Det måste man säga om vår nya regering att det nog kom ut en del konkreta siffror efter förhandlingarna om budgetpropositionen förra veckan, den så kallade budgetrian. Även om det finns undantag har det inte varit brukligt tidigare, utan de som berörs av de statliga budgetpengarna har gått omkring i ovisshet om resultatet, tills regeringens budgetproposition har blivit offentlig några veckor senare in på hösten.
Men så var det också en milt sagt märklig situation vi upplevde i augusti då finansministeriet och de enskilda ministerierna kom ut med sina budgetförslag i offentligheten. Det visade sig att pengar, som regeringen lovat i regeringsprogrammet, helt enkelt fattades.
I de pressmeddelanden som kom ut i anslutning till ministeriernas budgetförslag sade alla visserligen med en mun att förslagen inte ännu omfattade de så kallade framtidsinvesteringarna som de facto finns uppradade i en bilaga till regeringsprogrammet. I och för sig kan man nog fråga varför de pengarna ännu var utanför. Det hade kanske varit överskådligare för de flesta parterna än nu när regeringen kom ut med framtidsinvesteringarna i efterhand.
Många hann redan fatta misstankar om att allt inte står rätt till. Detta i synnerhet som vi vet att löftena i regeringsprogrammet förutsätter hög sysselsättning vilket åter förutsätter en stigande tillväxt. Redan innan, men i synnerhet efter att regeringsprogrammet blev klart, har den ena prognosen efter den andra emellertid gett vid handen att tillväxten stannar av eller åtminstone avmattas.
Nu efter budgetrian finns det således anledning för en lindrig suck av lättnad, fastän utmaningarna är allt annat än över. Det är egentligen intressant att det ekonomiska läget ständigt verkar gå emot traditionell konjunkturpolitisk logik i det här landet: att man ska strama åt ekonomin och förstärka de offentliga finanserna när hjulen går som hetast för att det ska finnas pengar att pumpa in i systemet när tiderna är sämre.
Nu far vi stället i väg med dividender och skattelättnader utan att investera i framtiden när ekonomin växer så att vi senare måste utföra stimulansåtgärder med lånade pengar. Så kommer också nästa års statsbudget enligt det förslag, som nu ska bli budgetproposition, att öka låntagningen med 2 miljarder euro. Det kan man emellertid knappast lasta den här regeringen för, åtminstone inte helt och hållet.
Dessutom så omfattar de förslag, som regeringen kom överens om i budgetrian, betydande satsningar på bastrafikleder, bidrag för enskilda vägar samt förnybar energi, bland annat biogas.
Det handlar om investeringar i hållbarhet i det långa loppet. Det är positivt och det genererar tillväxt, inte minst på landsbygden, låt vara att tidigare regeringar borde ha tagit i de här frågorna med hårdhandskarna för länge sedan.
Vår regering vågar alltså satsa, även på utbildning. Också det är investeringar i ett hållbart samhälle för framtiden. Det främjar helt enkelt vår förmåga som människor att komma tillrätta på egen hand.
När det gäller satsningarna på landsbygden, där jord- och skogsbruket är ett väsentligt nav, så fanns just på det området en hel del av de så kallade framtidsinvesteringarna i regeringsprogrammets bilaga. Därför innehöll budgetförslagen i somras kraftiga beskärningar av miljöersättningarna och av LFA-stödet, fastän det fanns tilläggspengar i regeringsprogrammet.
Nu har alltså de tilläggspengarna bakats in i budgeten. Också fastän anslagen i budgeten inte kommer upp på årets nivå så räknar man med att åtminstone anslaget för LFA-stöd ska räcka så pass väl att man kan hålla någorlunda samma storlek på ersättningen till de enskilda gårdarna som i år.
När det gäller miljöersättningen talar man om eventuella omprioriteringar, för att kunna hålla nivån i ”basdelen”, det vill närmast säga den gårdsvisa åtgärden Balanserad användning av näringsämnen. Däremot är det möjligt att reglerna för exempelvis skyddszonerna skärps.
Viktiga pengar i budgeten är dessutom de 19 miljonerna som reserveras för att förverkliga markanvändningssektorns klimatprogram. Om vi ska vara klimatsmarta inom vår sektor behövs finansiering, bland annat för att främja beskogning och cirkulär användning av näringsämnen.
När det gäller andra poster fattas emellertid ännu pengar, till exempel i överföringar till gårdsbrukets utvecklingsfond. De pengarna skulle behövas, inte minst för att satsa på investeringar i förnybar energi, bland annat biogas.
Också andra, mindre men viktiga summor fattas än så länge. Det gäller till exempel det nya och mycket behövliga anslaget till ägoregleringar. Den halva miljonen som finansministeriet föreslog i somras räcker inte långt.
Summa summarum är det i alla fall befogat att jord- och skogsbrukssektorn backar upp vår sittande regering. Med gemensamma krafter har man gjort det bästa av situationen.
Vi är på väg in i en period, där vi inte ska räkna med att jordbruket får tilläggspengar från den gemensamma jordbrukspolitiken i EU, inte ens fastän Storbritannien skulle avblåsa brexit, vilket just nu inte verkar så värst sannolikt trots de senaste svängarna. Nordeuropas stora politiska pellejöns Boris Johnson anser eller inser inte att han borde packa ihop. Tragiskt nog verkar många britter vara av samma åsikt, och risken att hans politiska stöd bara växer är överhängande.
Detta sagt närmast som en uppmaning till oss på hemmaplan att samsas om att rädda vad som räddas kan.