För ett par veckor sedan offentliggjorde Kesko siffrorna för 2021, ett rekordresultat. Det är i sig inte överraskande. Dagligvaruhandeln och konsumtionen av de varor som den omfattar har skjutit i höjden under pandemin.
Men den här gången slog Kesko till och med börsens och analytikernas förväntningar. Det jämförelsebara rörelseresultatet för 2021 landade på 775,5 miljoner euro jämfört med 567,8 miljoner euro för 2020 – och det var inte alls ett dåligt resultat.
Kesko delar in sin verksamhet i tre olika affärsområden – dagligvaruhandel, byggande och husteknik samt bilhandel – samtliga förbättrade sitt resultat, men livsmedelshandeln gjorde ett rekordresultat på 443 miljoner euro.
På presskonferensen där man offentliggjorde resultatet fick Keskos direktörer frågan om vad de kan göra för att underlätta den akuta lönsamhetskrisen för jordbrukarna. Generaldirektör Mikko Helander säger å ena sidan att man ödmjukt vill vara med och hitta lösningar, å andra sidan att ”prisdiskussionerna förs mellan industrin och handeln och hur priserna överförs därifrån till producenterna är diskussioner som förs mellan industrin och producenterna”.
Dessutom tillägger han att ”vi har inga redskap för att se till att pengarna överförs till producenterna”.
Likt en modern Pontius Pilatus tvår Helander därmed sina händer och flyr ansvaret för den ojämlika fördelningen av slutpriset i livsmedelskedjan.
Det är absolut inte fel av Keskos Mikko Helander att göra ett gott resultat i det företag han leder. Tvärtom, det är ju kanske den mest centrala av hans arbetsuppgifter. Och Kesko gör historiens bästa resultat, precis som ifjol.
Men när man då gör alla tiders bästa resultat och samtidigt säger att man saknar redskap för att göra något åt lönsamheten för producenterna, som är en del av samma livsmedelskedja som man själv profiterar storligen på, då blir i varje fall uttalandet skenheligt.
Kanske också ens agerande i en vidare bemärkelse. Mikko Helander vet nämligen mycket väl att det finns redskap att ta till och han vet också mycket väl att en stor del av den inhemska livsmedelsindustrin i själva verket inte går särskilt bra. Visst, något företag går hyfsat bra, men många hankar sig fram och får ta del av en alltför liten marginal då också de är i beroendeställning gentemot handeln.
Nu krävs civilkurage, nu krävs moral, nu krävs solidaritet inom livsmedelskedjan. Om inte handeln har förmåga att uppvisa dessa så vore det enda rätta, och det rättvisa, att ta till tvingande åtgärder. Frågan är om det är möjligt. Den som lever får se.