– Gräset tar hand om korna, som tar hand om mig och min utkomst. Bakom den sammanfattningen står ranchern Sean LaBrie i Didsbury på prärien i sydvästra Alberta, Kanada, där han och hans fru Holly driver Difficulty Ranch, svårigheternas ranch. Själv föredrar Sean LaBrie att kalla sig ”grass guy”, gräskille, i stället för rancher eller boskapsuppfödare.
Efter en 24-årig karriär som polis i delstaten Albertas största stad Calgary gav sig Sean in i ett nytt äventyr tillsammans med Holly. För fem år sedan blev de ranchers på heltid.
Paret LaBrie hade köpt egendomen och de började utveckla ranchen redan för 20 år sedan. Sean har vuxit upp i Calgary, Alta och under ungdomsåren hade han inte större tankar på att bli jordbrukare.
– Men så träffade jag Holly som var från en rancherfamilj i fjärde generationen. Det har varit en fantastisk resa. Det finns emellertid inget sätt jag skulle ha kunnat genomföra det här utan hjälp. Jag har tagit emot massor av hjälp från familj och vänner, och då menar jag massor.
Under åren jobbade Sean LaBrie som deltidsjordbrukare utöver heltidsjobbet som polis.
– Fastän det var arbetsamt så hjälpte jobbet med jorden och boskapen mig att stressa av. Det var också ett sätt att se en mening i livet, säger han i dag.
Samtidigt hjälpte lönen från polisjobbet honom att betala av på skulderna för köpet av ranchen.
Arealen tillbaka i kretsloppet
När Sean och Holly köpte stället var det inget vidare med växtligheten. Visserligen fanns här blålusern (alfalfa) men inte just vicker till exempel, som annars växer naturligt på prärien.
Markerna hade dessutom varit utarrenderade och var kraftigt överbetade.
– Vi jobbar ännu på att öka inslaget av kikvedel, esparsett och käringtand, berättar Sean LaBrie. Hundäxing och brinklosta och ett par övriga varieteter av trubbkvickrot är också viktiga.
Idag har Difficulty Ranch en besättning på cirka 100 dikor för kalvuppfödning av en blandras som utvecklats av Beefbooster i Alberta. Till besättningen brukar höra mellan 10 och 20 ersättningskvigor.
Ranchens areal är just under 260 hektar. Det blir med andra ord litet under 2,6 hektar per ko med kalv, vilket är optimalt enligt Sean LaBrie.
– På en traditionell prärieranch kan man behöva upp till drygt 10 hektar per ko med kalv.
Själva betesarealen, drygt 240 hektar, är indelad i trettiotalet betesfållor på i genomsnitt 8 hektar.
– Jag strävar ännu efter att få arealen tillbaka i dess naturliga prärieskick med enkla metoder, och jag tror att jag är på rätt väg.
Det blev något av en helomvändning för den tidigare polisen:
– I början trodde jag att gräset skulle likna en klippt gräsmatta. Om det fanns lite blålusern som stack upp, började jag oroa mig för att korna inte skötte sitt jobb ordentligt.
Så småningom lärde han sig att kor inte fungerar på samma sätt som gräsklippare.
Flytta på utsäde
Skötseln av präriearealen innebär bland annat kompletteringssådd med jämna mellanrum. Verktyget är i huvudsak spinnspridare.
Sean LaBrie blickar utöver några betesfållor:
– På de här fyra fälten spred jag lite utsäde med spinnspridare för två år sedan. De ser nu bördiga ut med växter som kompletterar varandra.
Han talar också om att flytta omkring på utsäde. Det betyder bland annat att han blandar in utsäde i kornas mineraltillskott, som därigenom sprids på ett naturligt sätt.
– Dessutom försöker jag ordna flyttningen till nya betesfållor så att gräset hinner gå i frö i minst en fålla per år. De frön som korna äter, kommer sedan ut ur andra ändan efter tre dagar, så då flyttar jag korna till följande fålla, där de kan fortsätta sprida frön.
Strängbete på vintern
Sean praktiserar även slåtter med strängläggning inför vintern, det vill säga växtligheten får ligga kvar på marken så att djuren kan äta av den på stället.
Korna betar i upp till 30 centimeter snö utan problem, säger han.
På strängbetena finns grupper av träd eller flyttbara vindskydd av metall. Båda fungerar som lä för djuren.
– Det är mycket få köttproducenter i Alberta som har inomhusfaciliteter för djuren, berättar Sean vidare.
Kornas vatten kan visserligen frysa under vintern, men kor kan förtära tillräckligt med snö för att tillgodogöra sitt vätskebehov.
