Ålands Producentförbund skärper nu tonen om landskapsregeringens förslag till allmänna skyddsföreskrifter för dricksvattentäkter.
– Vi ifrågasätter hela processen, eftersom det ingenstans sägs vad man tror sig kunna åstadkomma med de nya föreskrifterna eller hur man tänker sig ersätta markägarna. Det kan bli ganska höga ersättningskrav för inskränkningar i rätten att använda sin mark, säger Henry Lindström.
Som ÅPF:s tidigare VD är han nu fram till årsskiftet ”senior rådgivare” åt den nya verkställande direktören Sue Holmström, som tillträdde tjänsten den 1 november.
ÅPF:s styrelse har redan tidigare i ett remissyttrande (som refererats i LF) framfört sina betänkligheter kring de planerade nya vattenskyddsföreskrifterna. Ett skriftligt svar som vattenbiolog Susanne Vävare vid landskapsregeringens miljöbyrå skickat på detta brev har gjort Henry Lindström och ÅPF:s ledning särskilt oroliga.
I vattenbiologens svar påpekas nämligen att det förslagna dokumentet med skyddsföreskrifter ”i nuläget inte är bindande”.
– Det kan tolkas som att avsikten är att skärpta regler i ett senare skede nog kan bli ett krav, tycker Lindström.
”Väsentlig förändring” av vattendirektivet
Henry Lindström tycker också att Susanne Vävare och landskapsregeringens företrädare gör en strängare tolkning beträffande skyddet av dricksvattentäkter än vad EU-direktivet föreskriver.
I sin sammanställning av de nya föreskrifterna skriver landskapsstyrelsen nämligen att: ”En indelning i zoner med starkare skydd invid dricksvattentäkter är helt i enlighet med artikel 7, punkt 3 i vattendirektivet.”
Detta anser ÅPF är ”en väsentlig förändring” av den text som egentligen står i vattendirektivet där artikel 7, punkt 3 lyder:
”Medlemsstaterna skall säkerställa erforderligt skydd för de identifierade vattenförekomsterna i syfte att undvika försämring av deras kvalitet för att minska den nivå av vattenrening som krävs för framställning av dricksvatten. Medlemsstaterna får upprätta säkerhetszoner för dessa vattenförekomster.”
I sitt kompletterande bemötande av de föreslagna allmänna skyddsföreskrifterna för dricksvattentäkter anser ÅPF fortfarande att organisationen inte har fått något svar på vilka positiva effekter begränsningarna i de olika zonerna skulle innebära för vattentäkterna.
Och när det i EU-direktivet sägs att medlemsstaterna ”får” upprätta skyddszoner innebär detta enligt Lindströms tolkning att man ”kan ha” men inte ”måste ha” särskilda säkerhetszoner.
I sitt svarsbrev till ÅPF hänvisar Susanne Vävare bland annat till att man i Sverige har tre olika skyddsgrader för vattentäkter. Men Henry Lindström konstaterar att det inte sägs någonting om vilken skyddsnivå som skulle gälla på Åland.
– Vi pratar lite olika språk.
Vem ska betala ersättningarna?
ÅPF påpekar vidare i sitt kompletterande bemötande att förbundet inte heller har fått ”någon som helst respons gällande förslaget att göra en förhandsutvärdering i samarbete med markägare/odlare för att utvärdera rimligheten i åtgärderna och för att få en uppfattning om vilka ekonomiska kompensationer det kan gälla”.
– De ekonomiska kompensationerna kan på grund av begränsningar i odlandet och med beaktande av värdeminskningar på egendom vara betydande, skriver förbundet.
Henry Lindström konstaterar att det ingenstans sägs om det är landskapsregeringen eller Ålands Vatten Ab eller någon annan som ska stå för ersättningarna ifall det sker inskränkningar i markägarnas rättigheter.
– Hittills har vattenprojekten alltid fallit när man kommit in på frågan vem som ska betala, säger Lindström.