SLC Nyland lämnade för snart ett år sedan tillsammans med MTK-Uusimaa och de nyländska skogsvårdsföreningarna (Skogsreviret, Länsi-Uusimaa och Uusimaa) besvär till förvaltningsdomstolen gällande landskapsplanen för Nyland (Nylandsplanen 2050 och etapplandskapsplanerna för Helsingforsregionen, västra Nyland och östra Nyland). Besväret gällde främst intagandet av nya ej fastställda skyddsområden i landskapsplanen.
Vi motiverade vårt besvär med hänvisning till bland annat bristande dialog med markägarna under planläggningsprocessen, ojämlik behandling av markägarna och brister i utredningar och naturinventeringar samt tillgänglighet av material på svenska.
Spetsen i besväret riktades mot att landskapsplanen enligt vår uppfattning inte motsvarar det grundlagstryggade egendomsskyddet. Enligt lag får landskapsplanen inte förorsaka oskälighet för markägarna och vi anförde i vårt besvär att det är fråga om synnerligen betydande men som avses i lag. Vidare anförde vi att konsekvenserna för näringsverksamhet (läs skogsbruk) inte har utretts tillräckligt.
Vi ifrågasatte också själva förfarandet, där man de facto skapar skyddsområden genom planläggningsbeslut, då skyddsområden skall grundas enligt naturskyddslagen eller på frivillig väg och inte genom planläggning.
Förvaltningsdomstolen lämnade sitt beslut för en vecka sedan. Vårt besvär förkastades till alla delar. Jag vill särskilt kommentera några punkter i förvaltningsdomstolens beslut.
Markägarens rättigheter lämnas i ett slags limbo
Enligt förvaltningsdomstolen är en skyddsbeteckning inte lagstridig bara av den anledning att planläggaren inte vet om det finns någonting skyddsvärt på området. Vidare konstaterar förvaltningsdomstolen i och för sig helt riktigt att en planbeteckning inte innebär expropriation och att beteckningen inte innebär synnerligen betydande men som avses i lag.
Förvaltningsdomstolen konstaterar angående noggrannare utvärdering av eventuella naturvärden, att den ska utföras då kommunen planlägger området eller vid annan mera detaljerad planering av områdesanvändningen. Ur markägarsynpunkt är detta ett nolluttalande. Landskapsplanen förutsätter inte att kommunerna planlägger någonting alls. I det fall att kommunen inte planlägger området innebär det att en noggrannare utredning av naturvärden kanske aldrig sker.
Vidare har vi redan fått exempel på att kommunerna tar in skyddsområden i sina planer utan någon som helst inventering, med motivering att de finns i landskapsplanen. De snabbaste kommunerna skred till verket redan innan landskapsplanen var fastställd.
Då förvaltningsdomstolen konstaterar att det inte är fråga om expropriation, så kan man bara ge den rätt. Samtidigt är det just det som är problemet. Markägarens rättigheter lämnas i ett slags limbo – ingenting exproprieras, men inte går skogen att använda till det som den har införskaffats för heller. Enligt förvaltningsdomstolen är markägarens men inte så stort att det behöver beaktas.
Förvaltningsdomstolens beslut är mycket omfattande på grund av det stora antalet besvär och för en lekman är det inte alltid enkelt att förstå de juridiska kringelikrokarna. Dock kan jag nämna att förvaltningsdomstolens beslut om myrskyddsprogrammets tillämpbarhet som grund för införande av skyddsbeteckningar inte motsvarar vår uppfattning. Förvaltningsdomstolen nämner särskilt att det inte är ett problem att olika landskapsförbund tillämpar samma information på olika sätt.
Vi framförde i vårt besvär att införande av en skyddsbeteckning i landskapsplanen innebär ett så stor begränsning av rätten att använda sin egendom och näringsfriheten, att markägarna borde ha informerats bättre (personligen). Förvaltningsdomstolen ger oss back också på den punkten, med motivering att planen är allmän till sin karaktär och preciseras i den kommunala planeringen.
Vi anförde också att markägarnas språkliga rättigheter inte tillgodoses, då en betydande del av framför allt bakgrundsmaterial inte har funnits att tillgå på svenska. Förvaltningsdomstolen konstaterar helt kort i sitt beslut att språklagen inte förutsätter att alla planläggningsdokument ska finnas på svenska.
Nu behövs intensiv intressebevakning
Jag säger det rakt ut. Förvaltningsdomstolens beslut motsvarar inte min rättsuppfattning. En granskning av varje detalj som vi har anfört leder enligt förvaltningsdomstolens tolkning till att varje enskild detalj kan förkastas. Det står dock mig klart, att skydd av mark genom landskapsplanering de facto sätter markägarens rättigheter på undantag, då man ser till helheten.
I Olaus Petris domarregler sägs det bland annat ”Det rätt och skäl icke är, det kan icke heller vara lag.” Jag får en känsla av att detta goda råd inte har anammats av förvaltningsdomstolen. Vi måste inom producentförbundet noggrant läsa förvaltningsdomstolens beslut och göra en bedömning av huruvida Högsta förvaltningsdomstolen kunde bevilja besvärsrätt. Frågan är av största möjliga principiella intresse.
Processen med den nyländska landskapslanen och planläggningsförfarandet i en del av våra kommuner har med all tydlighet visat, att det behövs intensiv intressebevakning då flera för markägarna viktiga lagar revideras. Markanvändnings- och bygglagen, inlösningslagen och naturvårdslagen revideras alla ungefär samtidigt. De har alla stor betydelse för våra förutsättningar att bedriva jord- och skogsbruk samt annan näringsverksamhet.
Jag vill avrunda med ett till citat ur Olaus Petris domarregler och ge det som anvisning till vår regering. ”Därföre, då lagen bliver skadlig, så är det icke mera lag, utan olag, och bör avläggas.”
Thomas Antas
Förbundsordförande
SLC Nyland