I fjol odlades sockerbetor på cirka 600 hektar i Österbotten. En odlingsareal som ser ut att hållas på relativt samma nivå också i år. Men med tanke på de skenande kostnaderna har odlarna förväntningar på prishöjningar, säger odlaren Stefan Saaristo i Malax.
Förra hösten funderade många sockerbetsodlare om det alls lönar sig att odla i år. De stigande kostnaderna skapade huvudbry, men nu ser det ut som att odlingsarealen inte kommer att minska nämnvärt. Den kontrakterade odlingsarealen är i dagsläget 550 hektar jämfört med 600 hektar i fjol.
– En del odlare har ökat odlingsarealen medan andra minskat. Men totalt sett ser det ut som att vi kommer att komma rätt nära fjolårets odlingsareal i teorin, i praktiken ska vi komma ihåg att fröna inte är sådda ännu, säger Stefan Saaristo, sockerbetsodlare i Malax och tillika medlem i ÖSP:s sockerbetsutskott.
Men det är med stor oro han förbereder sig inför årets odlingssäsong. Efter att han i egenskap av MTK:s representant i förhandlingarna med Sucros var med och fick upp odlarpriset i december har mycket hänt på kort tid.
– Det nya priskontraktet kompenserar en del av de stigande kostnaderna på fjolåret. Men nu har kostnaderna ökat igen på kort tid och det gör att kalkylerna måste göras om. Det som måste ske för att det ska gå att odla på sikt är att sockerpriset stiger i likhet med priset på spannmål, olje- och proteinväxter, menar Saaristo.
Svåra förhandlingar
Efter den senaste förhandlingen med Sucros steg odlarpriset med 2,50-4 euro per ton beroende på kontraktsalternativ. Saaristo beskriver förhandlingarna som svåra och förväntningar på ännu högre priser fanns.
– Men prisutvecklingen på den europeiska marknaden för socker är utmanande och det gjorde att vi var tvungna att enas för att få till stånd ett avtal, säger han.
Men enligt honom finns tendenser på att priset på råsocker är på väg upp på den globala och europeiska marknaden. Höga olje- och spannmålspriser kan bidra till att produktionen av rörsocker i Brasilien styrs delvis till produktion av etanol, vilket skulle betyda att utbudet på sockermarknaden minskar.
– Ett sådant scenario skulle också eventuellt påverka den europeiska sockermarknaden och börspriserna har rört sig lite uppåt redan nu, berättar han.
Men problemet är att avtalen inom sockerindustrin är långa, så det tar tid innan det börjar röra på sig. Saaristo har dock förhoppningar på prishöjningar till nästa år.
– Som jag ser det borde odlarpriset upp med minst tio euro tonnet på sikt om kostnaderna hålls på samma nivå. Och beroende på kostnadsutvecklingen kanske inte det ens är tillräckligt, säger han.
Priset måste upp
Det viktigaste nu är att den inhemska sockerindustrin får en fortsättning. För att det ska ske behövs det villiga odlare som är berättigade till prishöjningar för att tillgodose behovet av råvara.
– Mitt budskap till industrin är att vi odlare har förväntningar på ytterligare prishöjningar. För i längden går det inte att producera på förlust. Det är också viktigt att våra odlarkolleger i övriga Norden också framför det budskapet. Vi sitter alla i samma båt med samma kostnadspress och därför är det viktigt att odlarpriserna kommer upp i hela Europa.
I de svåra tider som nu råder är det extra viktigt att ett intresse för odling av sockerbetor upprätthålls. Det bör ske främst genom prishöjningar men också genom stödåtgärder.
– Nu pratar man om att kompensera vissa kostnader inom sockerbetsodlingen med förhöjda stöd från de minimis-stöden. Men transportstödet som vi får kommer just därifrån och med tanke på att taket för tre år är totalt 20.000 euro så ser det inte ljust att få mer stöd därifrån, för de odlare som redan når gränsen.
– Staten borde så snabbt som möjligt åtgärda och höja de minimis-nivån, men det återstår att se hur det blir med det. Nämnas kan att skogssektorns gräns för tre år är idag 200.000 euro. Utskottet har gjort en skrivelse till ÖSP och SLC, så nu väntar vi och ser vad som sker, berättar Saaristo.
Men Saaristo understryker att ekonomiskt stöd från samhället inte löser dagens situation. Det absolut viktigaste som bör ske är att produktpriserna på marknaden stiger och att odlarna får sin beskärda del av kakan. Det här gäller för alla sektorer.
– Nu har primärproduktionen drabbats hårdast och tagit smällen för alla kostnadshöjningar och det här är något som den fria marknadsekonomin måste lösa. Det diskuteras, skrivs och utreds mycket angående den svåra situationen, alla är medvetna om den. Nu anser jag att det är dags att gå från ord till handling, innan tåget har gått.
Tror på stigande livsmedelspriser
Den största utmaningen på sikt är kostnaderna för energi, bränsle och gödsel. Själv kommer Saaristo – om vädret tillåter – att odla ärter i år för att få en ökad kväveeffekt till nästa års odlingssäsong.
– Vi vet inte i dag priset för och i vilken omfattning det finns kvävegödsel att få nästa år. Det gör att vi med alla medel måste fundera på hur vi kan minska kvävebehovet och för min egen del är planen att delvis satsa på kvävefixerande grödor, förklarar han.
Själv förutspår han att livsmedelspriserna kommer att stiga kraftigt och att det är konsumenten som får betala ett högre pris för livsmedel.
– Vi har levt i tider när priset på naturgas och olja varit låga och nu har man dessutom infört klimatmål som gör att kostnaderna stiger ytterligare. I kombination med krisen i Ukraina är risken stor för att vi aldrig kommer tillbaka till det som vi betraktat som normalt.
– Det fanns en tid före pandemin, en tid efter och nu igen en ny tid med krig i Europa. Som jag ser det finns ingen tillbakagång till det gamla, säger han.