I skogen är tidsperspektivet långt. Inte evighetslångt, men nästan. Det här skriver Landsbygdens Folks chefredaktör Staffan Pehrman om i den här kommentaren.
Jag kommer ihåg att jag som barn var med när min mamma planterade björk. På den tiden var det barrotsplantor och hacka som gällde.
Plantorna bars ut på hygget och sattes i jorden med förhoppningen att de en dag skulle bli en ny skog. Jag kommer ihåg att vi också beskogade en del gamla beten, som låg vid kanten av befintlig skog.
I dag har de små plantorna blivit en fin gallringsskog. Björkarna har vuxit mig över huvudet för länge sedan, och det krävs snart både kunskap och eftertanke för att avgöra vilka stammar som ska få fortsätta och vilka som ska ge plats åt de andra.
Ändå har björkarna bara uppnått ungefär hälften av sin omloppstid. Den tanken är svindlande. Så mycket har förändrats sedan planteringen. Människor har fötts och dött, regeringar har kommit och gått, tekniken har tagit språng som knappast någon kunde föreställa sig.
Men björkarna står fortfarande mitt i sitt liv. Björkarna är alltjämt inte någon färdig skog, utan ett pågående arbete.
Skogens tidsperspektiv
Jag blev påmind om skogens långa tidsperspektiv så sent som i förra veckan. Tillsammans med en arbetsledare från skogsvårdsföreningen befann jag mig på ett jobbuppdrag där vi åkte omkring och tittade på skogar i västra Nyland.
Han hade arbetat nästan 35 år i skogen. Under den tiden hade han hunnit lära känna två eller tre generationer skogsägare. Gårdar hade bytt ägare, barn hade tagit över efter sina föräldrar och nya namn hade tillkommit i kundregistret.
Men när det gällde själva skogsbestånden hade han knappt hunnit följa en halv generation. Det säger något väsentligt om skogen.
För människan är 35 år en betydande del av ett yrkesliv. I skogen är det bara ett avsnitt. Den som planterar får kanske vara med om den första gallringen och ibland den andra, men slutavverkningen blir nästa generations sak.
Många av de beslut vi fattar i dag visar sina fulla konsekvenser först när någon annan har tagit över.
Det är också därför skogsbruket passar illa in i en tid som präglas av snabba resultat och korta tidtabeller. Politiken mäts i valperioder, företagens framgång i kvartal och nyhetsflödet i timmar.
Skogen mäter tiden i årtionden. Den bryr sig inte om nästa opinionsmätning eller nästa bokslut.
En försummad plantskog kan inte skötas i efterhand utan förluster. Ett olämpligt trädslag kan stå på fel mark i många årtionden. En väg som inte underhålls kan bli ett problem den dag virket ska ut.
I allra värsta fall kan man vara tvungen att börja om från början med ett skogsbestånd eller figur och då kan man ha tappat årtionden av värdefull tid, i varje fall om målsättningen är ekonomisk avkastning. På samma sätt kan ett väl utfört arbete bära frukt långt efter att den som gjorde det har lämnat platsen.
Skogsägandet bygger på tillit
Skogsägandet bygger därför på en särskild sorts tillit. Vi vårdar något som vi har fått av tidigare generationer och fattar beslut vars resultat till stor del tillfaller dem som kommer efter oss.
Äganderätten är vår, men tidsperspektivet är större än vi själva. Det betyder inte att skogen ska lämnas orörd. Tvärtom kräver ett långt tidsperspektiv aktivitet.
Plantor ska sättas, sly röjas, bestånd gallras och skador förebyggas vid rätt tidpunkt. Att skjuta upp ett arbete kan kännas obetydligt i dag, men skillnaden kan vara tydlig om tjugo år.
När jag ser björkarna som min mamma planterade tänker jag därför inte bara på hur fort tiden har gått. Jag tänker också på det arbete som en gång utfördes utan någon garanti för resultatet. Plantorna sattes för en framtid som ingen då kunde känna.
Nu står de där som en fin gallringsskog – halvvägs genom sin omloppstid och fortfarande på väg. Kanske är det just det här som skogen lär oss bäst: Att allt viktigt blir inte färdigt under vår egen tid, ändå måste arbetet göras.