I motsats till renbestånd innebär en samodling att vi etablerar blandbestånd av olika växtarter och/eller sorter (av samma art). I Finland tillämpas samodling framför allt vid odling av vall. Vad är fördelarna med samodling och under vilka förutsättningar kan vi infria dessa fördelar? En annan principiell fråga är om vallen ska etableras i renbestånd eller om den ska sås in som bottengröda i en skyddsgröda?
Samodlingens principiella syften är ett bättre utnyttjande av växtfaktorer (främst ljus), en ökad konkurrensförmåga gentemot ogräsen och en bättre växthälsa (som följd av större genetisk diversitet). Samodling kan bidra till en högre sammanlagd skörd och en minskad variation i skördemängder mellan åren.
Blandningar med mellan 40-60 procent vallbaljväxter medger en omfattande bindning av luftkväve, samtidigt som gräsandelen medger en optimal inbindning av kvävet i vallbiomassan. Samodling av lusern med gräs förbättrar foderkvaliteten, höjer den totala skörden och tryggar odlingssäkerheten (Belangér m.fl. 2014, Olszewska m.fl. 2019).
För att uppnå sina syften förutsätter samodling en kombination av arter och/eller sorter som kompletterar varandra med avseende på växtsätt (utvecklingshastighet, rotsystemets och skottens utbredning, bladställning) och växthälsa (olika växtfamiljer, resistenta sorter).
De i en samodling ingående arterna ska inte konkurrera om utrymme sinsemellan, utan de ska kunna utvecklas inom sina egna nischer. Vi bör kritiskt bedöma i vilka avseenden som enskilda arter och sorter bidrar till den avsedda nyttan och i vilken utsträckning som de kan hävda sig. En lämplig utgångspunkt vid samodling är fyra till fem olika arter och/eller sorter.
I ett blandbestånd påverkas de olika växtarternas och -sorternas andelar av jordmåns- och årsmånsvariationer. Gräs har ett lägre temperaturoptimum än baljväxter och i ett blandbestånd är därför gräsens andel av vallens biomassa högre på våren än senare under säsongen.
I en flerårig gröda förändras beståndets sammansättning därtill med beståndets ålder. Förutsatt en medveten planering, så kan samodling ändå åstadkomma den foderkvalitet som vi fokuserar på, utifrån djurens och produktionsinriktningens behov: Genom användningen av tidiga, medeltidiga och sena arter och sorter hålls skördefönstret öppet längre, med bibehållen foderkvalitet. Genom en blandning av olika foderpartier kan vi åstadkomma en någorlunda jämn grovfoderkvalitet på foderbordet.
Lusern i samodling med gräs
Lusern (Medicago sativa L.) bildar ett djupt rotsystem som medger en snabb och kraftig tillväxt, och då behövs konkurrenskraftiga partner. Rörsvingel och dess hybrider (Festuca arundinacea), hundäxing (Dactylis glomerata) samt foderlosta (Bromus inermis) har i likhet med lusern en snabb utveckling och en god torktålighet.
Ängssvingel (Festuca pratensis), rajsvingel (Festulolium loliaceum) och engelskt rajgräs (Lolium perenne) konkurrerar i mindre utsträckning med lusern. Timotej (Phleum pratense) etablerar sig relativt snabbt och kan i samodling med lusern åtminstone under de första åren bidra till skörden; på mullrika jordar kan den under vallens hela liggtid utgöra en väsentlig del av beståndet.
Timotej har dock en relativ svag återväxtförmåga och kan därför i frodiga lusernbestånd konkurreras ut, i synnerhet om beståndet slås mer än två gånger per säsong (Mela m.fl. 2000, Waldron m.fl. 2002).
Timotej, rajsvingel och engelskt rajgräs har en hög foderkvalitet. Timotej tolererar stark frost och uppfrysning. Rajsvingel och engelskt rajgräs däremot har i Finland som följd av sin svaga vinterhärdighet en varaktighet på maximalt två år. Rajsvingel och engelskt rajgräs bör därför ingå med maximalt tio procent i utsädet.
Ängssvingel är vinterhärdig och uthållig, inte minst i förhållanden där snötäcket bildas på ofrusen mark. Ängssvingel har i motsats till timotej en god återväxtförmåga, men dess näringsvärde är tydligt lägre. Rörsvingel, hundäxing och foderlosta tappar snabbt i fodervärde (Jensen m.fl. 2001). Dessa gräsarter har ett tillfredsställande näringsvärde enbart om de skördas tidigt (Waldron m.fl. 2002).
De i en vallfröblandning ingående arterna ska väljas utifrån växtplatsens förutsättningar och de krav som ställs på skördens avkastning och kvalitet. Detta innebär också att de i samodlingen ingående arterna ska vara någorlunda jämbördiga med avseende på sin tillväxthastighet och återväxtförmåga.
I den etablerade vallen resulterar 40 procent lusern i utsädesblandningen i en hög andel, 20 procent i en måttlig andel. För en säker etablering bör rörsvingelarterna ingå med minst 25 procent i utsädesblandningen. I Sverige ingår ofta rödklöver med 20-50 procent av baljväxtandelen; ju längre som vallen förväntas ligga, desto lägre rödklöverandel (tabell 1).
