Jordbruk Skogsbruk Opinion

Insändaren:
Märklig klimatdebatt

Det är med förvåningens finger i häpnadens mun man tar del av den pågående klimatdebatten. Jord- och skogsbruket stämplas ofta som bovar i dramat, trots att de är de enda näringarna som genom växternas assimilation upptar koldioxid från atmosfären och därigenom minskar på mängden koldioxid.

Man frågar sig hur undervisningen i biologi och speciellt då avsnittet kolets kretslopp har kunnat gå vissa politiker och andra tyckare spårlöst förbi. Med hjälp av klorofyll, sol, vatten och näringsämnen upptar och binder växterna koldioxid och avger syre.

Man har beräknat att en skörd på 5.000 kg spannmål per hektar innehåller ca 2.250 kg kol och att det till det behövs ca 8.000 kg koldioxid. Dessutom innehåller halm och rötter som blir kvar på åkern ungefär samma mängd kol, totalt alltså 16.000 kg koldioxid.

Det är delvis oklart hur mycket och hur länge den senare nämnda kolmängden stannar kvar i jorden, forskning behövs. Vid vallodling (hö, ensilage) är koldioxidbindningen ännu större än vid spannmålsodling. Vi har totalt ca 2,5 miljoner hektar i odling.

Skogen binder ca 1.000 kg koldioxid per kubikmeter tillväxt, vid en normal tillväxt om 4-5 kubikmeter per hektar behövs alltså 4-5.000 kg koldioxid. Skogarna i Finland har beräknats växa till med drygt 100 miljoner kubikmeter per år, ju äldre skogen blir desto lägre blir tillväxten för att sluta med att övergå i förruttnelse och långsam förbränning och därvid avge värme och koldioxid.

Ensidig analys

I den aktuella debatten stämplas speciellt jordbruket för att man enligt beräkningarna inte nämnvärt lyckats minska på totala utsläppet av koldioxid.

Mycket har dock gjorts och mycket kan säkert ännu göras för att ytterligare öka bindningen och minska utsläppet av koldioxid och övriga växthusgaser. Beräknat utsläpp per producerad enhet har dock minskat kraftigt om man samtidigt beaktar ökade skördar i växtodlingen och ökad avkastning inom djurhållningen.

Ett effektivt jord- och skogsbruk binder mest koldioxid, vilket borde ligga i allas intresse. Plockhuggning i skogen och ekojordbruk i all ära, men de binder mycket mindre koldioxid än det traditionella jord- och skogsbruket samtidigt som energibehovet per tillverkad enhet är större.

För att åstadkomma en effektiv koldioxidbindning behövs självfallet insatser av olika produktionsmedel i form av bl.a. gödsel i växtodlingen, bränsle för traktorer och spannmålstorkar och el för uppvärmning och olika maskiner.

Allt detta förorsakar utsläpp av koldioxid, men detta borde mätas mot den mycket stora bindningen av koldioxid som jord- och skogsbruket står för. Att enbart mäta utsläpp utan att beakta nyttan är en ensidig analys.

Ingen kan väl påstå att det är klokt att lägga ned jordbruket och istället importera maten med flyg från områden med nedhuggen regnskog.

Då man beräknar totalutsläppet från jordbruket räknas inte producerade råvaror märkligt nog som ett plus för jordbruket, eftersom de konsumeras och icke lagras. Det är ju vi som konsumenter som står för utsläppen via vår konsumtion och utandning av koldioxid.

Jämför användningen av fossila bränslen i form av kol och olja, där är det icke producenterna av dessa som stämplas som bovar utan mest vi som konsumenter.

Stora tätorter kan inte bli klimatneutrala

En annan märklig klimatdebatt som tangerar tankarna ovan fördes bl.a. i teve kring Hinkuprojektet (hiilineutraalit kunnat). Av Finlands kommuner är 2 av 3 med i detta projekt, man strävar efter att bli kolneutrala.

I dessa beräkningar beaktas dock huvudsakligen endast kommunens egen verksamhet i form av minskade utsläpp inom byggandet, uppvärmning och kollektivtrafik (se t.ex. Helsingfors stads info om Hinku).

Vid införsel av livsmedel och varor till kommunen och den växthusgas som uppstått vid produktion och konsumtion av dessa räknas inte kommunen till last. Varor som vi köper och som tillverkas t.ex. i Kina eller Indien med rätt stora utsläpp och sedan ofta flygs hit, räknas inte som negativt i Hinku.

En tätort med stor befolkning kan aldrig bli kolneutral i ordets rätta bemärkelse. En landskommun med mycket skogs- och åkermark kan däremot binda mycket mer koldioxid än den släpper ut.

Därför är det för många av oss märkligt att man i A-studio prisar bl.a. Grankulla och Lahtis för att de kommit långt på väg, medan man samtidigt ansåg att landskommunerna på grund av jordbruket är ett problem. Samma tankegångar framförs ofta av de gröna i riksdagen, för vilka kolets kretslopp, tycker man, borde vara en självklarhet.

Kommunerna borde inrikta sig på att vara energisnåla och gärna fossilfria, begreppet kolneutral är missvisande.

Vi borde sträva till ett så fossilfritt samhälle som möjligt. Kol och olja ökar koldioxidhalten i atmosfären, via kolets naturliga kretslopp skapar vi livsmedel och energi utan att nämnvärt höja mängden koldioxid. Väte kan vara en framtida god energikälla.

En överdriven tilltro på fördelen av ökad elanvändning kan även vara en risk så länge en rätt stor del av elen fortfarande produceras med fossila bränslen.

Henrik Andberg
Sjundeå