Ledaren:
Allt fler planerade infrastrukturprojekt hotar åkermarken i Svenskfinland

Det talas ofta om den gröna omställningen – om hur Finland ska ställa om energisystemet, modernisera trafiken och bygga för framtiden. Och det gör man inte utan ny infrastruktur och byggandet av den drivs framåt genom de demokratiska processer vi har för samhällsbyggande. Just nu är flera sådana infrastrukturprojekt aktuella och en gemensam nämnare är att de alla i olika utsträckning byggs på bördig åkermark, någonting som kanske inte i teorin men definitivt i praktiken är en ändlig resurs i dagens Finland.

Den av Gasgrid planerade vätgaslinjen från Torneå söderut genom Österbotten till Hangö, Ingå och Borgå lyfts fram som ett nationellt språng mot klimatneutralitet. Östbanan, den föreslagna nya järnvägen mellan Helsingfors och Kouvola, presenteras som en investering i snabbare förbindelser och regional utveckling. Och så har vi förstås ett par broprojekt till Sverige på ritbordet också.

Alla dessa projekt är förstås inte helt realistiska och blir knappast av, men redan det att en planeringsprocess kör i gång och att det finns en reservering i gällande landskapsplan räcker för att sätta käppar i hjulen för den som vill bruka marken – och inverkar dessutom negativt på fastighetsvärdet.

I alla planer finns nämligen någonting av en blind fläck och den handlar om marken och om dem som brukar den. Åkermark är inte vilken resurs som helst. Den kan inte flyttas, den kan inte återskapas, och den växer inte i mängd över tid. Visst, i teorin kan man röja ny åkermark, men det är på grund av de ökande miljökraven knappast välkommet och inte heller särskilt ekonomiskt lönsamt. Och speciellt när det gäller riktigt bördig åkermark så tenderar den att redan vara odlad.

I praktiken är åkermarken en ändlig resurs och vi vet de facto att åkermarken i de kustnära regionerna hela tiden minskar – genom samhällsbyggande, genom fragmentering och genom ett långsamt men påtagligt tryck från all form av samhällelig infrastruktur.

För många markägare och lantbrukare är marken dessutom något mer än en råvara. Den är grunden för hela verksamheten, familjens försörjning och ofta ett arv som förvaltats genom generationer. När staten eller stora bolag drar linjer på kartan är det lätt att glömma att varje streck korsar någon annans vardag, maskinlogistik, arrenden, driftsplaner – i värsta fall gårdens fortsatta existens.

Helheten – den stora bilden – tenderar att glömmas bort. Just nu känns det som att man i planeringsprocesserna föredrar att bygga just på åkermark gentemot skog eftersom det är enklare och förmånligare, men också för att risken för att man ska stöta på biotoper som kan försvåra projektet är mindre.

Att Finland behöver till exempel fungerande järnvägar och energilösningar är klart. Men när projekten riskerar att splittra sammanhängande åkerområden, skapa hinder för rationell odling eller skära av produktionslinjer på gårdsnivå måste vi ställa en tydlig fråga: får modernisering ske till priset av framtida livsmedelsproduktion?

Särskilt problematiskt för en gård är den splittring eller fragmentering som stora linjeprojekt ofta orsakar. En vätgasledning kan skära rakt genom välfungerande produktionsfält och störa dräneringssystem som byggts upp under årtionden. En ny järnvägssträckning – hur samhällsnyttig den än må vara – kan dela en gård i tu, tvinga till långa omvägar för maskiner och skapa bestående hinder för effektiv drift.

Finland har ett starkt skydd för äganderätten, åtminstone i teorin. Men i praktiken upplever ändå många markägare att processen vid stora projekt är en monolog: planerna finns, beslutet är fattat, och ersättningarna ses som en teknikalitet. Det duger inte.

En verklig respekt för markägare innebär tidig dialog, verkliga justeringar av sträckningar, och ersättningar som speglar hela skadan, inte bara den yta som råkar hamna under rälsen eller röret. Framför allt måste politiker och myndigheter erkänna den grundläggande principen att jordbruksmark inte är en förbrukningsvara. Den är också en nationell säkerhetsresurs.

I en värld med ökande klimatstörningar, geopolitiska risker och press på självförsörjningen måste Finland värna varje hektar av sin bästa odlingsmark. Det är hög tid att markägarfrågor inte längre behandlas som bihang till energiprojekt och järnvägsplaner. Markägarfrågor är en central del av helheten och utan dem riskerar vi att bygga framtiden på en alltmer krympande grund.