I juli åkte ett utkast till statsrådsförordning om fosforanvändningen inom jordbruk, trädgårdsproduktion och grönbyggande ut på remiss från jord- och skogsbruksministeriet. Meningen är att förordningen skall träda i kraft vid årsskiftet. Innehållet i förordningen är verkligen dyster läsning för jordbrukarna och speciellt för husdjursgårdarna.
Hittills har fosforanvändningen i praktikens styrts av miljöersättningssystemet, men det systemet kommer nu att ersättas av en förordning som är obligatorisk att följa för alla jordbrukare – utan ekonomisk ersättning.
De stora problemen ligger ändå i kraven på åtstramning av fosforanvändningen. Samtidigt som fosfornivåerna går neråt i åkermarken, så vill myndigheterna göra kraven för användning strängare. Enligt statistik från markkarteringen har mängden tillgänglig fosfor i åkrarna gått ned med 25 procent under de senaste 20 åren. För många grödor har skördeutvecklingen stagnerat, de låga fosforgivorna som miljöersättningssystemet kräver kan ha sitt finger med i spelet.
Det största problemet för husdjursgårdarna är slopandet av det så kallade stallgödselundantaget. Det handlar alltså om att gårdarna enligt miljöersättningssystemet hittills haft möjlighet att gödsla med stallgödsel, även om fosfornivåerna på skiftet varit i höga bördighetsklasser. Den möjligheten skulle nu slopas efter en två-årig övergångsperiod.
I praktiken kommer det att innebära stora problem för husdjursgårdarna som då i många fall inte kan använda stallgödseln på egna skiften. Istället måste stallgödseln fraktas långa vägar till andra gårdar. En gård kan hamna att frakta tusentals kubikmeter svämgödsel tiotals kilometer, vilket inte är billigt.
Detta går stick i stäv med löftena i regeringsprogrammet om att myndigheterna genom sina beslut inte skall orsaka några nya kostnader för jordbruket. Samtidigt ökar trycket på att röja ny åkermark för att få spridningsareal för stallgödseln, vilket går tvärt emot klimatmålen.
Ännu värre är det att många husdjursgårdar säkert kommer att lägga ner sin produktion om förslaget går igenom. Det uppstår helt enkelt en omöjlig situation på gården då det gäller stallgödselhanteringen. Lägg dessutom till att husdjursgårdarna i nuläget annars också är under oerhört svår ekonomisk press.
Jo, det finns tekniska möjligheter att separera vätskefraktionen ur gödseln och på det viset få fosforn i fastare form som är billigare att transportera. Men det finns inga ekonomiska eller praktiska möjligheter att få detta att fungera i stor skala med ett par års varsel.
Ett annat problem är att kraven på justering av fosforgivan på basen av skördenivån höjs rejält. Tidigare kunde fosforgivan höjas med tre kilogram om spannmålsskörden låg på 4.000 kg/ha, eller för oljeväxter 1.750 kg/ha. Enligt förslaget skulle gränserna bli 5.000 och 2.250 kg, vilket kan leda till att jordbrukarna inte alls får möjlighet att utnyttja skördepotentialen hos grödorna.
Som om det inte skulle räcka med att jordbrukarna får det svårt att klara kraven, så är det surt att läsa hur grönområdesbyggandet behandlas i utkastet till förordning. Vid anläggningen av grönområden får nämligen 60 kg fosfor från naturgödsel användas per hektar och år. Flera gånger mer än på åkern. Lägg dessutom till att för grönområden räknas enbart den lösliga fosforn. Jordbrukarna måste ta med den totala fosforn i beräkningarna.
Vi får hoppas att ministeriet tar sitt förnuft till fånga.