På söndag tar min kollega Staffan Pehrman (tidigare Björkell) över budkavlen som chefredaktör för Landsbygdens Folk och som ansvarig utgivare. Det här är alltså sista gången jag skriver ledare som chefredaktör. Från och med måndag sköter jag specialuppgifter tills jag snart går i pension. Troligtvis kommer dock någon text av mig att synas i Landsbygdens Folk också framöver.
Jag jobbade först under en kort period på tidningen i slutet på åttiotalet och blev åter insläppt i fållan tio år senare. 2007 blev jag utsedd att sköta jobbet som tjänsteförrättande chefredaktör och ett år senare som ordinarie.
Jag hoppas det framgått att jag har trivts med uppgiften.
Påståendet att allt var bättre förr skulle vara för billigt att komma med, men jag har känslan av att näringen levde ett mer avslappnat liv i slutet på åttiotalet, då det fanns en viss inkomstgaranti genom lagstiftning och riktpriser.
Just nu går näringen igenom en svår period. Den blir minsann inte lättare av de omotiverade angrepp som bonden hela tiden utsätts för.
SLC, Landsbygdens Folks förläggare, har i alla fall jobbat hårt med att sätta agendan för debatten kring jord- och skogsbrukets roll i samhället.
Tidningen med vår egen medarbetarstab som består av både fastanställda och frilansare har haft och har fortfarande sin egen roll som bevakare av händelserna inom näringen.
Det känns på många sätt skönt att vi har upplevt en uppskattning från läsarna av det vi gör, samtidigt som vi tagit befogad kritik på allvar. Det finaste är i alla fall när man känner att läsarna uppfattar tidningen som sin egen. Det vågar jag nästan tro eller åtminstone hoppas att de flesta gör enligt den respons vi brukar få.
Det är också en fin känsla att SLC:s förtroendevalda backar upp oss som medlemmarnas egen tidning. Genom den har medlemmarna rätt till en korrekt information, som de har nytta av i sina beslut om den egna gården. Förläggaren, SLC:s styrelse, har signerat den linjen, bland annat genom att ställa sig bakom tidningens ansökan om medlemskap i opinionsnämnden för massmedier 2018.
Det ger oss också uppmuntran att fortsätta med vårt jobb så gott vi kan.
Så småningom närmar vi oss vårbruket som alltid ger en känsla av en ny chans, nya förväntningar och nytt mod. Så har det varit i alla tider och så ska det vara också framöver.
Kämpa på!