Under sin etablering är lusernplantor särskilt känsliga för ljusbrist. Ljusbrist hindrar utvecklingen av skott och rötter. Vid etablering i renbestånd kan lusern konkurreras ut av ogräs eller, vid samodling med snabbväxande gräsarter också av dessa. Vid insådd som bottengröda hindras lusern i sin utveckling ifall skyddsgrödan skuggar för kraftigt och/eller för länge.
Risken för att lusernplantorna ska förtryckas av andra växtarter är särskilt stor om lusernens utveckling fördröjs av torka, vattenmättad mark, ett lågt pH-värde eller packningsskador. Gräs- och ogräsarter drar i större utsträckning än lusern nytta av tillgång på kväve; i detta fall förlorar lusern i likhet med alla andra baljväxter den konkurrensfördel den har i sin symbiotiska fixering av luftkväve.
Höga mullhalter innebär en mera omfattande mineralisering av kväve från markförrådet och medför således sämre villkor för baljväxter då dessa samodlas med gräs. Detta kan inte undvikas. Däremot kan och ska tillförseln av kväve i form av stallgödsel inför anläggningen av vall begränsas till rimliga mängder.
Ogräsen under kontroll vid etablering av lusern
Ett- och fleråriga ogräsarter kommer upp från frön, fleråriga ogräsarter dessutom från redan befintliga rot- och stamdelar. I ett nyetablerat bestånd av lusern kan ogräsen vid behov bekämpas genom avslagning eller besprutning med herbicider.
I det ena fallet ska man se till att lusernen inte skadas som följd av trafikering eller en för låg stubbhöjd, i det andra fallet bör man ta reda på herbicidens selektivitet. Minst känsliga är klöver och lusern i allmänhet i det tillväxtstadium då de har utvecklat 1-3 karaktärsblad.
Under etableringsåret är det omöjligt att på ett effektivt sätt bekämpa fleråriga ogräsarter som bildas från redan befintliga rot- eller stamdelar. En omfattande förekomst av kvickrot, åkertistel, åkermolke, skräppa, maskros m.fl. hotar således etableringen av fleråriga grödor.
Förekomsten av dessa ogräsarter behöver begränsas i de grödor och vid de tillfällen som föregår odlingen av lusern. Förebyggande åtgärder mot ogräsen omfattar stubbearbetning och försommarträda, samt regelbundna direkta bekämpningsåtgärder (Riesinger 2015).
En del fleråriga ogräsarter trivs och uppförökas också i en etablerad flerårig vall, i motsats till de ett- och överåriga ogräsarterna. Kvickrot, maskros och skräppa anpassar sig till de fleråriga vallväxtarternas livscykel och den tillämpade skördefrekvensen.
Åkertistel och åkermolke påverkas däremot i likhet med de ettåriga ogräsarterna negativt av slåtter. Två till tre avslagningstillfällen per säsong, varav det första i början av juni innebär en effektiv bekämpning av åkertistel och åkermolke (Riesinger 2015).
Lusernens livscykel
Lusernfröna är små vilket innebär att de ska sås grunt, 1-1,5 cm djupt. Utsädet ska ändå helst placeras på en fuktig såbotten.
I torkkänsliga jordar kan man därför behöva så lusern till ett djup på 2,5 cm. Vid djupare sådd räcker inte fröets ringa energiförråd till för att grodden ska kunna nå markytan.
Som följd av den ringa fröstorleken tar uppkomsten och etableringen av lusernplantorna i synnerhet vid djupare sådd en relativ lång tid och konkurrensen från ogräsens sida kan därvid bli betydande.
I anslutning till groningen drivs den vegetativa tillväxten till en början av den energi som finns lagrad i fröet. Etablerade vallväxter inleder sin återväxt med hjälp av energireserver som under en tidigare växtcykel har lagrats i rotsystemet och den kvarblivna stubben.
Alltefter som de gröna växtdelarnas yta tilltar, tillför deras fotosyntes ny energi. Vid 15-20 cm höjd nås den så kallade kompensationspunkten. Från och med detta stadium är fotosyntesen inte bara den dominerande energikällan för tillväxten, utan den börjar nu också fylla upp det energiförråd som tillväxten hittills har tömt.
Lusern bildar nya skott från knoppar som antingen är belägna vid skottbasen (rotkronan) eller, efter första avslagningen också från knoppar som är belägna i de äldre skottens bladaxlar. Tillväxtpunkternas belägenhet ovanför markytan innebär att lusern (i likhet med rödklöver) är känslig för sönderslitning. Inte ens gullusern tolererar en alltför intensiv betesdrift.
Lusernvallar kan i Finland ligga 3-5 år, etableringsåret frånräknat. De högsta skördarna uppnås i regel andra och tredje skördeåret. En ren lusernvall borde brytas då antalet stjälkar är färre än 400 och antalet friska plantor färre än 40 per kvadratmeter.
