Medan resten av regeringen firat semester har ägarstyrningsminister Tytti Tuppurainen (Sdp) fört svettiga förhandlingar med tyska staten. Framgångsrika förhandlingar som det verkar. Det är i varje fall så som regeringen och Tuppurainen gärna sammanfattar dem. Tyska staten går in med 7,7 miljarder euro i Uniper och Fortums ägarandel minskar från nuvarande 78 till 56 procent.
Men det är lätt att för stunden vara nöjd över att man nått ett förhandlingsresultat eller en lösning. Det är nämligen fortfarande mycket svårt för någon att säga hur det hela kommer att sluta för Uniper och dess ägare.
Att bolaget kommer att göra brakförlust under en överskådlig framtid är väl klart, men hur länge och riktigt hur illa det kan sluta är alltjämt oklart. Kommer Uniper att dra med sina ägare ner i avgrunden?
För början av 2022 redovisade Uniper en förlust på 12,4 miljarder euro och de uteblivna gasleveranserna från Ryssland innebär en förlust på i stort sett 50 miljoner euro varje dag. Bolaget förväntar sig att göra vinst först 2024 och i en utomståendes öron låter det, mot bakgrund av allt vi vet idag, rent av optimistiskt, för att inte säga mycket optimistiskt.
Det är också lätt att vara efterklok. När Fortum köpte tyska Uniper 2017 var det nästan ingen som klandrade dem för Rysslandskopplingen och få kunde ana att Ryssland enbart fem år senare skulle innebära en enorm risktagning och belastning för vilken som helst affärsverksamhet.
Det var visserligen tre år efter Krim, det fanns både sanktioner och motsanktioner mellan EU och Ryssland, men det var ändå svårt att se vilken vidd den så kallade Rysslandsrisken skulle komma att få.
Det som däremot borde varit lättare att ana sig till redan 2017 är ändå miljörisken. 2017 var trots allt de flesta medvetna om att tiden förr eller senare rinner ut för fossila bränslen. Naturgas, och speciellt inte kolkraft, är knappast en central del av framtidens energipalett. Redan av den orsaken borde Fortums dåvarande ledning insett av Uniper är en stor risktagning.
Sannolikt antog man ändå att Uniper under ett antal år skulle komma att leverera fina vinster till Fortum, vilket vi nu kan konstatera att Uniper också gjort. Dessutom ansåg man i affärsvärlden då att köpesumman för Uniper var hyfsat låg. Kanske på grund av att det i Tyskland då sedan länge funnits en allmän opinion för att uppnå allt grönare energilösningar och att säljaren därför ville minimera riskerna och bli av med bolaget.
Saken diskuterades i offentligheten här i Finland 2017, men Fortum som bolag verkade inte ha några större bryderier över att energiformerna som omfattades av Uniperaffären inte var särskilt miljövänliga. Och Fortum var redan 2017 ett bolag med god soliditet så det var en rätt så enkel match för dem att köpa billiga Uniper.
Och nu, fem år senare, står vi här och speglar oss i efterklokhetens spegel och förklarar för varandra varför det gick på det här viset.