Ledaren:
Hotet mot skogsägarens
äganderätt är en del
av en större trend

Under SLC Nylands augustimöte i Tenala kom skogsfrågorna att utgöra ett av de mest diskuterade ämnena. Inte minst i relation till äganderätten. Det framfördes under mötet en oro över att diverse krafter i samhället verkar mer än villiga att underminera skogsägarens äganderätt.

Detta gällde främst omloppstid och skogsskötsel, där ett för framgångsrikt omhändertagande av skogen från ägarens sida riskerar att till och med få skogen fredad. Men även i övrigt står skogsägarens hotad. För av alla klimatfrågor är det dock samhällsklimatet som verkar genomgå den snabbaste förändringen idag. Men vad är det då som driver denna samhällsklimatförändring? 

Låt oss blicka bakåt i tiden. Det moderna skogsägandet har sitt ursprung i storskiftet som genomfördes från och med mitten av 1700-talet. Före storskiftet var skogarna i allmänt bruk, men nu fördelades de mellan gårdarna och övergick således i privatägo.

När det industriella skogsbruket kom igång i mitten av 1800-talet existerade redan klara ägandeförhållanden, och därmed gick det lättare för skogsägarna att sälja timmer till industrin. Privatägandet skulle också se till att skogen sköttes och inte avverkades på ett godtyckligt och slösaktigt sätt. Ägandet skapade ansvar.

Fram till våra dagar har majoriteten av skogen förblivit i privata händer. Skogarna i Finland ägs till 60 procent av privata skogsägare, och dessa står för 80 procent av skogsindustrins virkesbehov. Staten äger 25 procent och skogsbolagen knappa tio. Den återstående fem procenten ägs av diverse kommuner, organisationer och samfällda skogar. Staten och skogsbolagen står endast för tio procent var av avverkningen.

I ljuset av denna statistik står det klart att vanliga familjer och privatpersoner äger och brukar skogen. Mer än var tionde medborgare äger skog.

Landets styrande politiker var ännu in på 1990-talet måna om äganderätten eftersom de själva ofta kom från en lantbrukarbakgrund eller kom att äga land. Kopplingen till landet existerade. Uppgången av helt urbant förankrade partier, ”urbaniseringen” av existerande partier samt lantbrukarpartiernas tillbakagång har gjort att politikerna och societeten överlag fjärmats från både naturen och lantbruket.

Den gröna rörelsens fundamentalt kosmopolitiska karaktär och historiska uppkomstperiod pekar just på det faktum att rörelsen växer desto mera kunskapen om skogen och jordbruket förtvinar bland befolkningen. Orsaken till att agrara samhällen inte producerar gröna rörelser är förhållandevis klar.

Därför kan vissa politiker uttryckligen säga sig vilja ge över Finlands skogar till EU, eller göra valtema av andras egendom. De ser inte skogen som något som brukas, sköts och förvaltas av hundratusentals finländare, utan som en relik som borde museifieras och göras till kolbindande friluftsmiljö och turistmagnet.

Symptomatiskt för denna utveckling är att det skattefinansierade Yle år 2018 drog igång Vi drar till skogs-projektet som hade som mål att få allemansrätten på Unescos lista över immateriellt kulturarv. Till projektet hörde det från äganderättsperspektiv något olyckligt namngivna kampanjen Mitt träd och jag som uppmanade folk att posera tillsammans med ”sitt” träd på social media.

Kontaktytan är symbolisk men fångar tidens strömning i riktning mot en attityd som utgör en vädjan till högre institutioner och samtidig tanke om allas rätt att ha tillgång till samma resurser. En rörelse mot att göra sig avhängig på en allmän förvaltning, delningsekonomi och så kallad Stakeholder Capitalism (”andelsägarkapitalism”) håller på att genomila samhället. Det enskilda ägandet ingår inte i denna vision utan utgör närmast ett problem. Istället skall medborgaren hyra, bruka eller använda det som förvaltningen erbjuder.

Till och med om skogsägaren kompenseras för det bortfall exempelvis fredande eller mindre avverkning leder till, står hans eller hennes självständighet på spel. Detta är lätt hänt eftersom kompensationer leder till just det beroendeförhållande till olika instanser och institutioner som nu är på modet i politiken. Här går även att se en allt större förskjutning bort från marknadsekonomin som givetvis är starkt förknippad med just äganderätten. I detta fall är ägarens rätt den att denne får göra ekonomisk vinst på sina skogsägor.

Detta ses inte mera på med blida ögon. I klimatrörelsens retorik och politik är det just oftast den enskildes ”själviskhet” (det vill säga självbestämmanderätt) som måste åtgärdas eftersom den utgör en riskfaktor. Denna impuls i kombination med den brustna kontakten med landet, naturen och lantbruket överlag leder till en lockelse i att försöka socialisera de finska skogarna till kolbindande grönområden. Att genomföra ett slags motsatt storskifte.

De potentiella hoten mot äganderätten kommer således från olika håll: EU:s skogsstrategi och klimatpolitik, nationella naturrörelser och självaste samhällsplaneringen där man på juridiskt dubiösa grunder för in element i planläggningen som raserar skogsägarens rättsliga position. Härtill kommer det sätt på vilket man i median, i valdebatter och politiken talar om ”skogsfrågor” som om just skogsägaren inte hade något att säga om hur skogarna kommer att se ut i framtiden.

I grund och botten är det vi vittnar en strukturomvandling där självaste liberalismen står på spel. Det vill säga vi frångår allt mera en syn där samhället ses som bestående av självständiga individer med rätt att äga och idka näringar. Istället vill man se en förvaltning som beviljar massan diverse tillstånd, användarvillkor och direktiv eller åtminstone skapar ett beroendetillstånd mellan individerna och någon institution.

I stora samhällsomvälvningar är de argument, begrepp och metoder som för tillfället används eller godtas något som i efterhand då förändringen blivit uppenbart glöms bort. Därför kan det i allt stök och bök ibland vara skäl att lägga de enskilda elementen åt sidan och försöka se den övergripande strukturella förändring som sker omkring en. Vad betyder den och var är den på väg? Problemet med äganderätten är en del av en större trend som just i skogsägarens vardag blir synlig på ett konkret sätt.