Syriska flyktingar får mark, bostäder och andra förmåner om de startar nya liv och lantbruk i Nagorno-Karabach. De bosätter sig dock på ockuperad mark i ett krigsdrabbat ”land” som inte är internationellt erkänt.
En halvmil utanför Stepanakert, huvudort i den självutnämnda republiken Nagorno-Karabach i södra Kaukasus, breder 17 hektar av grödor och fruktträd ut sig. Ingen av grödorna hade odlats i området förrän bröderna Vrej och Hovig Asmaryan flyttade dit med sina familjer från Syrien våren 2012.
– Jag saknar Syrien eftersom jag är född och uppvuxen där. Därför har vi skapat ett litet Syrien här, säger Hovig.
”Regeringen” i Nagorno-Karabach strävar efter att befolka ”republiken”, som endast har cirka 150.000 invånare, genom ett bosättningsprogram som riktar sig till armenier i diasporan, det vill säga förskingringen. Det gäller framförallt dem som vill bruka de stora arealerna ledig mark. Det är inte okontroversiellt. 1991 utropade Nagorno-Karabachs ledarskap självständighet från Azerbajdzjan. Något som inget land i världen har erkänt.
– Trots att kartor visar att Nagorno-Karabach ligger inom Azerbajdzjans gränser så är det ett armeniskt land. Mängder med historiska monument visar att vi alltid har bott här, säger Hovig.
Det kristna Armenien och muslimska Azerbajdzjan har tvistat om Nagorno-Karabach, där majoriteten av befolkningen är armenier, sedan 1918. När länderna inlemmades i Sovjetunionen 1920 tonades konflikten ned, men 1988 bröt krig ut mellan Nagorno-Karabach, som stöddes av Armenien, och Azerbajdzjan.
När vapenvila ingicks, 1994, hade alla azerier flytt eller fördrivits från Nagorno-Karabach. Över 20.000 armenier från diasporan har flyttat dit sedan vapenvilan. Idag är befolkningen nästintill hundra procent armenisk. Bröderna ser sig inte som bosättare. De är patrioter.
– Vi har helt enkelt återvänt hem, säger Hovig.
Slåss hårdast
Deras förfäder var några av de hundratusentals armenier som fördrevs från Turkiet under det armeniska folkmordet 1915-1917 då cirka 1,5 miljoner armenier och andra kristna mördades.
Idag har Armenien 3 miljoner invånare, medan cirka 8 miljoner armenier lever i diasporan. Sedan 2012 har Armenien tagit emot 22.000 flyktingar från Syrien. Majoriteten har armeniska rötter och har rätt till medborgarskap.
De som sedan flyttar till Nagorno-Karabach får gratis bostäder och mark, skattebefrielse i tre år, gratis el och vatten i fem år samt räntefria lån. Samtidigt har vapenvilan med Azerbajdzjan brutits flera gånger, senast i april 2016. Då åkte bröderna till fronten som frivilliga.
– Eftersom bönder är bundna till sina marker slåss de hårdast i krig. De dör också i störst antal. Nu är det ett generationsskifte bland bönderna i Nagorno-Karabach och vårt jordbruk har influerat många yngre bönder, säger Hovig.
Allt på brödernas fält har importerats från Syrien, bland annat kiwi-, citrus- och kaktusfrukter, oliv-, valnöts- och pinjeträd. I början sattes plantorna ganska omedelbart på fälten. Det var inte så lyckat. Numera får de först växa sig starka i växthus.
– I Syrien odlade vi vete, korn och malt. Vi hade inga träd. Här är klimatet annorlunda. I Syrien kom ingen nederbörd efter april, men här börjar det regna i maj och juni. Vi behövde ett år på oss för att förstå klimatet. Nu är vi på rätt spår och har lärt oss av våra misstag, säger Vrej.
Lokalproducerat
Det finns gott om vatten och marken är bördig. Bekämpningsmedel har bara använts vid något enstaka tillfälle. Endast kogödsel används som gödning.
– Här är ekologiskt jordbruk så vanligt att man inte använder begreppet ”ekologiskt”. Man säger ”lokalproducerat” istället, säger Hovig.
Säsongen på fälten sträcker sig från maj till november, medan citrusträden ger frukt året om i växthusen.
Även jordbrukspolitiken skiljer sig gentemot Syriens.
– I Syrien köpte staten allt vi odlade och vi fick bra betalt. Här måste vi själva hitta kunder och kan inte påverka priserna. Det är kunderna som bestämmer, säger Vrej.
Den största utmaningen har varit att plantera olivträd. De har provat att odla nästan alla europeiska olivarter, men många har dött på grund av kylan.
– Det klassiska olivträdet ger frukt efter 8-10 år. Det spanska olivträdet ger däremot frukt redan efter två till tre år, men vi kan inte plantera det här, eftersom det är för kallt, säger Hovig.
På sommaren ligger temperaturen kring 40 grader i Stepanakert, men på vintern kan den sjunka till 15 minusgrader.
– I söder blir det max två, tre minusgrader på vintern och endast under någon timme per dygn, säger Hovig.
Spökbyar
Bröderna har nyligen planterat stora arealer med olivträd i Lachindistriktet i södra Nagorno-Karabach. Det är ett av sju azerbajdzjanska distrikt som ockuperas av Nagorno-Karabach sedan 1992.
