Den kommunala ekonomin är ansträngd och det finns inte tecken på någon betydande lättnad inom den närmaste framtiden. Det gäller åtminstone för de flesta kommunerna. Dessutom fortsätter skillnaderna mellan kommunerna att öka.
Finansministeriet varnade för den här utvecklingen i början på februari. Skillnaderna lär synas på såväl befolkningsutvecklingen som på finansieringen, tillgången på service och näringsstrukturen. Finansministeriet påminner också om att förändringarna i befolkningsstrukturen inte är något förbigående fenomen utan skillnaderna mellan kommunerna bara ökar.
Avfolkningen av glesbygdskommunerna är bland de största orsakerna. Dessutom så minskar befolkningen i hela landet vilket förstärker den negativa effekten. Finansministeriet påpekar i det sammanhanget att den arbetsföra befolkningen minskar under de följande tio åren med 3.400 personer årligen. Därtill kan fogas masspensioneringar bland de kommunalt anställda och svårigheter att få tag i kompetent arbetskraft.
Det finns med andra ord fog för att fråga sig: Har alla kommuner förutsättningar att sköta sina uppgifter nu och i framtiden?
Samtidigt ökar utgifterna för social- och hälsovård. Det är ett måste att höja produktiviteten inom den sektorn. I annat fall kommer personalen inte att räcka. Resurserna för annan offentlig basservice kan gå och bli en bristvara. I värsta fall kan det här medföra att social- och hälsovården å ena sidan och utbildningssektorn å den andra ställs mot varandra, vilket alla förlorar på.
Befolkningen fortsätter oberoende av alla varningar att koncentreras till huvudstadsregionen och andra stora städer. Detta enligt statistikcentralens befolkningsutgifter. Det för självfallet med sig att inkomsterna minskar i avfolkningskommunerna, där medelåldern dessutom blir allt högre. De kommuner som får intäkter från samfundsskatten blir dessutom färre.
Utvecklingen är inte heller alltid odelat positiv för inflyttningskommunerna. Skatteintäkterna och statsandelarna ökar, men det gör också behovet av tjänster, som förutsätter investeringar i hälsovårdscentraler, skolor, daghem, bibliotek, ungdomslokaler, idrottsanläggningar – samtidigt som motsvarande faciliteter på landsbygdens töms.
Till saken hör ännu att den gynnsamma sysselsättningsutvecklingen under det senaste året inte har synts i alla kommuner. Det är bara i de stora städerna som sysselsättningen uppnått en högre nivå än 2010.
Det är för övrigt inte mer än ett par veckor sedan Finlands kommunförbund kom ut med ett pressmeddelande om bokslutsprognoserna för fjolåret: Av de större städerna är det bara Helsingfors som gått på vinst och det rejält med ett plus på 400 miljoner euro.
De fyra övriga städerna som toppade plussidan, Kajana, Riihimäki, Kuopio och Sotkamo har förbättrat sina resultat med försäljningsinkomster av engångsnatur. I övrigt kommer tre av fyra kommuner på det finländska fastlandet att visa på en förlust 2019.
Regering och riksdag kommer kommunerna till mötes med statsandelar som täcker omfattande åligganden 100 procent. Enligt regeringsprogrammet ska också åtgärder som ökar kommunernas skyldigheter finansieras helt av staten, eller så ska andra skyldigheter slopas i motsvarande mån.
Tillsammans med tidigare överenskomna statsåtgärder ska det här stärka den kommunala ekonomin med 304 miljoner euro i år. Det kanske ger lite lindring, men är ingen avgörande lösning på utmaningarna i den kommunala ekonomin, vars lånestock enligt finansministeriet börjar närma sig 20 miljarder euro.
Regeringen hänvisar till den så kallade finansieringsprincipen. Enligt den ska staten se till att kommunerna har tillräckliga resurser att sköta sina uppgifter. Principen har varit erkänt i 20 års tid och den är även bindande genom Europarådets stadga om lokal självstyrelse.
En hel del tyder dock på att principen inte riktigt fungerar till alla delar. Då skulle väl knappast kommunernas skuldbörda ha ökat i den takt som nu varit fallet?
Vad finns att göra? Det är viktigt att hålla hela Finland bebott, detta redan av säkerhetsskäl. Vi hade ett ganska slående exempel att jämföra med sommaren 2018, då vårt västra grannland drabbades av omfattande skogsbränder. Något förenklat sagt fanns det ingen att observera bränderna i de obebodda områdena förrän det var för sent.
Men för att vi ska hålla landet bebott så behövs också en positiv befolkningsstruktur på landsbygden. Det förutsätter en aktiv regionalpolitik.
Det mest akuta är troligtvis att det måste finnas tekniska förutsättningar för att datakommunikationen ska fungera i hela landet. Det finns ännu några tekniska knäckfrågor att lösa, men mestadels handlar det om finansiering. Det var ju meningen att det ska vara möjligt att jobba aktivt också i glesbygden i och med IT-vågen. Så är det kanske också, men det oaktat fortsätter människorna att trängas kring städerna.
I Sverige, som brottas med liknande utmaningar har man funderat på att folk som jobbar och bor i avfolkningskommuner ska kunna få rabatt på återbetalningen av sina studielån.
En annan fråga som diskuteras ganska ofta är satsningar på boendet. Det bör bland annat bli lättare att ändra fritidsboende till helårsboende. Man kunde också försöka att på olika sätt göra det bekvämare för fritidsbor att vistas i glesbygden en längre tid under året. De behöver både varor och tjänster, som de betalar för, vilket är med om att hålla liv i bygden.
I det sammanhanget kunde man även underlätta avskrivningarna för reparationer av fastigheter för uthyrning.
Detta är några exempel, som knappast löser problemen allena, men kan vara ett bidrag.
Att upprätthålla ett levande jord- och skogsbruk tillsammans med andra basnäringar är i vilket fall som helst en förutsättning. Det är basnäringarna som är landsbygdens stomme.
Utvecklingen måste och ska under alla omständigheter vändas.