I tisdags skulle de politiska partierna svara på regeringssonderaren Antti Rinnes frågor.
Sedan valkampanjen och valet har Antti Rinnes linje de facto blivit allt mer pragmatisk. I ett tidigare sammanhang antydde han att han ville undvika småpartierna i en kommande regering. Nyligen ansåg han efter de första inofficiella överläggningarna med partiernas representanter att småpartierna borde höras i de ekonomiska frågorna.
Att Rinne vill diskutera med de små partierna låter åtminstone i skrivande stund lovande för svenska folkpartiet och därmed de finlandssvenska bönderna som utgör nästan en tredjedel av partiets riksdagsgrupp. Att landsbygden skulle behöva direkt inflytande på regeringsarbetet framgår med all tydlighet av intervjun med SLC:s ordförande Mats Nylund i veckans LF:
SLC vill ha en regering som beaktar jordbrukets lönsamhet
Fastän centern på många sätt verkar stå det troliga statsministerpartiet socialdemokraterna närmare än samlingspartiet, ser det ännu ut som om centern håller sig i opposition under den här riksdagsperioden. Visserligen är signalerna från centern inte tillnärmelsevis lika kategoriska som för 8 år sedan när dåvarande partiordförande Mari Kiviniemi valde opposition. Men även hon deltog de facto under en kort period i regeringsöverläggningar med dåvarande sonderaren Jyrki Katainen från samlingspartiet.
Vi har samma situation som i Sverige där inget av de traditionella blocken vänster eller höger har klar majoritet, det skulle i så fall vara om sannfinländarna deltar i en borgerlig koalition så som för fyra år sedan eller de gröna som för tolv år sedan. Lika lite som socialdemokraterna i Sverige kan tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna torde socialdemokraterna i Finland frivilligt vilja ha något att göra med sannfinländarna. Därmed sitter just det partiet som tungan på vågen, precis som Sverigedemokraterna i grannlandet. Det tvingar de andra partierna till samarbete över mittenstrecket.
Tack och lov har i alla fall vi lite längre erfarenhet av att bilda koalitioner än svenskarna.
Antti Rinnes utspel om småpartierna och hans frågor kan också bero på att han börjar känna osäkerhet kring de gröna och eventuellt också vänsterförbundet. De två har inte hört till de pålitligaste regeringspartierna i tidigare sammanhang. Inför valet 2015 fanns fyra partier kvar i regeringen, samlingspartiet, socialdemokraterna, svenska folkpartiet och kristdemokraterna efter att först vänsterförbundet och senare de gröna hoppat av. Det här kan inte den dåvarande finansministern Antti Rinne ha glömt.
Nu vet vi dessutom att Antti Rinne är mycket positiv till Metsä Groups senaste planer på att bygga ny massafabrik i Kemi och tallsåg i Raumo. Det är emellertid inte de gröna. Det går knappast heller att övertyga dem om att byggena med sin nya teknik faktiskt skulle gynna våra klimatmål, och avverkningarna fortfarande hållas inom en hållbar nivå.
Nu är anläggandet av fabriker i sig inte någon lagstiftningsfråga, men det kan handla om budgetpengar, till exempel för vägbyggen och vattenleder. Å andra sidan torde det ha en viss substansmässig betydelse för just de gröna att vara med i regeringen om partiet vill påverka den framtida klimatpolitiken. Där får regeringsprogrammet en avgörande betydelse.
Så har ju också Antti Rinne fokus riktat på klimatpolitiken och den biologiska mångfalden i sina frågor. Han talar om kampen mot klimatförändringen.
Om han måste koncentrera sig på de partier som står till höger om socialdemokraterna i regeringsförhandlingarna, så kommer dock andra knäckfrågor in, så som hur samhällets ekonomi ska skötas och hur vi ska hejda skuldsättningen. Det här kan bli en utmaning för regeringssonderaren och hans parti som under valkampanjen har kört hårt på inkomstöverföringar till befolkningsgrupper med lägre inkomster, välfärdssamhällets service, satsningar på utbildning och liknande. Han har ställt ett par milt sagt öppna frågor kring finansieringen, vilket gav de tillfrågade i det närmaste fritt spelrum. Partierna var emellertid nästan lika försiktiga i sina svar, det blev inte mycket konkret för Antti Rinne.
En annan knäckfråga kan beröra arbetsmarknaden, där de borgerliga partierna vill lossna tyglarna på de nuvarande riksomfattande och allmänt bindande kollektivavtalen, något som vänstern knappast vill vara med om, åtminstone inte utan fackets välsignelse. I det sammanhanget är det kanske inte så överraskande men ändå anmärkningsvärt att basnäringarna, till exempel jord- och skogsbruket har tillmätts ganska anspråkslös uppmärksamhet i socialdemokraternas och vänsterförbundets valkampanjer och även i sonderarens frågor. Tillgången till inhemska råvaror måste väl ändå tillmätas en rätt så stor betydelse för att upprätthålla vår industri och dess arbetsplatser.
Det finns i alla fall orsak att se med en viss optimism på regeringsbildningen just nu, när det gäller att beakta landsbygden och svenskans ställning. Utmaningen är att en koalition med socialdemokraterna, samlingspartiet och sfp inte räcker för majoritet, inte ens med kristdemokraternas och Harry Harkimos medverkan. För att ekvationen ska gå ihop utan sannfinländarna måste något av partierna vänsterförbundet, de gröna eller centern också vara med.
LF rättar
I förra veckans ledare om oanvända krispengar hette det att en höjning av de minimis stödet till 100.000 euro lär ha diskuterats i anslutning till beredandet av den kommande gemensamma jordbrukspolitiken. Konkreta summor har emellertid inte diskuterats men det finns ett tryck på ytterligare kännbara höjningar än den förbättring från 15.000 euro till 25.000 euro under tre år som genomfördes tidigare i år, och där Finland och Åland tillämpar ett tak på 20.000 euro.