– I själva verket föredrar djuren ofta snö, eftersom den värms upp under förtäringen i motsats till stora mängder kallt vatten, som tar tid och energi att värma upp.
Särskilda regleringar kring djurvälfärd finns inte heller, det enda kravet är att djuren ska vara i acceptabelt skick.
Övervakningen rycker huvudsakligen ut om det har kommit klagomål, som sedan utreds av tillsynsmyndigheterna.
Betande dikor nyttiga för kretsloppet
Sean odlar dessutom fodergrödor på en del av ranchen, bland annat råg, havre och ärtor samt foderraps.
Med alla skötselmetoderna har marken småningom utvecklats till en produktiv betesdrift.
– Det har varit en lång resa med många utmaningar, säger Sean LaBrie. Nu kan vi visa åtskilliga exempel på att betande dikor kan vara till nytta för att återställa ett kretslopp.
– Ja, jag använder visserligen konstgödsel, men bara mellan en tredjedel och hälften av den rekommenderade mängden. Det är motiverat eftersom en diko kan producera mer än cirka 780 kilo kväve per år på en hektar betesmark. Eftersom gödseln tillför den organiska massan och spårämnena, tillsätter jag bara en liten mängd kväve, fosfor och kalium.
Korna äter tistlar
Korna är i övrigt lite kräsna, de äter vissa växter först.
– Därför har jag små fållor, så att de måste äta vad de får tag i för att inte bli utan mat. De har i allmänhet tre till fem dagar på sig att tömma en fålla.
På frågan om vad han gör åt tistlarna, blir svaret litet av en överraskning:
– Korna äter dem.
– Va?
– Jo alltså, du vet, jag har jobbat med Kathy Voth i USA. Hon har lärt kor att äta tistel. De är för övrigt mycket näringsrika, de har samma näringsämnen som blålusern. När du har lärt korna äta tistel från en hink, kan du sätta ut dem i en fålla som har stående tistlar, lärde jag mig. Det fungerade och korna lärde också sina avkommor att äta dem.
– Jag tror det är hur man kommer till rätta med gräset, svarar Sean på frågan om vad som varit den största lärdomen hittills.
– Man kan styra en produktion, men gräs är något man måste anpassa sig till, och det med att anpassa sig lärde jag mig faktiskt en hel del om som polis. Att anpassa sig efter naturen och årstiderna är dock något långsiktigare. Om jag gör ett försök med gräs ser jag inte resultatet efter fem minuter. Det handlar om förändringar som kommer mina barn till godo.
Samarbetar med miljöorganisationer
För att komma så långt som till dagens läge har Difficulty Ranch samarbetat med ett antal organisationer för att öka sina miljökunskaper och förbättra sina skötselmetoder. Det ska gagna naturen, djuren och dem, som bor nedströms bäcken Dog Pound Creek. Det är den bäcken som rinner genom egendomen.
Själv säger Sean LaBrie att en stor del av hans lärdomar har kommit från sammanslutningen för foder och betesmark Foothills Forage and Grazing Association (FFGA). Där var han styrelseledamot i 16 år och ordförande i tre år.
Bland organisationerna återfinns också Alberta Riparian Habitat Management Society, även känt som "Cows and Fish". Det är en ideell förening som strävar efter att skapa en större förståelse för hur förbättringar av betesdrift och förvaltning av vattenområden kan förbättra landskapets hälsa och produktivitet.
En annan organisation, ALUS Canada, en förkortning av Alternative Land Use Services, har utvecklat ett program för att bygga upp, förbättra och upprätthålla ekosystem på jordbruksmark. Det är jordbrukare som genomför programmet.
Det handlar bland annat om restaurering av präriegräs och förbättring av våtmarker. Att delta ger rätt till mindre kompensationer, det blir sammanlagt kring 30 kanadensiska dollar per hektar, vilket motsvarar drygt 20 euro.
Difficulty Ranch är också med i McDonald’s och Cargills gemensamma program för hållbar biffproduktion. Det ger ett tilläggspris på närmare 13 euro per huvud.
Vattnet en passion
I driften ingår således vården av Dog Pound Creek med en intilliggande våtmark. Det här har blivit något av en passion för Sean LaBrie.
Vatten har av flera orsaker stor betydelse för ekosystemet och boskapsuppfödningen också på prärien. Växterna behöver vatten och djuren måste dricka.
– Det är jätteviktigt att vara mån om vattnet, slår Sean LaBrie fast. Jag kan till exempel garantera att det inte finns någon gödsel vid bäckens bredder. Dessutom finns det stängsel längs bredderna, så korna kommer inte hit.
