För en vecka sedan satte marknadsdomstolen stopp för Keskos köp av livsmedelsgrossisten Heinon Tukku.
Inom så kallad food service har Heinon Tukku en ganska stor betydelse, det gäller alltså närmast matleveranser till hotell, restauranger, daghem, servicestationer med mera. Det är stora volymer som avsätts, man handlar med såväl importvaror som inhemska dito och priset torde vara en hård konkurrensfaktor.
Det finns emellertid ett behov av avsättning också för råvara inom det segmentet. Det kommer ganska säkert alltid att finnas oavsett hur nischinriktade vi lyckas bli inom finländskt jordbruk och livsmedelsförädling.
När det gäller priser är marginalerna i vilket fall som helst små och det finns sådana bedömningar som ger vid handen att ägarstrukturen egentligen inte påverkar det här så mycket. Man kan möjligtvis också uttrycka det så att Kesko och S-gruppen ändå sätter prisnivån inom partihandeln med livsmedel. Det gäller oberoende av hur stora eller hur många konkurrenterna är. Detta är visserligen ett påstående.
Marknadsdomstolen fattade sitt beslut i enlighet med konkurrens- och konsumentverkets rekommendation från i höstas. Det kan alltså knappast ha varit någon större överraskning, fastän det är första gången marknadsdomstolen har stoppat ett företagsköp i vårt land. Samma domstol har ställt villkor också tidigare, men inte stoppat en hel affär.
Det oaktat finns det inte mycket som tyder på att det förändrar jordbrukarnas ställning i livsmedelskedjan. På sin höjd kan marknadsdomstolens beslut bromsa en utveckling mot ännu sämre förhållanden.
En snabb genomgång av beslutet ger även vid handen att det inte var leverantörernas försäljning för låga priser till partihandeln som bekymrade marknadsdomstolen. Inte heller att de priserna skulle riskera att pressas ytterligare, om det nu ens är möjligt.
Vårt domstolsväsende var mer bekymrat för att de priser grossisternas kunder betalar skulle trissas upp. Det skulle i sista ändan drabba dem som ska betala för sina måltider. Beslutet stöder sig bland annat på att Kesko och Heinon Tukku delvis har konkurrerat om samma kunder.
I övrigt är beslutet inte slutgiltigt, det kan överklagas till högsta förvaltningsdomstolen.
Under tiden knegar vi vidare på producenthåll så gott det går. Under det senaste årtiondet har vi faktiskt fått igenom en del av våra krav på lagstiftningen. Det började så småningom röra på sig efter att den ena utredningen efter den andra kom fram till att jordbrukarna är i underläge i livsmedelskedjan, vilket de övriga leden utnyttjar.
Vi fick en lagstiftning som stadgar att företag med en marknadsandel på trettio procent har en dominerande marknadsställning, vilket medför att de åläggs vissa förpliktelser.
Vi har fått regler om ursprungsmärkning. Vi har fått en livsmedelsombudsman, som i det närmaste har varit osynlig i offentligheten under de månader som gått sedan ämbetet tillsattes. Vi har också fått lov att bilda producentorganisationer. Vi har fått offentliga principer om upphandling, som i praktiken skulle gynna närproducerad, det vill mycket långt säga inhemsk mat.
Har allt det här ändrat något vidare på fördelningen av vinsten inom livsmedelskedjan? Nej.
Det återstår att kolla möjligheterna för jordbrukarna att renodla idén med producentorganisationerna, nämligen att kunna fatta kollektiva beslut om såväl prissättning som produktionsmängder och kvaliteter.