EU:s restaureringsförordning riskerar att minska avverkningsvolymerna kraftigt och slå mot skogssektorns värdebildning. Enligt en ny utredning kan miljardinvesteringar i produkter med högre förädlingsvärde delvis kompensera för bortfallet.
EU:s förordning om restaurering av natur kan få betydande konsekvenser för skogssektorn, visar en utredning som sammanställts av vetenskapspanelen för skoglig bioekonomi. Syftet med förordningen är att förbättra naturens tillstånd genom återställningsåtgärder både inom och utanför skyddsområden. I Finland pågår som bäst arbetet med den nationella restaureringsplanen.
I utredningen har olika sätt att genomföra restaureringsåtgärderna modellerats, liksom deras inverkan på virkestillgången och skogssektorns förädlingsvärde fram till år 2050. Resultaten visar att avverkningsvolymerna kan minska med mellan 3,4 och 16,8 miljoner kubikmeter.
Samtidigt bedöms tilläggsinvesteringar på upp till 2 miljarder euro i produkter med högre förädlingsvärde kunde ersätta en del av det ekonomiska bortfallet.
Stora bortfall i avverkning och värdebildning
Utredningen omfattar boreala naturskogar, lundar, åsskog och trädbevuxen torvmark. Bedömningen av hur restaureringsåtgärderna påverkar virkestillgången och mervärdebildningen inom skogssektorn görs utgående från fyra olika scenarier – ett som följer nuvarande trend och tre olika restaureringsscenarier.
I det första scenariot utökas arealen boreal naturskog till dess omfattning 1995. Det innebär restaurering av cirka 300.000 hektar produktiv skogsmark. I mellanscenariot fördubblas naturskogsarealen, vilket motsvarar omkring 1,4 miljoner hektar restaurering. I det striktaste scenariot utförs en restaurering av 2,3 miljoner hektar virkesproducerande skog.
I det lindrigaste scenariot minskar avverkningarna med cirka 3,4 miljoner kubikmeter, medan värdebortfallet uppgår till omkring 370 miljoner euro. I det striktaste scenariot minskar avverkningarna med 16,8 miljoner kubikmeter, vilket motsvarar den årliga virkesanvändningen vid fyra till fem medelstora cellulosafabriker. Det ekonomiska bortfallet uppskattas då till cirka 1,8 miljarder euro.
– Effekterna på den årliga avverkningsvolymen år 2050 varierar alltså mellan cirka 4 och över 20 procent, beroende på hur restaureringsförordningen genomförs i Finland. För beslutsfattandet behövs information om konsekvenserna både för skogssektorn och för ekonomin i stort, säger projektets ledande forskare Matleena Kniivilä vid Naturresursinstitutet Luke i vetenskapspanelens pressmeddelande.
Högre förädlingsgrad kan mildra effekterna
Enligt utredningen kan minskad råvarutillgång delvis kompenseras genom satsningar på produktion med högre förädlingsgrad. Exempel som lyfts fram är flexibla förpackningar, högförädlade specialmassor och ligninbaserade produkter, vilka förlänger befintliga värdekedjor och möjliggör ett mer mångsidigt utnyttjande av sidoströmmar.
I de två lindrigare skenarierna bedöms årliga investeringar som överstiger nuvarande nivå med en miljard euro vara tillräckliga för att balansera förlusten, men för det striktaste behövs investeringar på 2 miljarder euro. Trots detta kvarstår en skillnad i värdeskapande på omkring 2,2 miljarder euro jämfört med en utveckling enligt nuvarande trend.
– Det är viktigt att hela värdekedjan beaktas i analysen, från råvarutillgång till efterfrågan på nya produkter. Osäkerheter måste förutses, och sammanhängande samt långsiktiga politiska åtgärder behövs för att stödja investeringsviljan i produkter med högre förädlingsvärde , säger panelens vice ordförande Riikka Paloniemi, enhetschef vid Finlands miljöcentral.
Fyra rekommendationer till beslutsfattarna
Vetenskapspanelen framför fyra policyrekommendationer för skogssektorn. För det första betonas vikten av en förutsägbar verksamhetsmiljö som sträcker sig över regeringsperioder samt stöd till de första produktionsinvesteringarna.
För det andra bör de ekonomiska effekterna vägas mot nyttan av återhämtad skogsnatur, och restaureringsåtgärderna alltid baseras på den senaste forskningen och uppföljningen.
Vidare rekommenderas att restaureringen inleds i de mest värdefulla områdena, där åtgärderna ger störst ekologisk effekt. Slutligen bör områdesvalet göras så att även samhällsekonomiska nyttor maximeras, till exempel genom att restaurering bidrar till att minska framtida översvämningsrisker.
Forskningsprojektet genomfördes av Naturresursinstitutet Luke, Östra Finlands universitet, VTT samt Finlands miljöcentral på uppdrag av vetenskapspanelen för skoglig bioekonomi.