Inte heller markbearbetning eller slåtter utförs på det här området.
Sean LaBrie har solenergi till hjälp när han ska pumpa dricksvatten från bäcken och samtidigt förse inhägnaderna med ström.
– Om man tar in kor hit som kissar och bajsar så kommer det att rinna ner i en vattenreservoar (akvifer) någonstans nära. Vi måste lära oss att hantera vattnet så att både växter och djur kan leva bättre. Det är också viktigt att hålla strandbredderna eller bankerna på plats för att förhindra erosion. Här kommer ständigt växttäcke till sin rätt.
Fullt upp med hjort och älg
– Svartsvanshjortarna älskar i övrigt det här stället. Här finns också massor med vitsvanshjort, säger Sean LaBrie.
Han har fullt upp med hjortarna, det finns en rätt så ständig flock här på mellan 75 och 100 djur. Till saken hör att fyra-fem hjortar äter lika mycket som en ko.
– Om jag har 100 hjortar här betyder det att jag utfodrar lika mycket som 25 kor extra. Så man förstår säkert att jag är en stor anhängare av jakt, fastän jag inte själv jagar i större skala. Vi har verkligen händerna fulla med viltet.
Det blir också extra jobb med stängslen: hjortarna brukar visserligen hoppa över, men älg och vapiti bara trampar rätt igenom.
Därför är också jägare välkomna till Difficulty Ranch för att reducera viltet. Men:
– Vi tar bara emot en grupp åt gången och de måste betala jaktarrendet genom att plocka stenar eller hjälpa till med att sätta upp eller reparera stängsel.
På frågan om hur det är ställt med fästingar frågar Sean LaBrie först:
– Sorry, vad?
Sedan svarar han att här finns inga fästingar. Det är onekligen intressant, eftersom hjortarna trivs i området. Här i Finland betraktas vitsvanshjorten som en spridare av just fästingar.
Bävrarna byggde damm
Under början av tvåtusentalet fick Difficulty Ranch bävrar på sina ägor, de byggde en damm över Dog Pound Creek.
Stammar och grenar har de hämtat från träddungarna vid våtmarken, men det tycks inte bekymra Sean LaBrie.
– Jag har aldrig haft problem med dem. Jag försöker bara se till att de inte förorsakar erosion av marken, eller ändrar bäckfåran.
De viktigaste trädslagen i eller kring våtmarksområdet är poppel och andra lövträd i poppelsläktet, som svartpoppel, ”cottonwood”.
– Det finns lite björk här också. Men med tiden etablerar sig barrträd som kaskadgran och contortatall och de kommer att öka. Ifall vi fortsätter hålla korna borta härifrån så kommer ädelgranarna att öka betydligt, och de är mycket bra på att binda kol och att hålla ihop jorden.
Änder och fladdermöss mot myggor och flugor
Längs bäcken får också fritidsfiskare komma.
– Vi är med i ett projekt, där vårt telefonnummer är publicerat, så att man kan ringa och säga, ”hej jag skulle vilja komma och fiska”. Det är i allmänhet inget problem, vi brukar bara påminna om att man måste stänga de grindar som är stängda sedan tidigare när man kommer.
Vid Dog Pound Creek finns även sex stycken bon för vilda änder och också bon för fladdermöss.
– Vi försöker få änderna att häcka här för att främja en ökning av populationen. Det är inte bara för änderna, det handlar om att öka antalet vilda djur och samtidigt minimera skadedjur på ett naturligt sätt. Efter att vi satte ut de här bona för änder och fladdermöss har vi sett en uppenbar minskning av flugor och myggor. Det igen har minskat ögoninfektioner, närmast bindhinnekatarr (konjunktivit) bland djuren avsevärt.
Varför namnet Difficulty Ranch?
Hur kom Sean och Holly på namnet Difficulty Ranch, svårigheternas ranch?
– Det började med ett svårt och utdraget köp, det tog två och ett halvt år att köpa hela ranchen. Dessutom var det under den tiden som BSE härjade och redan det gjorde att vi funderade på att ordna hela verksamheten på ett annat sätt än tidigare. När det gäller kontinuiteten, så har Seans son Dalton, som nu är 18 år gammal, intresse för att ta över, men han är lite betänklig på grund av det stora ansvaret. Dottern Taryn på 20 är också intresserad, men det är inte aktuellt för henne att ta över, hon vill närmast vara med och hjälpa där hon kan.
Sean tror i vilket fall som helst på att det finns en framtid inom boskapsskötsel för ungdomar som vill komma in i jobbet:
– Det finns många möjligheter här ute i markerna.