Jag kommer från en liten mjölk- och svingård i Kullaa nära Björneborg. Jag tog studenten i Björneborg från Riihikedon lukio 1977 och redan under gymnasiet väcktes mitt intresse för veterinäryrket.
Efter armén kom jag in vid andra försöket till Veterinärmedicinska högskolan i Helsingfors. Studierna började hösten 1978 och sommaren 1982 fick jag för första gången arbeta som vikarierande veterinär i Södra Österbotten. Jag blev färdig veterinär våren 1984 och arbetade därefter som vikarie i två år i västra Finland.
År 1985 flyttade jag till Suupohja, till Karijoki kommun, som kommunalveterinär och arbetade med den tidens nötdjursdominerade produktionsdjurpraktik. Samtidigt gick jag i språkbad, eftersom delar av jourområdet var svenskspråkigt och särskilt äldre människor talade ett helt annat språk än det som lärdes ut på svensklektionerna i gymnasiet.
Salmonellasmittan
Våren 1995 kom jag för första gången i kontakt med salmonellasmitta. Baserat på prover tagna i slaktbilar började salmonellapositiva nötkreatursgårdar dyka upp på olika håll inom mitt praktikområde. Smittans ursprung visade sig senare vara foder från Koskenkorva foderfabrik, som levererat foder kontaminerat med Salmonella infantis till ett flertal gårdar.
Hösten 1995 beslöt Jord- och skogsbruksministeriet tillsammans med regionens kommuner att genomföra ett salmonellaprojekt, där ungefär 250 nötkreatursgårdar i Karijoki och Teuva skulle undersökas för salmonella. Jag lovade bli projektets veterinär eftersom jag ville göra något annat än traditionellt kommunalveterinärarbete och smittsamma sjukdomar intresserade mig.
Jag upplevde också att den växande smådjurspraktiken inte var min grej och jag var också trött på att ha jour varannan eller var tredje helg. Jag vet att jag är någonting av en arbetsnarkoman och har fortfarande inget emot helgarbete när situationen kräver det, men jag vill gärna bestämma över det själv.
Under hösten 1995 tog jag tre månaders tjänstledighet från kommunalveterinärjobbet för att ta salmonellaprover. Vid julen 1995 stod trettio nötkreatursgårdar under restriktioner på grund av salmonella.
Min tjänstledighet tog slut och jag återgick till arbetet som kommunalveterinär, men parallellt gav jag instruktioner om sanering och tog prover på alla dessa trettio gårdar. I detta skede började man också ta olika slags miljöprover från utfodrings- och dricksvattenutrustning och från andra delar av ladugårdsmiljön samt utveckla saneringsmetoder.
Grundprincipen blev att nötkreatur blir fria från smitta när de inte får någon ny smitta via munnen – det vill säga när foder och dricksvatten är rent. Om detta inte sker inom 4-5 månader är det alltså fråga om en kronisk smitta och det ifrågavarande djuret bör tas bort ur besättningen.
Från kommunalveterinär till ETT
Vid millennieskiftet började jag känna att det i sig viktiga kommunalveterinärarbetet inte längre erbjöd tillräckliga utmaningar. När det hos det som då på finska gick under namnet ”Eläintautien torjuntayhdistys ETT” öppnades en vikarietjänst, bestämde jag mig för att söka.
Föreningen erbjöd en förstklassig position inom utvecklingen av djurhälsa och bekämpning av smittsamma djursjukdomar. I början av 2000-talet hölls ännu inte telefonmöten, för att inte tala om dagens Teams-möten, så jag reste till Helsingfors nästan varje vecka.
Resandet har minskat avsevärt sedan coronapandemin lärde människor att såväl arbeta som mötas på distans.
En slags fördjupningskurs i salmonellasanering inföll våren 2009 då Rehuraisios Salmonella Tennessee-epidemi sysselsatte mig i princip på heltid i nästan ett halvt år. Bland de drabbade fanns några av Finlands största svin- och äggproduktionsgårdar och dessa saneringar krävde omfattande arbete.
Men också detta klarades av och samtidigt växte min erfarenhet av sanering i verkligt stora produktionsenheter. Under det tidigare nämnda Suupohja-projektet hade den största gården 150 tjurar. Inom nötkreatur har siffrorna därefter fått en nolla till: den största mjölkgården som sanerats har cirka 400 kor och den största nötköttsgården omkring 1.500 djur.
Inom svinproduktionen har flera enheter haft över 1.000 suggor och inom fjäderfä har den största haft över 100.000 fåglar.
Jag gick i pension från Djurens hälsa ETT rf i slutet av augusti. Bakom mig ligger en tjugosex år lång karriär i livsmedelsindustrins och primärproduktionens tjänst. Åtminstone den första tiden som pensionär ser ut att bevisa att pension inte betyder sysslolöshet.
Privat svinpraktik sysselsätter mig fortfarande och jag har just nu också några salmonellasaneringar på gång.
Olli Ruoho