Opinion

Ledaren:
Rättvisa klimatomställningar
i matsektorn är inte enkla
att göra

Senaste vecka publicerade Finlands miljöcentral Syke en omfattande rapport med titeln Rättvis livsmedelsomställning – vägar till ett hållbart och rättvist livsmedelssystem. Rapporten och forskningen bakom den är mycket omfattande och ambitiös. Förutom Finlands miljöcentral medverkar bland annat forskare från Naturresursinstitutet, Jyväskylä universitet och Berns universitet i Schweiz. Det är komplicerade frågor som forskarna är satta att lösa.

Ur jordbrukets synvinkel kan det återigen vara värt att påminna sig om det orättvisa i att den kolbildning som sker i odlingen inte kan räknas jordbruket till godo. Jordbruket är, förutom skogsbruket, den enda näringsgren som också binder kol – inte bara avger.

Det talas i rapporten en del om kolbindning, men då gäller det inte den kol som binds i den odlade grödan utan kol som lagras i marken. En odling som ger stor skörd binder också mycket kol, men den fraktas bort från gården och räknas inte med i kalkylerna. Men FN:s definitioner är nu helt enkelt gjorda på detta sätt och det är väl onödigt att öda krut på den frågan.

Rapporten konstaterar att det finns många olika vägar för att minska klimatutsläppen från jordbruksproduktionen. Det kan handla om att ändra markanvändningen, ändra odlingsmetoderna eller att ändra konsumtionen av livsmedel. Alla olika metoder kräver en hel del av jordbruket och känns inte i denna ekonomiska situation speciellt lockande. I rapporten sägs att det effektivaste sättet att minska klimatutsläppen från jordbruket är att rikta åtgärder mot odlingen av torvmarker.

Vetenskapligt är det rätt obestridligt att torvmarker ger ifrån sig en hel del koldioxid då det organiska materialet i marken bryts ner. Samtidigt handlar det om en avvägning. I vissa delar av landet utgör torvmarkerna en stor del av odlingsmarken. Att ta dem ur produktion skulle rubba livsmedelsproduktionen i landet rejält och framkalla betydande regionala orättvisor mellan jordbrukare och produktionsgrenar.

Det föreslår rapporten inte heller, utan diskuterar kring möjligheterna att ta sämre torvåkrar ur produktion exempelvis i södra Finland där andelen är liten. Det kunde förstås vara en möjlighet, men det måste i så fall finnas tydliga ekonomiska morötter för jordbrukaren – varför skulle man annars sluta odla en åker och minska sin inkomst?

Rapporten lyfter också möjligheterna för att minska utsläppen av växthusgaser genom nya odlingsmetoder. Ur jordbrukarens synvinkel är det här det mest intressanta. Det handlar bland annat om att öka växttäcket vintertid, minska bearbetningen och att öka precisionen både inom odling och utfodringen av husdjur. Det handlar också om förädling av växter och djur, att effektivera energianvändningen och att utnyttja stallgödseln mer effektivt (biogas). Produktionen borde styras mot de åkrar som har bäst potential, vilket ger högre produktivitet. Samtidigt kan användningen av de dyra insatsmedlen optimeras.

Samtidigt som den vanliga jordbruksproduktionen skärskådas i rapporten verkar inställningen till laboratorieproducerade livsmedel väldigt okritisk. Vilken miljöpåverkan denna produktion skulle ha om den skalades upp till riktigt produktion vet ingen. Tillverkningen av protein i bioreaktorer kräver mycket el, vilket vi minsann i höst insett att det inte finns överskott på. Att det också behövs till exempel ammoniak till processerna nämns inte i rapporten.

Sammantaget kan det konstateras att det är en otroligt komplicerad fråga att på ett rättvist sätt försöka ställa om livsmedelsproduktionen enligt de klimatmål som ställs upp i samhället. Risken är stor att förhastade politiska åtgärder kör en produktionsgren eller jordbruket i en region i sank. Mer forskning behövs om konsekvenserna.

Att vara med i omställningen är viktigt för Finland, men det är värt att komma ihåg att det enda som gäller är hur vi lyckas ur ett globalt perspektiv.