Vid sammanställningen av en vallfröblandning beaktas förutom den blivande vallens sammansättning också de olika arternas etableringsförmåga samt konkurrensförhållandena arterna emellan. För att redan första året få skörd och för att motverka etableringen av ogräs kompletteras arter som har en långsam start (rörsvingel, foderlosta, hundäxing, lusern) med arter som etableras snabbare (engelskt rajgräs, timotej, ängssvingel, rödklöver).
Lusern, rörsvingel, hundäxing och foderlosta har en långsam etablering och de är mycket känsliga för beskuggning. De kan i början av sin etablering förtryckas av en för kraftig skyddsgröda eller konkurreras ut av en snabb växande samodlingspartner (rajgräsarter). Återhållsamma etableringspartner är timotej, ängssvingel och rödklöver (tabell 1).
Tabell 1. Vallfröblandningar med betoning på lusern. | ||||
|---|---|---|---|---|
| Växtart (%) | Sverige, Östergötland (Johansson 2023) | Erjala, Särkisalo (Fritzén 2011) | Brusaby, Kimito (Luther 2013) | Norra Savolax (Hyvärinen 2019) |
| Lusern | 15-25 | 46 | 44 | 60 |
| Rödklöver | 10 | - | - | - |
| Rörsvingel och rörsvingelhybrider | 15-35 | 18 | 37 | 20 |
| Timotej | 30-45 | - | * | 20 |
| Ängssvingel | - | 18 | 19 | - |
| Rajsvingel | - | 18 | - | - |
| Engelskt rajgräs | - | - | * | - |
| Vitklöver | 5 | - | - | - |
| *Används vid kompletteringssådd |
Utsädesmängden vid odling av lusern i renbestånd varierar mellan 6-20 kg/ha; målet är att nå en slutgiltig beståndstäthet på 200-400 plantor/kvm (Frame m.fl. 1998). Enligt Corhu (2008) och Hallin (2022) ligger tröskeln för en produktiv lusernvall vid 50 plantor/kvm.
Pulli (1980) nådde i sina försök med lusern i renbestånd den högsta skördenivån med 400 frön/kvm, motsvarande en utsädesmängd på nio kg/ha. Naturcom (2024) rekommenderar för sina sorter en utsädesmängd på 10-15 kg/ha, i blandning med andra arter 5-10 kg/ha.
Etablering i renbestånd eller skyddsgröda?
Vid etablering av lusern på våren finns tre alternativ, som allmänt gäller för alla vallväxtarter: Sådd i renbestånd, insådd i en skyddsgröda som skördas som grönfoder eller helsäd, respektive insådd i en skyddsgröda som skördas sent genom tröskning.
Varje alternativ har sina fördelar och nackdelar (tabell 2). Enligt Frankow-Lindberg (1985) gav lusern vid anläggning utan skyddsgröda under det följande året en nästan 2,7 ton ts/ha högre avkastning än vid anläggning i skyddsgröda. En etablering i renbestånd tillgodoser lusernens behov av ljus – förutsatt att ogräsen kan hindras från att ta överhand.
Tabell 2. Alternativ vid etablering av vallväxtarter: fördelar (+) respektive nackdelar (-). | ||||
|---|---|---|---|---|
| Renbestånd | Grönfoder | Helsäd | Mogen skörd | |
| Låg potential för spannmålsskörd | + | + | + | - |
| Ingen maskinkedja för spannmål | + | + | + | - |
| Grovfoder prioriteras | + | + | + | - |
| Vallgrödans ljusbehov | +++ | ++ | + | - |
| Skorpbildande jordart | - | + | + | + |
| Ogräskonkurrens | - | + | + | + |
| Ingen halmbärgning | + | + | + | |
| Ingen stubb | + | + |
Ett slutgiltigt svar på frågan om vilken metod som skulle vara bäst finns ändå inte eftersom jordmån och årsmån inverkar. På skorpbildningsbenägna jordar är det av fördel att så in vallväxtarter som bottengröda i en skyddsgröda, antingen samtidigt med etableringen av skyddsgrödan, eller i samband med en ogräsharvning före uppkomst eller i uppkommen gröda.
För att undvika en för kraftig konkurrens gentemot bottengrödan kan skyddsgrödans beståndstäthet minskas, men framför allt ska dess tillgång till kväve begränsas.
Sås vallen in i en skyddsgröda så gäller: Ju tidigare som skyddsgrödan kan skördas, desto tidigare får vallgrödan det utrymme det behöver för att kunna växa till sig inför vintern. Detta gäller i synnerhet om skyddsgrödan utvecklas snabbt och kraftigt. Vid etablering i en skyddsgröda är det alltså av fördel ifall denna kan skördas som grönfoder eller som helsäd.
Westerwoldiskt rajgräs (Lolium multiflorum var. westerwoldicum) är ett alternativt om man redan under etableringsåret vill skörda ett vallfoder. Westerwoldiskt rajgräs har dock ett aggressivt växtsätt och kan konkurrera kraftigt med den egentliga vallgrödan.