Slåtter i blomningen?
Lusernarterna är långdagsväxter, det vill säga blombildningen inleds när den mörka tiden av dygnet är kort. Blomningen inleder övergången från biomassabildning till fröbildning. Samtidigt skapar bildningen av nya knoppar och näringsreserver förutsättningarna för återväxten.
I början av blomningen anläggs de knoppar från vilka nya skott kommer att bildas. Då hälften av stjälkarna har bildat öppna blommor är inlagringen av reservnäringsämnen i rotsystemet och i stambasen mest omfattande.
Slåtter före blombildningen hindrar lusernen från att bilda nya knoppar och lagra in reservnäring, vilket innebär en försvagad återväxt och en försämrad övervintringsförmåga. Under blomningen bildas de nya skotten. En mycket sen slåtter med kort stubb kan innebära att dessa nybildade skott slås av och att återväxten därmed fördröjs.
Valet av avslagningstidpunkt kan innebära en avvägning mellan det avsedda fodervärdet och beståndets vigör. Med tanke på fodrets smältbarhet, energihalt och proteinkoncentration är en skörd i tidigt knoppstadium att föredra. I detta stadium bildas de första blomknopparna i plantans översta bladaxlar.
Efter detta stadium minskar i synnerhet den första tillväxtens näringsvärde i snabb takt. Vid höga krav på fodrets näringsvärde tas första skörden därför i knoppstadium.
Inför andra och tredje skörden minskar fodrets smältbarhet, energihalt och proteinkoncentration inte i samma takt som i första tillväxten. Lusernens återväxt kan ge ett kvalitativt bra foder ännu då blomningen har inletts på tio procent av stjälkarna. För att gagna återväxten och övervintringen tas andra skörden lämpligen i detta utvecklingsstadium.
Tidpunkten för den sista slåttern inför vintern bör dessutom planeras så att lusernen går in i vintern med ett fyllt energiförråd. Till detta återkommer vi i en följande artikel.
I det traditionella östeuropeiska tre-skörde-systemet rekommenderas första skörden i knoppstadium, andra skörden vid tio procent av blomanlagen i blomning och tredje skörden mellan knoppstadium och påbörjad blomning, dock tidigast sex veckor efter andra skörden.
I finländska förhållanden odlas lusern i regel i blandning med rödklöver och gräs. Skördetidpunkten bestäms i detta fall enligt gräsens utveckling; vid höga krav på näringsvärdet slås beståndet i begynnande ax- respektive vippgång.
Beakta lusernens autotoxicitet!
Lusernplantor bildar giftiga ämnen som motverkar groningen av den egna artens frön, samt tillväxten av plantor som bildats av dessa frön. Gifterna orsakar en ansvällning av fröplantans pålrot och en minskning av antalet rothår. Detta i sin tur minskar plantans förmåga att ta upp vatten och näringsämnen.
Tydligt negativa effekter av gifterna kvarstår i minst fyra veckor efter att plantorna har kommit upp. Fenomenet kallas för autotoxicitet, giftverkan mot den egna arten.
Gifterna är vattenlösliga och de förekommer främst i bladmassan. Toxinkoncentrationen i marken ökar med beståndets ålder och täthet. Vid vallbrott tillkommer skörderesternas toxininnehåll.
I torr mark och vid lägre temperaturer samt i kompakta jordar kvarstår gifterna längre i marken. Efter att ha brutit en lusernvall borde man hålla upp med odlingen av lusern i ett eller hellre två år.
Gifterna bildas inte ännu under första odlingssäsongen och en komplettering av en vårsådd lusernvall med lusern kan därför utföras antingen på hösten samma år eller ännu på våren därpå. Uppkommer behovet för en komplettering i ett senare skede bör andra växtarter väljas.
Kompletteringssådd lyckas i regel bäst då fröna myllas (Riesinger 2014). ”Frost seeding”, spridning av utsäde på markytan under vårvintern, förutsätter att utsädet myllas av tjälning och vattenrörelser. Försök med frost seeding i Nordamerika har gett vid hand att rödklöver, engelskt rajgräs och hundäxing etablerar sig samma år, medan timotej och foderlosta börjar dominera året därpå (Undersander m.fl. 2001).
Man bör ändå komma ihåg att en kompletteringssådd i äldre bestånd är utmanande: Ofta lyckas man att få fröna att gro; i ett senare skede dör de späda plantorna ändå ofta bort som följd av det etablerade beståndets konkurrens.
Paul Riesinger
Skribenten är Agronomie- och forstdoktor och arbetar som lektor i växtodling vid Skuffis/Yrkeshögskolan Novia i Raseborg. Arbetet med denna artikel har utförts inom projektet Bondenyttan, som finansieras av Stiftelsen Finlandssvenska Jordfonden samt YH Novia.