Än en gång ligger den finländska sockerproduktionen och Säkyläbrukets öde i vågskålen. Sucros har stora svårigheter att genom kontraktsteckningen få ihop den odlingsareal för 2022 som skulle vara rimlig och borga för att hålla igång sockerproduktionen i Säkylä.
Enligt uppgift har man i nuläget först kommit upp till ungefär 75 procent av fjolårets areal på 11.300 hektar. I och för sig har det varit besvärligt tidigare, men den här vintern har det varit speciellt kämpig för Sucros.
Odlarnas bristande intresse för tillfället ska framför allt ses som en reaktion på de höga priserna på produktionsinsatser. Sockerbetsodlingen är insatsintensiv, per hektar går det åt en hel del bränsle under en odlingssäsong och givetvis handelsgödsel samt bekämpningsmedel.
Alla tre produktionsinsatser har stigit rejält i pris under det senaste året. Nu senast har glyfosatpriset stigit med över en tredjedel och dragit priserna på övriga bekämpningsmedel med sig, i varje fall delvis. Efter en sådan här dramatisk kostnadsökning blir det inte längre någonting kvar under strecket, trots att Sucros höjt tonpriset på socker och tagit till en del uppmuntrande åtgärder i samband med det branschavtal man förhandlade fram i december.
Efter det, förra veckan, har Sucros i och för sig reagerat ytterligare – man är helt enkelt tvungen till det – och höjt tonpriset en aning. På onsdagen kom Jord- och skogsbruksministeriet dessutom med beskedet om att man ska titta på de nationella stödinstrument man har att tillgå för att lätta på sockerbetsodlarnas kostnadstryck.
Närmast skulle det gälla att underlätta den exceptionella situationen genom att justera transportstödet ur ett regionalt perspektiv. Det är en liten del av JSM:s ofördelade budgetmedel som kommer att användas till det här. Målmedvetna åtgärder behövs både inom stödpolitiken och i själva produktionskedjan meddelar man från jord- och skogsbruksminister Jari Leppäs (C.) stab i ett pressmeddelande på onsdagseftermiddagen.
Det är fråga om vad som egentligen går att göra inom ramarna för stödpolitiken och inte minst vad som är rimligt. Vi befinner oss hur som helst i grevens tid för olika åtgärder, oavsett hurdana dom är, för att trygga den finländska sockerproduktionens framtid och försörjningsberedskapen också på den här punkten.
Sockerproduktionen och betodlingen har gått knaggligt redan tidigare, men riktigt så här mörkt har det ändå inte varit hittills.
Två saker är säkra. Till Säkylä kommer man inte att importera råvara från utlandet – som man i stor utsträckning nu gör med råvaran till oljepresseriet i Kantvik – men när man inte får tag på tillräckligt med inhemska sockerbetor stängs bruket. Och när sockerbruket väl bommat igen så lär det inte öppnas igen.
Vi befinner oss åter en gång vid ett vägskäl för en betydelsefull odlingsgröda i den inhemska växtodlingen.