I dag fredag samlas de, riddarna kring det runda matbordet. Det var kung Arthur eller rättare sagt jord- och skogsbruksminister Jari Leppä (C) som i samband med producentorganisationernas viljeyttring utanför Ständerhuset inför höstens budgetmangling sade att han kommer att sammankalla aktörerna i livsmedelskedjan till så kallade runda-bords-diskussioner. Givetvis med hänvisning till den allt akutare lönsamhetskrisen inom primärproduktionen, alldeles särskilt inom vissa sektorer.
Jari Leppä har på förhand sagt att han vill se lösningar till lönsamhetsproblemen på såväl kort som lång sikt. En mycket konkret och enkel lösning på kort sikt är ju naturligtvis att höja producentpriserna. Leppä har också sagt att politiken och stödsystemet inte kan vara garanter för lönsamheten, de kan till exempel inte reagera på plötsligt förhöjda produktionskostnader. Leppä vill att lösningen ska komma från marknaden.
Samtidigt vet vi att en del politiska beslutsfattare just nu går och funderar på hur jordbruket ska bidra till kampen mot klimatförändringen, på sätt som närmast kommer att höja produktionskostnaderna eller på andra sätt lägga ytterligare pålagor på en redan pressad näring.
Pellervo ekonomiska forskningsinstitut PTT prognostiserar att företagarinkomsten för 2021 minskar med 25 procent och Naturresursinstitutet Luke uppskattar å sin sida att lönsamhetskvoten för i år kommer att ligga på 0,38. Det ser onekligen illa ut.
Runda-bords-diskussioner har förts tidigare och så gott som alltid har de slutat med klent eller inget resultat. Vad är det då som är annorlunda just den här gången? Primärproduktionens lönsamhet börjar nå nya bottennoteringar, läget speciellt inom svinsektorn är akut, och handelsledet har igen under coronatiden kunnat uppvisa rekordstora försäljningssiffror.
Finland har i och för sig nu en livsmedelsmarknadsombudsman, men i övrigt är ändå det mesta fråga om samma strukturer som förr.
Som Lancelot i just denna version av den välbekanta sagan fungerar Reijo Karhinen. Det var i början av 2019 som bankmannen Karhinen presenterade resultaten av den utredning som han blivit ombedd att göra av dåvarande statsminister Juha Sipilä (C). Karhinen slog då fast att det finländska jordbrukets företagsinkomst bör höjas med 500 miljoner euro, en uttalad målsättning redan när han fick uppdraget, och att det är möjligt.
Fortfarande har detta ändå inte uppnåtts, långt ifrån. En del trevare har gjorts då det kommer till ägoregleringar och därigenom ökad konkurrenskraft, men det är närmast fråga om en försiktig inledning på arbetet och mycket är ännu ogjort.
Långa kontrakt mellan handel och livsmedelsindustri borde ses över så att de kan beakta plötsliga kostnadsökningar, sådana som på gårdsnivå kan bli ohållbara, exempelvis det som just nu håller på att ske med priset på handelsgödsel. Konsumentdatan är i dag så gott som enbart tillgänglig för handeln och vad vi behöver är större genomskinlighet i hur konsumentpriset för en produkt fördelas över hela livsmedelskedjan.
Och sedan borde det inte vara möjligt att i den offentliga upphandlingen använda utländska livsmedel som inte uppfyller de nationella produktionsvillkoren. Där är några exempel på vad som borde göras, men hur det ska göras är en svårare nöt att knäcka.
Dagens runda-bords-diskussion kan karaktäriseras som ett krismöte. För nu är det nämligen kris och nu krävs konstruktiva lösningar för att hitta den heliga graal som det finländska jordbruket så innerligt behöver.