg/ha. För att gynna lusernen hade skyddsgrödans beståndstäthet och den tillförda mängden mineralgödsel minskats med tio procent, jämfört med de allmänna rekommendationerna.
Lusernutsädet var ympat med en kvävefixerande bakterieart. Enligt certifikaten låg grobarheten på 87, 96, 81 respektive 92 procent (Karlu, Juurlu, Jögeva och Power). Lucernen såddes 17.5 med 14 kg/ha, utan tillförsel av gödsel.
Utsädet placerades 1-2 cm djupt. Därpå återpackades såbädden med en Cambridgevält.
Lusern utvecklas långsamt och vid etablering utan skyddsgröda är en avslagning eller kemisk bekämpning i regel nödvändig för att komma till rätta med ogräsen. De led där lusern hade etablerats utan skyddsgröda putsades således 19.7, varvid en stubbhöjd på sju respektive 15 cm tillämpades.
Vid anläggning som bottengröda gynnar en tidig skörd av skyddsgrödan den ljuskrävande lusernens etablering. 19.7 hade skyddsgrödan uppnått mjölkmognaden. I detta utvecklingsstadium slogs en 1,2 m bred remsa i havren (samtliga led och upprepningar).
Ytterligare slåttertillfällen utfördes med en bredd på två meter i havrens begynnande degmognad, i degmognad och i gulmognad (6., 13. och 27.8.). I samtliga fall låg stubbhöjden på sju cm; den avslagna biomassan fördes bort.
Under lusernens etablering 2019 var nederbörden riklig i maj, knapp i juni och medelmåttlig i juli och augusti. Väderleken under försöksperioden beskrivs i NSL:s försöksrapporter.
Redan under första produktionsåret 2020 förekom kraftiga inslag av de ettåriga ogräsarterna baldersbrå, förgätmigej och åkerven (samtliga vinterannueller) samt dessutom av de fleråriga arterna groblad, kvickrot och kärrkavle (bild 2).
Andra året märktes främst åkerven, kärrkavle och revsmörblomma. Under tredje året ökade gräsogräsen åkerven och kärrkavle ytterligare sina biomassaandelar. Under försöksperioden utfördes inga gödslings- eller växtskyddsåtgärder.
Provtagning
Lusernsorternas ovanjordiska biomassaskörd bestämdes genom provtagning enligt ett tidsschema som skulle kunna tillämpas vid reguljär odling av en lusernvall för skörd av foder (tabell 1).
Varje delprov utgjordes av den ovanjordiska biomassan från en yta på 0,25 kvadratmeter, med en stubbhöjd på 3-5 cm. Ogräsen sorterades bort varpå proverna torkades.
Vid vägningstillfällena låg torrsubstanshalten kring 96 procent. I anslutning till provtagningstillfällena slogs rutorna med slåttermaskin. Den avslagna biomassan avlägsnades.
Ogynnsam jordmån
I det längst ner belägna tredje blocket (C) förstördes lusernplantorna redan under det första vinterhalvåret 2019-2020 (bild 3).
Efter den följande vintern 2020-2021 återstod endast det längst uppe belägna blocket (A).
Beräknat för block A minskade den ovanjordiska biomassaskörden under de tre produktionsåren 2020-2022 med över 20 procent från första till andra och med närmare 90 procent från andra till tredje skördeåret (tabellerna 2 och 3).
Mellanlusern uthålligare än blålusern
Blålusernsorten Power etablerade sig svagare än mellanlusernsorterna Karlu, Juurlu och Jögeva (tabell 2). Andra produktionsåret presterade mellanlusernsorterna Karlu, Juurlu och Jögeva något bättre än blålusernsorten Power (tabell 3).
Under tredje produktionsåret återstod Power bara i form av enstaka plantor, dock hade också mellanlusernsorterna glesats ut kraftigt. Juurlu visade sig ha den bästa uthålligheten, följt av Jögeva och Karlu (tabell 3).
Beräknat för båda etableringssätten och samtliga åtta skördetillfällen varierade avkastningen inom rutorna minst för Juurlu, följt av Karlu och Jögeva; högst var variationskoefficienten för Power (standardavvikelsen dividerad med medelvärdet; 36, 46, 53 respektive 89 procent).
Beståndsbildning och övervintring påverkades inte av etableringssättet
Utifrån skördemängderna kan inga slutsatser dras om vilket av de två olika etableringssätten som skulle vara att föredra (tabellerna 2 och 3). Beräknat för samtliga fyra sorter och samtliga åtta skördetillfällen resulterade anläggning utan skyddsgröda i en något lägre variationskoefficient än insådd i havre, 52 vs. 58 procent.
Etablering utan skyddsgröda var relativt framgångsrik eftersom grödans uppkomst inte hotades av skorpbildning. Vid insådd i skyddsgröda reducerade vi beståndstätheten och tillförseln av kväve, för att säkerställa lusernens tillgång till ljus.
Dessutom avlägsnades skyddsgrödan relativt tidigt. Under dessa förutsättningar var de två alternativa etableringsmetoderna likvärdiga med avseende på lusernsorternas etablering och övervintring.
Diskussion och slutsatser
Mellanlusern visade sig vara tåligare än blålusern. Detta gäller i synnerhet för de mellanlusernsorter som sprider sig med krypande rötter (Juurlu) respektive jordstammar (Karlu). Under de rådande förhållandena ledde etablering utan skyddsgröda och insådd i havre till liknande resultat.
Försöket hade etablerats på sluttande jord för att undvika stående vatten. Under den första vintern bidrog den höga mjälahalten dock till kraftig tjällyftning, i synnerhet i det längst ner belägna blocket.
Grundläggande förutsättningar för odlingen av lusern är en god markstruktur, en fungerande dränering, ett pH-värdet motsvarande åtminstone bördighetsklassen tillfredsställande (såväl i matjordslagret som i alven), en balanserad tillgång till växtnäringsämnen samt frånvaron av i synnerhet fleråriga ogräsarter. I vårt fall uppfylldes dessa krav bara med avseende på pH-värdet.
En snabb beståndsbildning förutsätter att utsädet inte sås djupare än 1-2 cm. Såbäddsberedningens främsta mål måste därför vara att bibehålla fukt ända upp i markytan.
I vårt fall försvårades etableringen av den mjälarika och kompakta jordmånen. Höstplöjning hade kunnat skapa bättre förutsättningar än reducerad bearbetning på våren.
Etableringen kunde möjligtvis ha förbättrats av en ytterligare ympning med symbiotiska kvävefixerande bakterier och en kemisk bekämpning av ogräsen.
Paul Riesinger