Ledaren:
Finland till Nato med expressfart
– ännu en vändpunkt i vårt lands
historia som infaller fort

När vi tar en titt i historiens backspegel så föreställer vi oss kanske att de stora skeendena i historien sakta mognat fram för att sedan oundvikligen inträffa. Så är det kanske också, på ett allmänt plan. Men när det kommer till de betydelsefulla vändpunkterna i Finlands historia har det nästan alltid gått i rask takt, sedan momentum väl infunnit sig.

När Finland erhöll sin efterlängtade självständighet 1917 blev det klart på bara några månader, rentav veckor, att möjligheten överhuvudtaget fanns och att Lenin kunde tänka sig att erkänna självständigheten. Ännu under hösten samma år var det flera finländska politiker och bedömare som ansåg att självständighet i det skedet inte var ett realistiskt alternativ.

När Finland lösgjorde sig från vapenbrödraskapet med Nazityskland 1944 gick det också snabbt till. Man hade i och för sig vetat länge, i närmare 1,5 års tid, att så måste ske, men de praktiska arrangemangen gjordes sedan på mycket kort tid i samband med undertecknandet av separatfreden med Sovjetunionen den 19 september 1944. När Finland ansökte om EU-medlemskap den 18 mars 1992 hade också hela processen tagit enbart några månader.

I alla de här vändpunkterna kan man se ett makro- och ett mikroperspektiv. I alla de här vändpunkterna finns det också en koppling till ett större, internationellt sammanhang. När Finland erhöll sin självständighet var det kopplat till Tsarrysslands fall och den ryska revolutionen. När Finland lösgjorde sin från vapenbrödraskapet med Nazityskland var det kopplat till att Nazitysklands krigsframgångar vänt mot det sämre. När vi ansökte om EU-medlemskap var det förstås kopplat till Sovjetunionens fall och slutliga upplösning julen 1991.

Vi finländare, och vår statsledning, är rätt så snabba i svängarna när vi väl bestämt oss. Att inte fatta ett beslut i vissa situationer är också ett beslut eller ett val. Genom historien har Finland ändå ofta inväntat en viss tidpunkt, ett visst manöverutrymme om man så vill, och sedan fattat ett beslut. Den här strategin, om man nu kan kalla den för det, har med facit på hand visat sig vara tämligen framgångsrik.

Och när nu Finland går in i Nato så gör vi det efter en process och en opinionsförändring som skett på enbart några månader. Rysslands attityder gentemot sina grannländer och deras politik började hårdna avsevärt ifjol och senast med landets fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari förändrade man säkerhetsläget i Europa för en överskådlig framtid. Det här förändrade samtidigt också den finländska Nato-opinionen.

Ännu i januari var inte en majoritet av det finländska folket för en Nato-anslutning. Ännu i januari uttalade sig Finlands ledande politiker, till exempel statsminister Sanna Marin (Sdp), om att Finland knappast ansluter sig till Nato snart. Under Sauli Niinistös snart elva år långa presidentperiod har det många gånger sagts att när president Niinistö säger att Finland ska ansluta sig till Nato så kommer folket efter. Nu gick det till i stort sett tvärtom. En majoritet av folket uttryckte sitt starka stöd för Nato, bland annat via olika opinionsmätningar, och sedan följde president Niinistö och den övriga statsledningen efter.

Det förändrade säkerhetsläget i Europa innebär att det finns allt mindre utrymme för alliansfria stater eller stater som på något sätt försöker gå sin egen väg. Dessutom spelar Finlands geografiska läge givetvis in. I en konfliktsituation ligger vi, precis som Ukraina, på en plats där olika sammandrabbningar eller påverkningsförsök sannolikt sker. Vårt geografiska läge är inte ett val, men nästan allt annat är det. Finland har nu gjort sitt val ifråga om Nato och än en gång har det valet skett på ett sätt som känns mycket bekant från vår drygt 100-åriga historia och som också känns mycket finländskt som helhet.