Det senaste årtionden har det skett stora omställningar inom skogsindustrin. Pappersindustrin har lagt om och producerar kartong i stället för papper. Träbaserade förpackningsmaterial – kartong alltså – är förnyelsebara till skillnad från plast som är både fossilt och skräpar ner naturen.
Ett av exemplen på de satsningar som görs är den falskartongfabrik som Metsä Board planerar att bygga i Kaskö. Då fabriken är klar kommer den årligen att producera 800.000 ton falskartong – ett lätt och starkt material som passar bra in i kretsloppstänkandet. Stora Enso har i sin tur planer på att börja tillverka träbaserade komponenter till den kraftigt växande batteriindustrin.
Skogsindustrin utvecklar också andra produkter som kan ersätta nuvarande fossilbaserade varor. Biopolymerer kan ersätta plast, ligninbaserat lim kan ersätta fenolbaserat lim och kompositmaterial kan användas i fordon.
Trä som byggmaterial är flexibelt, tåligt, lätt och hållbart. Rätt byggda trähus håller i hundratals år och är ett kollager till skillnad från betong som skapar stora mängder växthusgaser vid tillverkningen. Tillverkningen av sågvirke sker energisnålt och alla rester kan användas till koldioxidneutral energiproduktion.
I vårt land är den viktigaste energikällan trä som står för ungefär en tredjedel av den totala energiförbrukningen. I den allmänna debatten, speciellt i EU, får man lätt uppfattningen att största delen av virket från våra skogar eldas upp. Det stämmer inte. Totalt användes 85 miljoner kubikmeter rundvirke 2021, inklusive importvirke. Av det gick 13 miljoner kubikmeter direkt till energianvändning.
Största delen av rundvirket, 72 miljoner kubikmeter, används alltså i såg- och massaindustrin. Av hyggesresterna och de sidoflöden som kommer från skogsindustrin användes 18 miljoner kubikmeter i energiproduktionen. Både inom energiproduktionen och industrin ersätter trä fossila råvaror. Det bör här påpekas att virkestillväxten i våra skogar 2021 var 103 miljoner kubikmeter, medan avverkningen uppgick till 76 miljoner. Virkesmängden i skogarna ökade alltså med 27 miljoner kubikmeter.
I ett parallellt universum diskuterar ändå EU-kommissionen, vårt miljöministerium, miljöforskare och miljöorganisationer den finländska skogen som om den var på väg att försvinna.
Som bäst behandlas LULUFC-förordningen i Bryssel och den fastställer bland annat regler för hur utsläpp och upptag av växthusgaser i skogsmark skall beräknas. Utmaningarna för Finlands del är att den referensnivå som skall användas vid beräkningarna inte beaktar våra utgångspunkter. På gång i Bryssel är också tillämpningen av taxonomin, det vill säga klassificeringen av vilka ekonomiska aktiviteter i skogen som skall anses miljömässigt hållbara.
Så har vi beredningen av Red III, direktivet för förnybar energi, som slår fast vilken del av energivirket från skogen som kan anses vara förnyelsebar – efter EU-byråkraternas behandling är den frågan inte lika självklar som man kunde tro.
Och till sist har vi utkastet till restaureringsförordning där EU vill återställa stora delar av medlemsländernas mark- och vattenarealer till naturtillstånd. För Finlands del är det väldigt oklart vad detta i praktiken skulle innebära för skogsarealen och skogsägarna – och till vilken kostnad. Diskussionen kring restaureringsförordningen orsakade som bekant en regeringskris för några veckor sedan.
Vår egen nationella lagstiftning orsakar också problem för skogen. Här i hemlandet har utkastet till naturskyddslag orsakat ännu en ny regeringskris. Orsaken är två föreslagna lagparagrafer som röstades bort i utskottsbehandlingen senaste vecka.
Miljösidan, som vill ha paragraferna kvar, anser att naturskyddet riskerar att urvattnas. Från markägarhåll anser man att de nu slopade paragraferna hade skapat en gråzon i skogsskyddet. Det är fråga om att skogsområden som skulle klassas att ha hotade naturtyper, skulle få en oklart avgränsad skyddsstatus. Den oklara skyddsstatusen skulle inte berättiga till ersättningar av staten, men skogsbolagen skulle förstås dra sig att köpa virke från sådana områden vilket drabbar skogsägaren.
Gemensamt för dessa lagförslag är att de inte alls förstår den viktiga roll skogen har i klimatarbetet, det vill säga för att få ner beroendet av fossila råvaror. Generellt verkar synen på skog bara vara att den skall vara ett passivt kolförråd som ingen får röra. Beklämmande för flera av lagförslagen är bristen på konsekvensbedömningar – såväl i EU som här hemma.
En grundbult i EU-kommissionens lagberedningsarbete är att det skall göras noggranna konsekvensbedömningar för vad de tilltänkta direktiven och förordningarna för med sig. Då det gäller EU:s restaureringsförordning framgår det tydligt att någon ordentlig konsekvensbedömning inte är gjord. Det talas om att utgifterna för Finlands del skall vara 931 miljoner per år och intäkterna 9,6 miljarder årligen, men vilka fakta som finns ligger bakom de siffrorna vet ingen. Då det gäller naturskyddslagen här i Finland är situationen den samma – miljöministeriet har inte heller gjort någon ordentlig konsekvensbedömning.
Den enskilde skogsägaren är den som kan råka mest i kläm. Alltför stränga eller diffusa lagar kan i värsta fall göra den egna skogen värdelös. Skogsbolagen vågar inte köpa virke från omtvistade områden. Själva har skogsbolagen en större spelplan, de kan välja att köpa sitt virke från andra områden.
Det är ändå värt att komma ihåg att skogen nog kommer att vara ett grönt guld även i framtiden – det finns nämligen inte så många alternativ här på vår planet.