I takt med att jordbruket blir allt mer digitaliserat så sitter också jordbrukare på allt mer data om den egna gården och produktionen. Det handlar om skiftesvisa anteckningar, odlingsplaner och markkarteringar som allt mer görs på dator.
Det är exempel på data som jordbrukaren i de flesta fall själv använder för att styra produktionen, men som samtidigt är ett krav för att lyfta jordbruksstöd. Sen finns det också annan data som kommer från moderna maskiner på gården, som till exempel skördekartor från tröskan eller uppgifter om mjölkmängder och foderkonsumtion från mjölkrobotarna.
En intressant datakälla är de ekonomiska siffrorna för gården. I de flesta fall är det bara bokföraren, Skatteverket och eventuellt ekonomirådgivaren som har insyn i dem. En stor del av datan är inte värdefull information bara för jordbrukaren, utan också för världen utanför. Vilket inte alla inser.
En ny form av data som i framtiden kommer att krävas allt mer av jordbrukarna hör samman med den hållbarhetsrapportering som aktörer längre upp i livsmedels- eller skogsförädlingskedjan behöver. De som förädlar och säljer produkterna vidare på den internationella marknaden måste bevisa att råvaran är producerad på ett hållbart sätt. Även bankerna börjar kräva hållbarhetsdata.
Det är inte något som jord- och skogsbrukaren automatiskt borde ge ifrån sig.
EU:s nya dataförordning kommer att börja tillämpas i höst. Den förtydligar vilka rättigheter dataproducenten har i relation till de som vill utnyttja datan. Förordningen borde vara på jordbrukarens sida. Tills regelverket är på plats kan det vara bra för jordbrukarna att tänka efter lite extra vem som ges tillgång till vilken data – och till vilket pris.