Distriktet är viktigt eftersom det sammanbinder Nagorno-Karabach med Armenien. Det är här som majoriteten av de över 32 syriskarmeniska familjerna i Nagorno-Karabach har bosatt sig. Här ligger byn Ishkhanadzor där 55-årige Aveois Sanosian, från Raqqa i Syrien, bor sedan 2012.
– Den största skillnaden jämfört med Syrien är att detta är vårt moderland och att här känner vi oss trygga. I Syrien hade jag 200-300 olivträd, men odlade framförallt bomull, betor och bönor, säger han.
För en månad sedan planterade han och hans bror 700 olivträd, men de odlar även korn. Han är överväldigad över stödet han har fått från myndigheter och organisationer. Han har bland annat fått ett nybyggt hus, en hektar mark och bekostad flytt av sina jordbruksmaskiner från Syrien.
Grannbyarna består huvudsakligen av utbombade husruiner och övervuxna fält. En gång beboddes många av dem av azerier. En stor del av dem, kring 500.000 personer, lever fortfarande i flyktingläger i Azerbajdzjan.
Myndigheterna i Nagorno-Karabach menar att under Sovjettiden ägdes all mark av staten. Därför kan ingen, varken azerier eller armenier, hävda att de äger marken. Idag hyr bosättarna marken kostnadsfritt av myndigheterna.
– Det finns många tomma hus runtomkring, men vi hoppas att folk snart flyttar in där. Jag har många släktingar i Syrien som vill flytta hit. Alla armenier bör flytta hit, säger Aveois.
”Ockuperat” och ”befriat”
Utanför granngården inspekterar 16-åriga Talin Khatcho familjens potatisfält. Hon är tätt åtföljd av två strutsar – de första exemplaren i en planerad strutsfarm. En bit bort betar ett 20-tal mjölkkor.
– Jag ska bli bonde på heltid när jag slutar skolan. Redan nu planerar jag hur vi ska expandera jordbruket, odla fler grödor och vad för teknik vi kan ta till hjälp, säger Talin.
Hon flydde från Syrien med sin pappa och två systrar 2015. De och andra kristna var legitima mål för terrorgrupper som IS (Islamiska Staten). Hon oroar sig inte över att ha bosatt sig i en annan krigszon.
– Jag tror inte att det blir krig här igen, men om det blir det åker jag till fronten och slåss, säger hon.
Sedan 1994 pågår fruktlösa fredsförhandlingar mellan Azerbajdzjan och Nagorno-Karabach. Det är föga troligt att Azerbajdzjan accepterar ett avtal som inte innefattar att de ockuperade distrikten återlämnas. Här är Talin och hennes familj kompromisslösa.
– Jag kommer att slåss om Azerbajdzjan försöker ta vårt land, säger hennes pappa Hayk.
I Stepanakert träffar vi Nagorno-Karabachs jordbruksminister, Jirayr Mirzoyan. Han motsätter sig ett avtal som skulle innefatta att distrikten, som Azerbajdzjan kallar ”ockuperade” och Nagorno-Karabach kallar ”befriade”, återlämnas till azerierna.
– Azerbajdzjan skulle inte nöja sig med det – de vill ha hela Nagorno-Karabach. Det är folket som bor i områdena som ska avgöra om de vill leva med azerier och det vill de inte göra, säger Jirayr.
Han förnekar att armenier ”bosätts” i området för att försvåra för Azerbajdzjan att göra anspråk på mark som enbart bebos av armenier.
– Det finns ingen politisk strategi. Familjerna har bosatt sig där för att jordbruksförhållandena är bra, säger han.
Binds till marken
Nagorno-Karabach var en av Sovjetunionens kornbodar. Idag står jordbruket endast för 10 procent av ”republikens” inkomster. Det är framförallt vete som odlas.
Ministeriet försöker öka jordbruksproduktionen genom att ge bönder gratis genmodifierat utsäde samt att satsa på att diversifiera grödorna. Här bidrar de syriska bönderna med många nya idéer.
– Vi satsar på att odla nya grödor som majs, soja, oljeväxter och fruktträd, säger Jirayr.
Bönder som hakar på diversifieringsprogrammet får 50 procent av utgifterna betalda.
– Och så får de ett lån som täcker den andra hälften av kostnaderna. De behöver inte betala tillbaka förrän produktionen är igång, säger han.
Eftersom Nagorno-Karabach inte är internationellt erkänt säljs de flesta produkterna lokalt. Man exporterar även till Armenien där produkterna får armeniska ursprungsstämplar.
Ett internationellt erkännande ligger dock inte på ministeriets bord, inte heller de förmåner som armenier från diasporan får. Det handhas av andra ministerier och olika organisationer, däribland AGBU (Armenian General Benevolent Union) som ger syriskarmeniska bosättare mikrolån, jordbruksmaskiner och olivträdsplantor.
– När du ger dem träd att plantera blir de bundna till marken. De måste stanna där och göra ansträngningar. När de ser träden växa och ge skörd blir det svårt för dem att lämna marken och bosätta sig någon annanstans. Detta är ett väldigt strategiskt projekt, säger Sassoun Baghdassarian, AGBU: s representant i Nagorno-Karabach.
