Skogsforskare från Naturresursinstitutet Luke publicerade nyligen en bloggtext som handlade om utsläppen av växthusgaser från odikade torvmarker. Texten gav en intressant vinkling till diskussionen kring skogen som kolsänka.
I Finland finns över fyra miljoner hektar odikade mossar. Det kol som är bundet till torven i dessa mossar räknas inte med då utsläpp och bindning av växthusgaser redovisas nationellt. I debatten har det på sistone lyfts fram argument för att ta med också dessa ”orörda” torvmarker i beräkningarna för att stärka kolsänkorna. Enligt Lukes bloggare är så inte fallet – tvärtom skulle utsläppen av växthusgaser öka.
Det är värt att bena ut lite vad som ligger bakom. De länder som undertecknat FN:s klimatavtal rapporterar årligen om utsläppen av växthusgaser och kolbindning till följd av mänsklig verksamhet. I dessa beräkningar tar man med utsläpp och kolbindning från åkermark och skog. Men odikade mossar tas inte med, eftersom de inte anses ha utsatts för mänsklig påverkan.
Utsläpp och kolbindning tas bara med i beräkningarna från sådana myrmarker, där människan har påverkat vattennivån till exempel genom dikning. Odikade mossar binder hela tiden kol i torven och fungerar därför som kolsänkor. Men samtidigt släpper de ut metan och kväveoxiduler som uppstår vid biologisk verksamhet under syrefattiga förhållanden, det vill säga då mossarna ligger under vatten. Om man räknar samman utsläppen av växthusgaser och kolbindningen för alla 4,1 miljoner odikade mossmarker visar det sig att nettoutsläppen angett i koldioxidekvivalenter skulle öka med ungefär 10 miljoner ton per år. Detta trots att torvens tillväxt årligen binder ungefär fyra miljoner ton – metangasutsläppen är alltså stora. Och här ska vi hålla i minnet att metan betraktas av experter som en värre växthusgas än koldioxid – på kort sikt. Men metan bryts ner snabbare än koldioxid så på lång sikt är ändå koldioxid värre än metan.
Våra odikade mossar är alltså nettoutsläppare av växthusgaser, men detta tas inte med i beräkningarna eftersom det är fråga om naturliga markområden som inte berörs av mänsklig verksamhet.
Resonerar man vidare kring ämnet väcks tanken att dikningen av myrar i vårt land de facto kanske har varit en positiv klimatgärning. Även om torven börjar brytas ner efter torrläggningen och släpper ut koldioxid i atmosfären, så är nettoeffekten positiv eftersom de skadliga metanutsläppen samtidigt minskar.
På de dikade mossarna växer också skog och kolbindningen i träden är större än utsläppen från torven – nettokolsänkan för dikad skogstorvmark var 6 miljoner ton koldioxidekvivalenter år 2018.
Men våtmarkerna har mycket komplexa biologiska processer och på lång sikt uppstår en balans mellan bindning och utsläpp, det är säkert inte rätt att dra alltför långt gående slutsatser här.
Det som Lukes blogg ändå tydligt visar är hur fel de restaureringsåtgärder för torvmarker, som nu föreslås av EU, är för klimatet. Det handlar alltså om att sätta igen diken och låta vattnet täcka myrarna igen. Om en torvmark läggs under vatten upphör visserligen torvens nedbrytning med minskade koldioxidutsläpp till följd, men samtidigt upphör träden på mossen att växa och marken börjar ge ifrån sig metan istället. För bördig torvmark som återställs kan det ta 100 år innan växthusgasbalansen är nollställd igen efter återvätningen. För karg torvmark kan det hända att balansen aldrig återställs.
Nu då en minskning av växthusgaserna är det som behövs är återställandet av myrar ett steg i helt fel riktning. Utsläppen skulle öka istället för att minska.
Det är värt att alltid komma ihåg vad den stora orsaken till klimatförändringen är. Nämligen att människan började förbruka stora mängder fossil kol, olja och gas under 1900-talet.