Europas bönder börjar få tillräckligt. De saknar ett erkännande för det de håller på med. De känner sig utpekade och upplever det som ytterst orättvist.
Protesterna har blivit allt mer högljudda i Frankrike och nu även i Tyskland samt Nederländerna. Allt fler bönder upplever att deras möjligheter att producera mat försvåras från alla håll, och detta inte minst i klimat- och miljödebattens namn.
Det jordbrukspaket som den tyska regeringen nyligen kommit ut med innebär bland annat strängare regler för gödselspridning och växtskydd. Det här var den formella anledningen till protesten i den forna västtyska huvudstaden Bonn, men antagligen var paketet droppen för de tyska bönderna.
De skärpta åtgärderna för med sig att bönderna inte längre kan producera mat på ett vettigt sätt. Protesten är emellertid också ett tecken på att missnöjet handlar om något mer än pengar. När de tyska bönderna riktar sig mot förbundsstatens miljöministerium är det således för att ministeriet försöker driva på en ideologiserad jordbrukspolitik som inte går ihop med det gemensamma bästa.
Eller som ordföranden för producenterna i Rheinland, Bernhard Conzen säger det: Så illa har producenterna aldrig tidigare pressats in i hörnet.
Att bönderna i grannlandet Frankrike tidvis varit beredda att ta till upprorsmetoder känner vi till. Också där handlar det nu om mer än sänkta priser eller högre kostnader. Bönderna känner sig utpekade av miljöaktivisterna, som de anser skadar allmänhetens uppfattning om jordbruket och hur det sköts till vardags.
Även i Nederländerna fick bönderna tillräckligt. Det blev trafikkaos då de körde till huvudstaden med sina traktorer. Ett politikerinitiativ om att halvera landets boskapsbesättningar var den omedelbara anledningen.
Men också här framgår det att bönderna är trötta på att vara ett problem. De vill inte pekas ut som brottslingar eller miljöförstörare. Sedan fanns det tydligen ändå grupper som tagit lagen i sina egna händer och gett utlopp för sin ilska genom vandalism. Det var knappast så värst följdriktigt. Så tog ju också bondegruppen Agractie, som långt har lagt namn till den nederländska uppståndelsen, avstånd från våldsamheterna.
I Spanien har man ordnat strejker för landsbygden.
Här uppe i vår nordliga knut har vi det än så länge lite lugnare. Det jäser dock under ytan, det finns ett tryck från allt fler, också SLC-medlemmar, på att man borde reagera skarpare på de grupper som dömer ut exempelvis köttet och då i synnerhet nötköttet. Det gäller till exempel en del beslutsfattare och verkställare inom den offentliga bespisningen som helt sonika beslutar sig för att lämna bort vissa råvaror, till exempel nötkött, från menyn.
Det var vad man beslöt nyligen för Helsingfors universitets UniCafe, och nu visar det sig att trycket på Helsingfors stad att minska köttet i sina kök också kommer allt närmare. Anhängarna av dylika åtgärder hänvisar till att en motion godkänts i stadsfullmäktige om att halvera köttet inom stadens bespisning senast 2025. Det var i alla fall inte motionen utan stadsstyrelsens svar som godkändes.
I sitt svar förutsätter stadsstyrelsen att sektorerna för fostran och utbildning, för social- och hälsovård samt affärsverket servicecentralen organiserar sin verksamhet så att målen i motionen och Helsingfors matkunders näringsbehov möts. Det var alltså vad stadsfullmäktige godkände.
I sitt svar i anslutning till beredningen skriver dessutom nämnden för fostran och utbildning att en halvering av kött- och mjölkprodukter senast 2025 förutsätter betydande förändringar inom livsmedelsindustrin: Ersättande växtbaserade råvaror som uppfyller näringsrekommendationerna måste bli mer tillgängliga än nu.
I veckans LF börjar också SLC-ordföranden Mats Nylund få tillräckligt, det gäller både på egna och medlemmarnas vägnar. Han hänvisar till att de som exempelvis nu börjar minska nötköttet i sin servering i huvudsak serverar mat som delvis finansieras med skattepengar. Där finns inte den valfrihet för matgästerna som man borde kunna hänvisa till på en öppen marknad. Ifall en privat restaurangägare vill utesluta köttet på sin meny kan matgästerna välja att äta kött någon annanstans. Det är antagligen just vad de skulle göra, eftersom de flesta privata restauranger än så länge har en bred repertoar som också omfattar kött av såväl nöt som gris och fjäderfä.
I den offentliga bespisningen är det annorlunda. Många har ingen annanstans att gå, inte heller bland de studerande. Deras inkomst gör helt enkelt att de måste hålla sig till universitetets restauranger. Samma sak är det på skolor och daghem samt inom åldringsvården, fastän det är medborgarna själva som betalar i form av skatt, och när det gäller åldringarna dessutom i form av avgifter.
Trots allehanda klimat- och veganförespråkares försök att utpeka vår djurhållning får dock våra bönder och vår livsmedelsindustri troligtvis sin vara såld i alla fall. Det finns konsumenter både här hemma och utomlands, som värdesätter finländskt kött – som dessutom bevisligen har producerats på ett både miljö- och klimatmässigt hållbart sätt.
Men när de verkställande pamparna inom den offentliga bespisningen förverkligar sina egna ambitioner genom att fasa ut nötkött eller kött överlag samt mjölkprodukter – vi säger fasa ut, för pressen från vegeagitatorerna kommer knappast att stanna vid en halvering – så utesluter man alltså vissa grupper från vårt delikata matbord, trots att många av dem nog är med och betalar räkningen.
Det är diskriminering och förtryck så det ekar.