– Jag försöker få ut några tusen julgranar på marknaden varje år från odlingarna, säger Rainer Johansson i Karis Raseborg. Han började odla egna granar redan under det tidiga nittiotalet.
Vi står i ett bestånd i Thomasböle på cirka tre hektar med jämna och snygga granar av vår vanliga sort, Picea abies.
– De här har planterats 2019. De har alltså stått här i sex års tid och det är nu första året som vi tar ut granar härifrån.
Det är en lokal proveniens från södra Sverige, Saleby. Den marknadsförs i det västra grannlandet som lämplig för julgransodlingar och granarna har kommit som barrotsplantor från en plantskola där. Plantorna har först varit i växthus i två år och sedan på friland i ytterligare två år.
Varför barrotsplantor?
– Erfarenheten är att de producerar snabbt. Vi odlar på åkermark, och vi har en tvåradig planteringsmaskin som vi drar efter en traktor. Med den är det ingen skillnad arbetsmässigt om vi sätter barrots- eller täckrotsplantor.
Ogräs bekämpas med glyfosat under april redan när det börjar bli grönt mellan raderna. Senare under säsongen sker bekämpningen med gräsklippare.
Granstekeln måste bekämpas
En utmaning åtminstone i det mesta av södra Finland är granstekeln, vars larver börjar äta av granens färska skott som öppnar sig under den sena våren.
Larverna kan förstöra årsväxten på större mängder under en kort tid och i julgransodlingar kan det orsaka stora förluster.
Rainer bekämpar dem med godkänt insektmedel som sprids med bomspruta. Bekämpningen utförs två gånger, eftersom granarna börjar skjuta skott vid lite olika tidpunkter.
– Jag har några granar hemma på gården, där jag kan kolla om och när angreppen börjar.
Vitsvanshjortar och rådjur finns det gott om i Västnyland, men de brukar inte ge sig på vanliga granar. Däremot har Rainer slutat att försöka odla serbgran och den amerikanska frasergranen.
– Frasergran skulle annars vara bra att odla, den blir snygg och jämn med mjuka mörkgröna barr och den växer snabbt. Men det skulle förutsätta inhägnad, och det lönar sig inte i dagens läge. Man får inte ut ett sådant merpris för de exotiska gransorterna.
Bevattning till stor hjälp
Intill odlingen finns Hemträsket. Tack vare det har Rainer kunnat bevattna granarna med hjälp av traktorspruta och vattenkanon. Det har varit till stor hjälp under torra vårar och somrar, inte minst de senaste åren.
– Det är jätteviktigt att granarna får en bra start, säger han. Då behövs ibland 20-30 millimeter vatten.
För beskärningen används häcksax och sekatör. De granar som ska säljas till jul brukar beskäras under en kort period mellan slutet av juli och början av augusti.
– Då hinner såren torka till julen.
De som lämnas på växt beskärs när det finns tid.
Rainer brukar i alla fall hålla paus under den korta tiden på försommaren då granarna växer.
Jobbade för VR
Före sin pensionering jobbade Rainer på VR som stationsinspektor. Under den tiden, andra hälften av åttiotalet, köpte han en tomt i Spakanäs i Pojo.
– Det stod många snygga granar på den och jag tänkte att jag skulle kunna försöka sälja dem som julgranar.
Så han skaffade en försäljningsplats i Alberga i Esbo och sålde slut första året.
– Det var 1987, en av de kallaste jularna vi har haft, tror jag, och med ett rejält lager snö. För många hade det varit besvärligt att få ut granar det året, så handeln gick undan.
Rainer blev tydligen biten av julgransflugan och beslöt sig för att fortsätta. När granarna på tomten tagit slut tog han toppar och röjningsgranar från skogen och under kraftledningar.
På den tiden fanns det några få julgransodlare, och de började så småningom ge sig tillkänna.
Den finländska föreningen för julgransodlare, Joulupuuseura, grundades på den dåvarande Skogsförädlingsstiftelsens förädlingscentrum Haapastensyrjä i Läyliäinen 1991. Där hade stiftelsen hunnit experimentera med odling av serbgran under några år.
Under samma period började det dyka upp importerade julgranar.
Skogsmaskinerna blev vanligare
Då brukade vi ännu i Finland täcka vårt behov av julgranar från skogen. När man gick på skogsarbete under senhösten samlade man till exempel ihop de snyggaste topparna.
Men under de här åren kom också allt fler skördare och skotare in i våra skogar och de behövde topparna som underlag, speciellt på fuktiga platser.
– Under den här tiden såg jag också hur fina odlade granar kunde bli med ordentlig skötsel, minns Rainer. Så jag beslöt mig för att försöka. Då var vi något år inne på nittiotalet redan.
Med tanke på det minskande utbudet från skogen, borde tidpunkten ha varit den rätta att börja odla professionellt. Allt gick dock inte som på räls: Under det tidiga nittiotalet förorsakade den ekonomiska krisen arbetslöshet och företagskonkurser. Många privathushåll blev utan pengar.
Det fanns också en annan utmaning med de odlade granarna, de var ju unga och grenarna var inte lika tjocka och stadiga som på de traditionella topparna.
