Från första början utgjorde den lantbrukspolitiska intressebevakningen den centrala uppgiften för böndernas fackförbund SLC som hade grundats den 7 december 1945. Efterkrigstiden medförde exceptionella omständigheter i landet och det fanns många akuta ärenden för SLC att bevaka.
Under det första verksamhetsåret protokollfördes ett trettiotal uppvaktningar och framställningar från SLC till myndigheterna och många av dem gällde överlåtelseplikten och reglementeringsfrågorna.
Enbart under det första styrelsemötet den 15 februari 1946 behandlades ett tiotal ärenden som berörde just dessa frågor.
Överlåtelseplikt och reglementering
Vad innebar då överlåtelseplikt och reglementering? I SLC:s kommande historik beskrivs situationen så här: ”För att folkhushållet och folkförsörjningen åtminstone nödtorftigt skulle fås att fungera under kriget och efterkrigstiden hade statsmakten tvingats införa mycket omfattande reglementeringar inom de flesta sektorer. Ett särskilt folkförsörjningsministerium hade skapats under krigsåren, vilket skulle finnas kvar ända till 1949.
Priser och löner var reglementerade genom en ekonomisk maktlag som, också den, tillkommit under kriget. För hela befolkningen rådde arbetsplikt och för lantbruket överlåtelseplikt av varor till bestämda priser. Särskilda köpkort hade införts för alla livsmedel samt för tyger och kläder.
Maktlagen gav myndigheterna omfattande befogenheter, och betecknades av bönderna som en tvångströja över landets lantbruk. Jordbrukarna hade inte rätt att fritt sälja sina produkter, och plikten att överlåta till folkförsörjningen de produkter som inte behövdes i det egna hushållet övervakades mycket noggrant. Överlåtelseplikten för lantbrukarna skulle kvarstå till 1948 och maktlagen till 1955.”
Hot om kampåtgärder sysselsatte 1946-47
Under SLC:s första verksamhetsår fick förbundet kasta sig in i den lantbrukspolitiska hetluften i och med hotet om strejk i form av leveransstopp. Bakgrunden var de många lantbruksarbetarnas höjda lönekrav gentemot staten.
Varken MTK eller SLC motsatte sig lönekravet, men förutsatte att lantbrukets produktpriser samtidigt skulle höjas.
”Det statliga pris- och lönerådet gick också med på en viss löneförhöjning, men lösningen tillfredsställde inte lantarbetarna, som inledde en strejk den 10 maj 1946, just inför vårsådden. Aktionen avblåstes visserligen efter bara några dagar, då regeringen gick med på de framställda kraven. Men i samma veva steg priserna på jordbrukets förnödenheter kraftigt, medan produktpriserna alltjämt hölls nere.
Dessa ökade orättvisor gjorde att både de finska och de svenska producentorganisationerna nu för första gången ansåg sig tvungna att hota med öppen strid. En sådan skulle i första hand betyda leveransinställelse av mjölk. Stormöten arrangerades runt om i landet, med 3.000 deltagare på svenskt håll och 10.000 på finskt, men de tilltänkta kampåtgärderna drogs tillbaka då en kompromiss nåddes.”
Nya kraftåtgärder 1948?
Även följande år fick SLC överväga kraftåtgärder. Regeringen hade beslutat att avskaffa reglementeringen för potatis, fläsk, fårkött och hästkött samt fårskinn 1947. Mjölkpriset skulle höjas och priset på konstgödsel sänkas som kompensation för de ökade produktionskostnaderna, men lantbrukarna krävde också nu höjda produktpriser.
Då regeringen inte gick med på att kompensera kostnadsstegringen tvingades man igen överväga att ta till facklig kamp. Inom MTK krävde många förbund omedelbar leveransinställelse. Inom SLC diskuterade man för och emot en öppen strid, men tog en försiktigare linje eftersom det fanns en oro att den unga organisationen skulle ta obotlig skada av ett eventuellt misslyckande.
SLC påpekade även att man måste betrakta att kampen troligen skulle leda till regeringskris med svåra följder, inte minst för lantbruksbefolkningen. Slutresultatet blev att även de finska producenterna avhöll sig från stridsåtgärder.
Vapenskramlet bidrog ändå till att allt fler medlemmar för första gången insåg betydelsen av att ta till fackliga åtgärder. Ute i byarna blev det även lättare att få gehör för fackföreningstanken och att värva nya medlemmar.
Information till medlemmarna
Vid sidan av den lantbrukspolitiska bevakningen var informationen till medlemmarna den andra viktiga frågan för den nya organisationen.
Redan från början stod det klart att det effektivaste sättet att sprida det fackliga budskapet till medlemmarna var genom en egen, regelbundet utkommande tidning. Olika modeller för att förverkliga en egen tidning diskuterades, men ekonomin var en stötesten.
Intresset för producentorganisationen ute i bygderna var ändå stort och tidpunkten ansågs gynnsam för att förverkliga en egen tidning.
För att komma vidare i frågan tillsatte centralstyrelsen ett tidningsutskott med uppdrag att få till stånd en egen tidning ifall andra alternativ inte kunde förverkligas.
LF såg dagens ljus den 16 april 1947
Då samarbete med andra aktörer inte gav resultat beslöt centralstyrelsen i januari 1947 att förbundet själv skulle börja ge ut en egen fristående tidning. Tidningens namn skulle bli Landsbygdens Folk.
Styrelsen, som gav riktlinjer för tidningens innehåll, underströk att den ”bör följa klara positiva linjer i förhållande till andelsrörelsen samt lantbrukets fackliga och ekonomiska samarbetssträvanden”.
Den 16 april 1947 utkom LF för första gången och enligt styrelsens protokoll mottogs det första numret ”med utomordentligt stort intresse. Medlemmarna äro nöjda med tidningen”. Även pappersvaror löd under reglementering och på grund av den rådande pappersbristen utkom tidningen till en början enbart varannan vecka. Från 1948 tilldelades LF en något större papperskvot, vilket möjliggjorde att tidningen utkom varje vecka.
Men ännu i början av 50-talet förekom minskad papperstilldelning och LF tvingades dra in nummer och tidvis minska på sidantalet.