De senaste veckornas diskussioner kring den finländska skogens roll som kolsänka är minst sagt förvirrande. För ett par veckor sedan presenterade Naturresursinstitutet Luke en rapport som säger att de finska skogarna nu är nettoutsläppare. Själva träden i skogen binder mer kol än vad som försvinner, medan marken är nettoutsläppare. Ännu för några år sedan var skogen en stor kolsänka.
Samtidigt rapporterade Naturvårdsverket i Sverige i slutet av senaste år att de svenska skogarna fortsättningsvis är stora nettobindare, 31 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. Där binder marken mycket kol. Två grannländer med liknande skogar. Hur kan det vara så stor skillnad?
Det finns en skillnad mellan skogarna i Sverige och Finland, vi har nämligen mycket mer utdikade torvmarker i våra skogar. Men så har det varit länge och det kan rimligtvis inte förklara att det nu vid rapporteringen för 2023 uppstått så stora skillnader.
En förklaring är att mätmetoderna är olika. I Sverige beräknas ändringen i markens kolförråd genom direkta mätningar. I Finland används en simuleringsmodell, Yasso07. Finland ändrade också nyligen de biomassakoefficienter som används i modellen.
Akademiprofessor Markku Kulmala har påpekat att de noggranna mätdata som kommer från mätstationen i Hyytiälä inte stöder de resultat som simuleringsmodellen ger. Lukes forskningschef Juha Mikola säger å sin sida att Yasso07-modellen reagerar mycket snabbare på förändringar än vad direkta mätningar av jordmånen gör.
Det verkar alltså finnas stora osäkerheter kring de olika beräkningsmetoderna. Vilken modell eller metod som är den rätta kan ingen lekman ta ställning till. Osäkerheten är det enda säkra.
Det finns dessutom ytterligare en osäkerhetsfaktor att lägga till. Medlemsländerna i EU gör nämligen sin klimatrapportering kring LULUCF-förordningen med olika noggranna beräkningar. Det finns tre nivåer, där nivå 1 är enklast och 3 den mest avancerade.
Senast 2028 måste medlemsländerna göra sina beräkningar minst på nivå 2. I nuläget är rapporterar en majoritet av EU-länderna bara på nivå 1. Finland rapporterar däremot redan på den mest avancerade nivån 3. Gör det att siffrorna från våra skogar ser sämre ut än för andra länder, eftersom vi gör beräkningarna med större noggrannhet? Det borde rimligtvis vara så att alla medlemsländer använder samma beräkningsgrunder och samma noggrannhet, annars går det ju inte att jämföra siffrorna.
Frågan om kolsänkorna i skogen har olika betydelse i EU jämfört med resten av världen. För största delen av världen är frågan om hur mycket kol som skogen binder ”bara” en vetenskaplig fråga. I EU handlar det på grund av LULUCF-förordningen i högsta grad om pengar. Förordningen fastställer nämligen juridiskt bindande skyldigheter för medlemsstaterna som gäller utsläpp och bindning av växthusgaser inom markanvändning och skogsbruk.
Om det inte lyckas måste medlemsländerna på något sätt kompensera underskottet – och det kommer att kosta pengar.
Oavsett hur de beräknas så är det tydligt att kolsänkorna minskar i skogarna då tillväxten avtar. Det är inte bara Finlands problem. Då LULUCF-förordningen i tiden byggdes upp trodde forskare runt om i EU att kolsänkorna i skogarna skulle öka. Entusiastiska politiker hakade på och såg skogens kolsänkor som en räddning i klimatarbetet. En tung börda lades på skogssektorn. Nu har det visat sig att detta inte fungerar.
Oavsett räknemetoderna kommer knappast något land att ha några kolkrediter att sälja. Nu är det hög tid att se över realismen i LULUCF-förordningen. Ett första steg är att se till att alla länder använder samma regelbok.