Det kom många kritiska frågor från kunderna, om nu också grenarna skulle hålla för att bära julpynt och ljus. Det tog dock inte många säsonger förrän de odlade granarna var godkända.
– När de granar jag hade planterat började bli skördemogna var vi redan en bit inne på nittiotalet och då hade tiderna hunnit bli bättre, minns Rainer.
Granarna till privathushållen har i övrigt också blivit kortare med åren: förr måste man ha ett rejält utbud av granar på 2,3-2,5 meter, men idag är det ofta granar i storlekarna 1,90-2,20 som går mest åt.
– Så småningom lär man sig också att det finns bättre och sämre år, och man måste vara med om båda, säger Rainer. Ser man bort från krisåren på nittiotalet har han inte ännu råkat ut för att någon säsong skulle vara speciellt dålig för hans egen del.
Växande andel är partigranar
När Rainer så småningom kunde börja sälja sina odlade granar var partiförsäljningen ännu anspråkslös, men det ändrade sig år efter år och numera står den för största delen av den samlade handeln.
Alla försäljare odlar inte själva, och så finns det också en del vars egna granar inte räcker.
Under mitten av augusti går Rainer runt i odlingarna och sätter ett blått band på sådana granar, som han anser är färdiga för att säljas på marknaden.
Uppköparna kommer sedan själva och väljer vad de vill ha genom att sätta sitt eget band på trädet.
Rainer tar dem som har kvar det blåa bandet till sina egna försäljningsplatser, som finns huvudsakligen från Kyrkslätt i väster och in till Helsingfors. En del är kommunala inlösta auktionsplatser och andra är privata.
Effektivare odling
Odlingen har också blivit effektivare.
– Tidigare blev inte granarna färdiga så snabbt som de blir i dag, minns Rainer. Skötseln var inte lika intensiv.
Numera går det alltså att få färdiga julgranar sex år efter planteringen.
– I år är det första året som vi tar granar i det här beståndet. Nästa år eller senast efter två år tar vi resten.
Då räknar Rainer med att ha uppnått ett uttag på 90-95 procent. Uttaget har också stigit år efter år allt eftersom kunskapen om skötseln har utvecklats.
– Senast efter tre års uttag röjer vi åkern och planterar nya. Det lönar sig inte att ha några enstaka granar stående som tar upp platsen, utan det gäller att röja bort och plantera nya i stället. Därför tar jag också bort de granar under växten, som jag ser att inte blir till något. De är inte till någon nytta och stör bara helheten.
Efter sista uttaget bearbetas marken med en fräs som krossar stubbar och rötter på cirka 20 centimeters djup, och sedan blir det plantering med ett radavstånd på 1,3-1,5 meter.
Tidigare julkommers
Under senare år har julfirandet gett sig tillkänna allt tidigare. Det är säkert delvis en följd av handelns marknadsföring, men Rainer tror att också coronapandemin gjorde sitt:
– Folk var hemma och många var ganska isolerade, minns han.
Under den tiden blev det mer utbrett att ha en gran med ljus utomhus, på gården eller på balkongen.
Om man kan tala om en traditionell tid att fälla granarna så är det i alla fall fortfarande veckan kring självständighetsdagen. Försäljningen är livligast under en till ett par veckor före jul.
Tidigare julkommers
Under senare år har julfirandet gett sig tillkänna allt tidigare. Det är säkert delvis en följd av handelns marknadsföring, men Rainer tror att också coronapandemin gjorde sitt:
– Folk var hemma och många var ganska isolerade, minns han.
Under den tiden blev det mer utbrett att ha en gran med ljus utomhus, på gården eller på balkongen.
Om man kan tala om en traditionell tid att fälla granarna så är det i alla fall fortfarande veckan kring självständighetsdagen. Försäljningen är livligast under en till ett par veckor före jul.
Familjen är involverad
Ensam har Rainer inte möjlighet att producera och sälja de mängder han gör årligen. Hur är det med arbetskraften?
– Vi hjälps åt inom familjen. Sen har vi försökt sköta det rationellt och använda maskiner där det är möjligt.
Han verkar inte ha planer på att sluta, de senaste granarna planterades in i våras.
– Jag måste i vilket fall som helst ta ansvaret för att de blir skördemogna, säger han.
Rainer har ibland uttryckt bekymmer för återväxten inom julgransodlarkåren.
– Många av dem som började med att odla på nittiotalet har slutat en efter en, och jag har den uppfattningen att det är väldigt få ungdomar som tar över eller grundar en odling, säger han. Men det kan hända att jag har fel.
Någon riktigt klar bild är inte tillgänglig i dagens läge, men det kan väl stämma att odlarna har blivit färre. I gengäld har de enskilda odlarnas arealer blivit större med åren.
Hittills ser det ut som om efterfrågan och utbud är ganska bra i balans, men exakta siffror finns inte.
Det finns en hel del, både större och små odlare, som inte är medlemmar i Joulupuuseura, och all import bokförs inte heller. Det beror på att företag med mindre omsättning inte behöver deklarera import från EU:s inre marknad.
Så mycket torde i alla fall vara säkert att snygga, välskötta granar inte borde vara något större problem att sälja, inte tills vidare i alla fall. Men ofta måste man leta sig fram till var efterfrågan finns, till exempel var det bor många barnfamiljer.