I början av den här veckan kunde Österbottens Tidning och Vasabladet komma ut med uppgifter om handelns påslag på köttprodukter och pålägg.
Jämförelsen visar att skillnaderna mellan varans inköpspris och konsumentpriset varierar från drygt 30 till drygt 68 procent. Skillnaden var minst för köttfärs, alltså 30,6 procent och störst för champinjonkorv, 68,2 procent. Andra exempel är strimlat griskött, där skillnaden är 58,2 procent och kebab med en skillnad på 57,6 procent.
Uppgifterna är från 2017 och kommer från en lista med en butiks inköpspriser som hittats av en slump och som jämförts med priserna i butiken. Det finns ingen anledning att tvivla på att uppgifterna är autentiska. Men pinfärska är de alltså inte.
Vare sig på producent-, affärs- eller forskarhåll verkar man vara förvånad. Även om vi vet att varornas pris växer mycket på vägen från gården till konsumenten kan vi dock inte undvika att reagera med häpnad när uppgifterna bekräftas.
Skillnaden gäller alltså affärens inköpspris och det pris som konsumenten betalar. Det finns ju flera led i kedjan, till exempel mellan bonden och livsmedelsfabriken, i det här fallet slakteriet eftersom det handlar om köttprodukter. Vid ungefär motsvarande tid som de aktuella priserna för 2017 var producentpriset för tjur 3,44 euro per kilo enligt den statistik från naturresursinstitutet Luke som LF publicerar varje vecka. Vi utgår från tjur för att vara så säkra som möjligt på att inte överdriva skillnaden. Här är det naturligtvis viktigt att det handlar om ett genomsnittspris baserat på insamlad statistik. Slakteriets pris till butiken i de österbottniska tidningarnas uppgifter omräknat till kilopris (8,38 euro) är två och en halv gång producentpriset och konsumentpriset (10,90 euro per kilo) över tre gånger producentpriset. I räknestycket har 14 procent som motsvarar momsen på livsmedel dragits av, eftersom producentpriserna i Lukes statistik är utan moms.
Exemplet med köttfärs har tagits fram för att det är bland de köttprodukter som har det lägsta priset i butiken. Förädlingen och packandet har utförts på slakteriet, man förstår alltså att det finns en prisskillnad mellan den råvara slakteriet tar emot och det pris som affären måste betala.
Det finns i alla fall andra produkter där skillnaden är betydligt större än malet kött.
En möjlig orsak till prisskillnaderna kan vara koncentrationen av dagligvaruhandeln i Finland. S-gruppen har nästan 46 procent av marknaden och K-gruppen nästan 36 procent. Varken våra forskare eller våra konkurrensmyndigheter vill dock dra för långt gående slutsatser i den riktningen, vilket också de österbottniska tidningarna är inne på i en uppföljande artikel. Det finns till exempel skillnader mellan regionerna, på vissa orter kan en konkurrent ha betydligt större inflytande än nationellt jämfört med någon av de två stora.
I sammanhanget bör det också nämnas att Finland har sjunkit i statistiken över konsumentpriserna på mat i EU. Tidigare var vi i Europas toppskikt men nu är vi nere på åttonde plats och är det billigaste matlandet i Norden. Den här utvecklingen var redan på gång före matkedjornas billigkampanjer. Konsumenterna överlag använder mindre av sin disponibla inkomst på mat än någonsin tidigare.
Kort före jul kom forskningsinstitutet PTT i samarbete med naturresursinstitutet Luke ut med resultaten av en undersökning från åren 2008, 2012 och 2016, som visade att producenternas och handelns andel av konsumentpriset har minskat under perioden. Summan inkomster har emellertid sjunkit överlag, och enligt undersökningarna har det här drabbat handeln mest. Räknat i euro har industrin inte heller fått in mer trots att andelen ökat.
Man skulle kanske tro att det gynnar bönderna mer när industrin tar en större eller växande andel av priset, eftersom det är med industrin som bönderna kommer överens om producentpriset. Det ser emellertid inte ut att ha gått så enligt undersökningen. Tvärtom har alltså böndernas andel minskat.
Dessutom utgör baslivsmedlen, vilket professor Jyrki Niemi också påpekar i Vasabladet och ÖT en liten del av penningströmmarna i handeln.
Bland bristerna i den här undersökningen när man talar om kött är att forskarna bara fått prisinformation om de ädla köttdelarna.
En annan svaghet är att siffrorna i undersökningen är över två år gamla.
Resultaten ger närmast vid handen att mer genomskinlighet behövs inom matkedjan. Vi har orsak att räkna med att vår nya lagstiftning om livsmedelsmarknaden och vår livmedelsombudsman kommer att göra sitt till att så sker. Det gäller även på EU-nivå där direktivet om otillbörliga handelsmetoder mellan företag i livsmedelskedjan, UTP-direktivet är under beredning.
I Vasabladet och Österbottens Tidning tycker fältchefen i S-gruppen Arttu Laine att vi de senaste åren kastat bort tid på att diskutera hur stor andel av priset som går till vem.
Det är säkert inte så märkligt att han tycker det. Men om han har rätt och handeln har rent samvete, så är det väl bara bra om genomskinligheten ökar i den nya livsmedelsmarknadslagstiftningen.
I bakgrunden till böndernas missnöje med prisbildningen finns naturligtvis de låga producentpriserna och bristen på lönsamhet efter några misslyckade skördeår. Och trots följden, det vill säga sämre utbud på råvaror, så har inte priserna höjts tillräckligt. Situationen var besvärlig redan före billigkampanjerna.
I dagens läge finns det emellertid också möjligheter för bönderna att påverka kedjan. Man kunde till exempel grunda producentorganisationer eller producentringar där man planerar produktionen och marknadsför sin vara tillsammans.